Duckar vänstern för alla andra perspektiv än klass?

27 juni 2014

Debatt, Förstasidan, Opinion

carmenDEBATT. För någon vecka sedan såg jag med intresse FI kandidaterna på framsidan av Internationalen. Jag hade saknat analyser och kunde med glädje konstatera att texten var föredömligt folkbildande kring EU:s olika parlamentariska grupper. Trots att jag anser mig vara någorlunda politiskt orienterad har jag precis som många andra av dem som röstat i EU-valet inte haft koll på dessa.
FI:s val av den Socialdemokratiska gruppen förvånade mig. Men jag tog ändå beslutet med ro, trots att jag känner till socialdemokratins historiska roll och bidrag till att passivisera arbetarrörelsen är mina konkreta erfarenheter av socialdemokrater främst engagerade verkstadsgolvsossar och sossar inom solidaritetsrörelsen. Så även om jag tyckte att det var märkligt att FI valt att arbeta med dem som bidragit till att bygga Fort Europa och hade föredragit GUE/NGL, godtog jag FI:s förklaringar och uttalanden om att ifall samarbetet inte funkar kan man byta grupp efter nästa val och att idealet är att bilda en feministisk EU-grupp.

Men bortsett från EU-valet och som vänsteraktivist sedan 40 år tillbaka i både Sverige och Latinamerika instämmer jag i FI:s kritik av vänsterns ofta ensidiga fokus på klassperspektiv. Jag instämmer i textens påstående om att många av de förtryckande strukturerna inte kan upphävas om vi inte ”upphäver den ekonomiska ojämlikheten”, men tycker att vänstern ofta glömmer bort andra ojämlikhetsskapande strukturer. Bristen på intersektionella perspektiv hos breda vänstersektorer försvårar en helhetlig analys av samhället och försvårar för oss som drabbas av dessa strukturer att känna igen oss i vänstern.
Att tillexempel bara härleda rasism och patriarkat till ekonomiska klyftor/kriser kan lätt leda till att tro att dessa problem bara hör ihop med dagens klassamhälle. Det vill säga att patriarkat och rasism automatiskt kommer att lösas dagen efter revolutionen eller att man ser sig själv och vänstern skonad ifrån dessa strukturer.

Min smärtsamma erfarenhet som indian och kvinna i Latinamerika och som invandrad kvinna i Sverige är dessvärre att vänstern inte gärna vill konfrontera de patriarkala och rasistiska strukturerna hos sig själv. Det vill säga de som finns inom arbetarklassen, inom vänsterpartierna och inom folkrörelserna som räknas som vänster. Dessa strukturer drabbar kvinnor, de koloniserade folken och de invandrade/rasifierade, eller ännu hårdare för de som är både rasifierade/invandrade och kvinnor. Därmed kväver dessa strukturer våra egna rörelser/partier inifrån eftersom vitheten, manligheten, eurocentrismen, heteronormativiteten medför ojämlikheter och privilegier även bland oss.
Om man bara ser världen genom klassperspektivglasögon, missar man lätt de perspektiv där man själv är norm och bärare av privilegier. För att förklara vad jag menar skall jag börja med att syna den redaktionella sammansättning av Internationalen där den skeva fördelning mellan kön och etnicitet är påtaglig. Det i sig behöver inte automatiskt leda till att man missar maktstrukturer och orättvisor ifall man kompenserar detta med medvetna intersektionella ställningstaganden och aktivt agerande. Antirasistiska, antikoloniala, antipatriarkala medvetenheter sitter inte i vare sig könsorgan eller hudpigmentet, men det är lättare att missa orättvisor när man till vardags inte berörs av dessa.

För att visa ett konkret exempel på könsblindhet och färgblindhet hos vänstern valde jag att analysera nummer 24-25 av tidningen bildmässigt (som inte skiljer sig nämnvärt från andra jag läst genom åren). Jag fann att cirka tjugo ”vita” personer avbildas i egenskap av aktiva subjekt. Det vill säga personer som finns med i bilden för det de gjort eller skrivit inklusive de som står som statyer eller i en tavla. Av dessa tjugo är endast sex kvinnor. Men avbildningen av de rasifierade är ännu värre.
Förutom Soraya Post som är rom finns den andra rasifierade personen i FI-kandidatbild. Det handlar om Margaret Gärding, före detta antiapartheidaktivist, känd inom den afrikanska diasporarörelsen i Europa och afrosvenska rörelsen. Men hon omnämns inte ens med namn och hamnade nog där av en slump. Resten av rasifierade/färgade finns utan namn antingen i massan som i bilden från Asylstaffetten, eller i ett annat lands kontext som i Egyptenbilden. Alltså är det bara två personer som jag som mörkhyad/rasifierad i Sverige kan bildmässigt känna igen mig i. Med andra ord, missar en annars intressant tidning att se rasifierade som politiska subjekt och om än omedvetet reproducerar koloniala, patriarkala och rasistiska exkluderande strukturer.

Exkludering i skrift handlar förutom om att inte avspeglas i bilder, även om vilka som skriver eller det bara ”skrivs om”, vilka som citeras och det refereras till. Det vill säga att man inte framställs endast som passivt offer eller den som ger vittnesmål om en händelse utan ifall man väljer att även lyfta fram teorier och analyser som utvecklats av dem. Men exkludering och frånvaro sker dessvärre oftast inte bara i skrift utan främst genom fysisk frånvaro av vissa kroppar och perspektiv i maktens boningar. Men inte bara i maktens boningar utan även i vänsterboningarna.
Ett bra exempel på att vänstern inte alltid uppmärksammar detta finner jag i samma tidningsnummer i texten om Klimatriksdagen, intressant arrangemang organiserat av klimataktivister, varav många från vänster, som engagerade dussintals ideellt arbetande. Denna som ni beskriver som ”en intensiv kurs i demokrati” var utifrån mitt lågavlönade, rasifierade, kvinnoperspektiv definitivt inte föredömligt utifrån ett demokratiperspektiv. Den var exkluderande utifrån ett klassperspektiv då man förutom kostnaden för resan till Norrköping, logi, etc. också var tvungen att betala 950 kronor för att komma in (även om man bara ville komma in under en dag).
Klimatriksdagen var någorlunda tillgänglig utifrån funktion och jag hann se en rullstolsburen person. Köns- och åldersrepresentationen var ganska okej bland publiken, men enormt snäv bland talarna som bestod av 80 procent vita män. Det som var skandalöst var eventets etniska segregering och brist på representativitet för dagens Sverige där mellan 10-15 procent av befolkningen på ett eller annat sätt är invandrare. Av de cirka 600 deltagarna (enligt arrangörerna) kunde jag som mest räkna 6-7 personer med synligt utomeuropeisk bakgrund vilket motsvarar cirka 1 procent av deltagarna.

På så sätt avspeglade denna ”folkets klimatriksdag” samhällets mångfald sämre än den officiella riksdagen. Samtidigt har jag inte hört att någon av vänsterklimataktivisterna ens märkt frånvaron av ”icke-vita” kroppar, röster och perspektiv. Därför känns det symboliskt att en så segregerad aktivitet bedöms utifrån ett vänsterperspektiv vara ett slags demokratiskt praktexempel. Är det en sådan ”demokrati” vänstern förespråkar? En demokrati som man måste betala sig in i? En där det bara är män som får stå för de teorierna och strategierna kring klimatutmaningarna som mänskligheten står inför?
En demokrati där ”icke-vita” är så gott som frånvarande? För mig är detta bara ett exempel på blindheten som kan medfölja av brist på de intersektionella maktperspektiv som FI försöker föra in i politiken. Perspektiv som innebär att förutom att se de ekonomiska ojämlikheterna som trycker ner mig som lågavlönad också kan se de andra strukturerna som trycker ner mig och många som mig. Men även avkoloniserade perspektiv som kan se även min potential som social och politisk aktör trots att jag inte tillhör den ”vita”, manliga, europeiska normen. Därför utmanar jag vänstern att sluta ducka för andra förtryckande strukturer än klass.

Carmen Blanco Valer

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.