Det är i klasskampen vi vinner mot rasismen

IMG_0579

Vårens antifascistiska mobiliseringar speglar samhällets alltmer tillspetsade motsättningar. Dels en levande och folkligt förankrad mobiliserande kraft, dels ett samhälle som alltmer fjärmar sig från medborgarnas verklighet. Det syns förstås i den människofientliga och splittrande högerpolitiken, men just nu ännu tydligare i medias hantering av den folkliga antirasistiska våg som svarat när Sverigedemokrater och nazistiska grupper fått ta plats i skolor och det offentliga rummet.

I det offentliga har en enorm osäkerhet följt i fotspåren efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. När demokrati i termer av parlamentarisk fördelning, rätt att bedriva politiska kampanjer och kräva utrymme i samhället har ställts emot demokrati i bemärkelsen att inga människor och grupper skall behöva känna sig hotade, ifrågasatta och förföljda så har institutioner såväl som statlig media valt att sätta det tidigare perspektivet före det senare. Ängslighet och liberaldemokratisk formalism har ersatt humanism och försvar av mänskliga rättigheter.

Ett led i utvecklingen och ett tydligt tecken på vilken smal grupp Sveriges liberala media egentligen representerar är hur de antirasistiska mobiliseringarna inför EU-valet bemöttes i media. Ledarskribenter och krönikörer tävlade om vem som tydligast kunde ta avstånd från upprörda medborgare som inte ville se rasister på sina gator, medan andra kunde sträcka sig till att vända ryggar var en acceptabel metod medan de som ropade slagord, bar banderoller eller skramlade med nycklar menades inskränka på demokratin. Ingen tycks ha slagits av insikten att de som kastade ägg i Göteborg kanske var just de personer som Sverigedemokraterna vill kasta ut ur det här landet för att möta grymma öden på de platser de flytt ifrån. Att antirasistisk mobilisering för dem inte är en strategi utan ett frustrerat krav på att bli hörd som människa och inte bara som en passiv statistisk post i en rapport om förortsproblematik.
Det är ett skrämmande tecken i tiden när ett samhälle på så kort tid kan tappa kontakten med människors verklighet. När det vänds och vrids på begreppen och debatteras huruvida Sverigedemokraterna är fascister eller inte tenderar vi att glömma att staten, som den ser ut idag, faktiskt är ett fruktansvärt verktyg i en mycket brutal strukturomvandling. I apparaten finns mekanismer för exploatering, exkludering och repression som inte behöver någon stövelklädd massrörelse för att driva samhällsutvecklingen i auktoritär riktning.

Därför är kampen om det gemensamma kärnan i kampen mot rasism. Därför är antifascism aldrig mer än självförsvar medan ny terräng vinns på arbetsplatserna och i bostadsområdena, i kampen för att behandlas som människa och inte som kalkyl,. Det är i klasskampen vi vinner mark.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.