En kopp te med Billy Bragg

28 juni 2014

Förstasidan, Kultur, Musik, Nyheter

Billy Bragg på Nalen. Foto: Emma Lundström

Näven knuten i luften, inklämd mellan kroppar. I öronen ljuder ett tusental röster som sjunger refrängen på en låt om fackföreningarnas betydelse, mitt under brinnande tågarbetarstrejk. Den största på många år. Det kunde vara 30-tal, USA och Woody Guthrie. Men det är 2014, Nalen, Stockholm och den brittiske sångaren och vänsteraktivisten Billy Bragg.

Det är sällan det händer idag. Detta att få stå mitt i en lycklig publik, trollbunden av en enda musiker, utan backup, utan en massa tekniska prylar. Bara sångaren och hans gitarr. Rösten i fokus. Budskapet. Det storslagna som får komma fram i det enkla, inte genom en massa specialeffekter och ljudmattor.
Rösten är fyllig, mörk och stark. En njutning att lyssna till. Texterna handlar om politik och kärlek.
– Sedan vi sist sågs har jag blivit en americana-musiker, säger Stephen William ”Billy” Bragg
Född 1957 i Barking, Essex, England, med anledning av att hans senaste album, Tooth & Nail, som kom förra året, har hamnat på topplistan för americana i USA. Han förklarar att det är för att han spelar musik som är som en blandning av brittiska pop/rockbandet The Smiths och den amerikanske protestsångaren Woody Guthrie.

Den dagen Billy Bragg fick reda på att han hamnat på topplistan befann han sig i Calgary i Kanada. När han kollade sin e-post på ett internetcafé upptäckte han att inboxen var överfull av mejl om att den tidigare brittiska konservativa premiärministern Margaret Thatcher hade dött. När han sade det till kassörskan på caféet såg denna häpen ut och utbrast: ”Lever hon?!”
– Ett av de absolut största privilegierna under mitt yrkesliv är att den natten då Margaret Thatcher avgick, hade jag en spelning i Belfast i Nordirland, säger Billy Bragg som med sina sånger motarbetade Thatchers politiska linje, bland annat under den stora gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984, då han gav många stödkonserter i gruvstäder som Newport och Sunderland. Ändå uppmanade han människor att inte fira Thatchers död 2013. Han tyckte att dödsfallet istället borde ses som en påminnelse om hur Storbritannien hamnade i den nyliberala röra landet befinner sig i idag.
Billy Bragg har bland annat sagt att cynism och girighet har kommit att känneteckna nationen: ”Att lyfta glaset för att en skröplig gammal dam har dött ändrar inte på det. Det enda riktiga botemedlet mot cynism är aktivism. Så fira inte, organisera er!”

Dåliga slutbetyg i skolan stängde universitetens portar för Billy Bragg. Istället satsade han all energi på att lära sig spela gitarr, influerad av The Clashs kombination av musik och aktivism. För att försörja sig tog han värvning i brittiska armén under en tid, ångrade sig, köpte ut sig, blekte håret och började uppträda solo under namnet Spy Vs. Spy.
I juli 1983 släpptes hans första skiva Life’s a Riot with Spy Vs. Spy, där låten A New England plockades upp av sångerskan Kirsty MacColl och blev en hit.

När Billy Bragg ska sjunga en låt som Woody Guthrie skrev till försvar för skådespelerskan Ingrid Bergman – efter filmen Stromboli då pryda USA tog avstånd från kvinnan som lämnat sin man för en annan – säger han att det är skönt att slippa ägna tio minuter åt att förklara vem hon var.
– Woody Guthrie är lite som den amerikanska folkmusikens Barry White, säger han och sjunger fler Guthrieska kärlekssånger innan han smuttar på en kopp te av en sort som sångaren Morrissey ska ha rekommenderat som mycket bra för halsen.
Sedan fortsätter han på temat Guthrie och sjunger låten Ain’t got no home in this world, som han menar är lika aktuell idag som när den skrevs, för 75 år sedan:
– Människor förlorar sina hem till banken, somliga blir rika på aktiemarknaden, andra har ingenting, familjer skiljs åt i Europa för att föräldrarna måste resa till andra länder för att jobba.

Inte bara The Clash och Woody Guthrie har inspirerat Billy Bragg till att skriva musik och engagera sig politiskt. Innan spelningen på Nalen har han besökt protestsångaren Joe Hills barndomshem i Gävle. När han berättar det passar han på att ge allt stöd åt de strejkande i SEKO. Något som river ned rungande applåder och tjut. Dagarna efter ökar stödet till strejken. Alltfler fackföreningar visar färg. Till slut viker sig arbetsgivarorganisationen Almega.
Phil Ochs politiska sånger och Vladimir Majakovskijs dikter sitter också djupt hos Billy Bragg. Titeln på albumet Talking with the Taxman about Poetry, från 1986, är hämtad från en dikt av Majakovskij.

Några dagar innan spelningen var det sjuttio år sedan D-dagen, då de Allierade landsteg i Frankrike under andra världskriget. Billy Bragg tar upp minneshögtiden i Normandie och talar om den speciella känslan i att se de 90-åriga män och kvinnor som var med då det begav sig:
– De tillhör inte bara den generation som, tillsammans med Röda Armén, kastade ut fascisterna ur Europa. Det är också den generationen som återvände hem till England och såg till att få bort Churchill och istället rösta in en regering som införde gratis sjukvård, gratis utbildning, som byggde bostäder åt människor och ordnade ett ordentligt pensionssystem. Men nu när de är gamla och behöver sjukvård och pension, så röstar vi om och om igen in regeringar som tar välfärden ifrån dem. Vi sviker dessa människor. Vi sviker dem grundligt.
När Billy Bragg såg krigsveteranerna kände han att de inte bara borde respekteras när de tar på sig sina gamla uniformer:
– Vi borde respektera dem varje dag året om, inte bara den sjätte juni.

Låt följer på låt och det blir aldrig tråkigt. Orden emellan är aldrig bara snack, de hjälper till att lyfta musiken, ge den fler innebörder. Billy Bragg återkommer till faran med cynism:
– Jag har gjort det här ett bra tag nu, spelat för publik och snackat om all den här skiten. Men den riktiga fienden för oss alla, är egentligen inte kapitalismen och nyliberalismen, det är cynismen. Och då menar jag inte bara den cynism som media dryper av, nej, den verkliga fienden för människor som vill göra världen bättre, det är vår egen cynism, känslan av att det är hopplöst. Vi måste övervinna vår cynism. Annars finns det inget hopp. Mitt jobb är att få er att samlas. Ni som vill förändra världen. Den enda orsaken till att jag fortfarande håller på efter trettio år är min tro på er förmåga att förändra världen.
Han tillägnar oss alla låten I keep faith och uppmanar oss att fortsätta kämpa.

I över trettio år har Billy Bragg höjt rösten för gräsrotsrörelser på vänsterkanten, mot fascism, rasism, sexism och homofobi. För detta har han fått utstå en hel del påhopp från extremhögern, bland annat från British National Party, BNP. Nu säger han att utvecklingen när det gäller extremhögern i Europa är väldigt oroväckande, särskilt efter valet till Europaparlamentet där det gick bra för brittiska UKIP, det parti som Sverigedemokraterna nu kommer att bilda grupp med. Samtidigt gick det bra för vänstern i södra Europa där den ekonomiska krisen fortfarande håller länderna i strupgrepp.
– Det som hände var att folk gick och röstade mot globaliseringen, mot arbetslösheten, de kraschande bankerna. Vi måste kunna diskutera de här frågorna utan att skylla på invand­rarna. Jag har inget minne av att de kraschade bankerna, privatiserade skolorna, förstörde järnvägssystemet eller slet sönder de sociala kontrakten, säger han och frågar oss:
– Hur ställer vi de som styr våra länder till svars? Och då menar jag inte politikerna, utan bankerna och storföretagen. Hur ställer vi kapitalismen till svars för det som sker?
Publiken sjunger med i låten No power without accountability.

Billy Bragg har varit en del av Occupyrörelsen. I en intervju har han sagt: ”Jag har ingenting emot att bli kategoriserad som en politisk låtskrivare. Det som bekymrar mig är när jag blir avfärdad som en politisk låtskrivare.” När han tillägnar Joe Hill-låten There is Power in a Union till SEKO-strejken och de knutna nävarna fyller Nalen, ropar han över folkmassan: ”Solidarity forever!” Solidaritet för alltid.
Som extranummer spelar Billy Bragg hela sin första utgivna platta rakt av. Hans röst får ett annat tonfall, blir yngre och rockigare. Innan han börjar racet säger han att det är otroligt att det fortfarande, efter alla dessa år, finns utrymme i Sverige för det han har att säga. Sedan får vi tjugo minuters rent nöje som avslutas med A New England och allsång, innan Billy Bragg tar en sista klunk te och slänger ut tepåsen i den jublande publikmassan.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.