Margaret Atwood, en gnistrande ordsmed

01 juni 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Margaret Atwood. Illustration: Emma Lundström

Jag blir lika överväldigad varje gång. Sida efter sida spinner hon sin väv av ord. Kanadensiska Margaret Atwood. Att öppna hennes böcker är som att dyka in i ett säreget hav av bilder. Hon vet hur hon ska få mig att hamna i boken på allvar. I de miljöer hon bygger upp. Med de människor hon låter mig lära känna mitt i deras tankars innersta vindlingar. När jag letar i second handaffärernas eller bibliotekens bokhyllor och ramlar på någon av bok av Margaret Atwood som jag ännu inte läst, vaknar en liten eld i mig. Läslustens eld.

Minns till exempel en kall vinter i Umeå. Snön som föll lysande i halvdagern utanför det stora fönstret i mitt rum i ett kollektiv i ett nedgånget hyreshus på Ålidhem. En läderlappsfåtölj, lätt att släpa landet runt. En banankartong som fungerade som bord. En kopp rykande te. Och i mina händer: A Handmaid’s Tale (Tjänarinnans berättelse) från 1985. En dystopi. En rasande samhällskritik. En benhård röst. En ryslig historia om hur en totalitär, teokratisk militärdiktatur tagit makten i USA (genom en kupp som, naturligtvis, skylls på islamistiska terrorister) och infört Republiken Gilead.
Minns hur jag inte kunde sluta läsa trots att boken gjorde mig väldigt illa till mods eftersom den beskriver ett samhälle som, inspirerat av gamla testamentet, tar ifrån kvinnorna alla rättigheter och förtrycker dem intill, och in i, döden, beroende på vilken klass de tillhör. Allt för att ”återskapa ordning”, enligt de styrande. Bokens huvudperson tillhör klassen som bara ska vara till för reproduktion, hon ägs av en man i det härskande skiktet.
När jag lade ifrån mig boken efter sista sidan kände jag mig både fruktansvärt arg och alldeles urlakad.

Vid samma fönster. Framåt våren. Under långa ljusa kvällar. Läste jag den helt galna och underbara The Edible Woman (Den ätbara kvinnan) från 1969. Margaret Atwood har kallat den en protofeministisk roman i väntan på den andra vågens feminism. Det rör sig om en total sågning av det patriarkala konsumtionssamhället.
En annan bok där Margaret Atwoods feministiska ifrågasättande av tillvaron är påtagligt är Surfacing (Upp till ytan). En av mina absoluta favoriter. Den kom ut i Kanada 1972 och är hennes andra publicerade roman. Vatten, nostalgi, enslighet, ensamhet och förlust är vad jag förknippar med den boken. Livet som en svårframkomlig väg, både bokstavligt och bildligt. Människor som djur.
Den handlar också om den, vid tiden för bokens tillkomst, framväxande kanadensisk nationalismen.

Det som fascinerar mig allra mest med Margaret Atwood är hur hon kan gå in i psyken och berätta dem. Hur hon kan ge sig i kast med ett angeläget ämne och veckla ut det i hela sin märklighet. Som i romanen Cat’s Eye (Kattöga) från 1989, där hon gör en oerhört stark och plågsam skildring av hur fruktansvärt brutala barn, i det här fallet flickor, kan vara mot varandra, och hur långtgående konsekvenser sådan mobbning kan få för den som utsätts. Hur det kan skada möjligheterna att knyta an och våga ha vänner. Vänlighet kan ju så lätt visa sig vara förspelet till en otänkbar elakhet.
Liksom i många av hennes böcker handlar det om Kanada. Hon är ju ändå född där, i Ottawa, Ontario, 1939. Året för andra världskrigets utbrott. Så är också krig ett återkommande ämne. Krig och brott och klimatkatastrofer.

Av hennes trilogi om den totala katastrofen – när den kapitalistiska, klimat- och miljöovänliga civilisationen vi har byggt upp imploderar – har jag än så länge bara läst The Year of the Flood (Syndaflodens år) från 2009 och jag håller helt med författaren om att det inte handlar om science fiction utan snarare om en fullt förståelig fundering kring ett möjligt framtidscenario.
När det gäller brott tycker jag att Alias Grace från 1996 är ganska så oslagbar. Den bygger på den verkliga historien om morden på Thomas Kinnear och hans hushållerska Nancy Montgomery i Övre Kanada år 1843. Två tjänare, Grace Marks och James McDermott, dömdes för morden. McDermott hängdes. Margaret Atwood berättar historien om Grace Marks som fick livstids fängelse. Jag satt i en trädgård förtätad av försommargrönska och sträckläste boken. Grace Marks höll mig fången.

För någon vecka sedan lät jag ögonen vandra över de engelska titlarna på en av stadens alla Myrorna. Och där stod den. En tjock lunta. The Blind Assasin (Den blinde mördaren). Från 2000. Trettio spänn. Som hittat. Som att bära med sig en skatt hem. Som barndomens skatter, bestående av fjädrar, stenar och snäckor. Minnen av platser och dofter och händelser.
Förväntansfull började jag läsa. Skulle den påminna om Alias Grace, som inte är annat än ett mästerverk. Titeln antydde ju ett brott av något slag.
Nu sitter jag här. På andra sidan. Nästan andfådd. Jag har fått många bitar av Kanada. Jag har genomlevt två krig. Hela nittonhundratalet. Brinnande kärlek. Hat. Syskonskap. Kvinnor insydda i kvinnoförtryckets förminskande, förgörande tvångströja. Ett arrangerat äktenskaps förkrossande bojor. Berättelser om liv på andra planeter som ett sätt att skildra både det vedervärdiga klassamhällets tarvlighet och skenhelighet, och som ett sökande efter irrbloss av lycka när allt faller samman runtomkring. Jakten på kommunistiska agitatorer. En kapitalist med arbetarnas bästa för ögonen, och en utan. Samt det smärtsamma i att åldras och att bära på tunga, sorgsamma, tärande minnen.

Boken är full av små sönderrivna papperslappar instuckna vid de sidor som innehåller meningar som jag måste komma ihåg att skriva ned. För att de är poetiska. För att de innehåller sanningar. Talar till kärnan.
”Det är förlust och ånger och förtvivlan och åtrå som driver berättelsen framåt, på dess vindlande väg”, står det när jag slår upp en av sidorna.
Jag känner att jag kommer att läsa boken igen. Någon gång.
För Margaret Atwood skakar om mig. Hon gör det inte enkelt. Hon låter människorna vara både och, inte antingen eller. Och hon ger kvinnornas perspektiv på tillvaron, på historien, på sakernas tillstånd.
Så även om det är fånigt med pris, och även om det var en kanadensiska som fick det förra året, så tycker jag att det borde vara självklart att hon får Nobelpriset i år. Så var det sagt. Långt i förväg.
Så slipper jag säga det sen.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.