”Vänstern har ingen rätt att ha fel”

Pierre Larrouturou

Det sägs att den franske politikern och ekonomen Pierre Larrouturou är en av de få som förutsåg den nuvarande ekonomiska recessionen som härjar i Frankrike. I tio år var han ledare för det franska Socialistpartiet. Larrouturou lämnade partiet 2009. Tillsammans med förre premiärministern Michel Rocard skrev han 2013 en essä, ”La gauche prov n’a plus droit à l’ erreur”, (Vänstern har ingen rätt att ha fel), där han föreslår femton åtgärder för att ta itu med ”kapitalismens suicidala kris”.
Larrouturou är upprörd över åtstramningsprogrammet som nyligen röstades igenom i den franska Nationalförsamlingen. Han hävdar att det franska Socialistpartiet sedan 2002 ”är en död kropp”, och anklagar president Hollande för att föra en politik som misslyckades redan för 30 år sedan.

I en intervju som publicerades i tidningen El País får Larrouturou frågan om vad han anser om Hollandes ekonomiska politik.
– Den är nyliberal. Medan USA, Storbritannien, Tyskland och Österrike höjer minimilönen och bekämpar skatteflykt för att stimulera konsumtionen gör Hollande motsatsen. Sänker skatterna för företag och skär ner utgifterna. Det sägs att detta kommer att skapa arbetstillfällen, att det endast är så man kan återfå tillväxt och nationell suveränitet: Säg det till Grekland, Portugal och Spanien!
Larrouturou har nu bildat ett eget parti som ställer upp i EU-valet den 25 maj. I partiets plattform föreslås införandet av en fyra dagars 32-timmars arbetsvecka för att bekämpa arbets­lösheten. Larrouturous svar på frågan om det är möjligt med tanke på att somliga har ifrågasatt de franska försöken med 35 timmars arbetsvecka, borde onekligen få socialdemokrater i Sverige att fundera över ett och annat.
– Produktiviteten i Frankrike har under fyrtio år ökat med femtio procent  tack vare tekniken. Hoppet till 35 timmars arbetsvecka har varit ett halvt misslyckande, men det tjänade till att skapa 300 000 nya jobb. En ministerstudie visar att om en arbetsvecka kortades till fyra dagar skulle man skapa 1,6 miljoner nya arbetstillfällen. En annan studie hävdar att den genomsnittliga arbetsdagen är 39,6 timmar. En del arbetar 40 timmar och andra 0. Att arbeta 32 timmar är smartare, enklare, mänskligare, mer ekonomiskt och bättre för de arbetande och för landet. Det är bråttom med att ta fram en annan politik. Om inte, blir det snart Nationella Fronten som gör det.

Det franska Socialistpartiet under Hollande och den svenska socialdemokratin under Löfven skiljer sig inte nämnvärt när det gäller den ekonomiska politiken man förordar. I en artikel som Jan Guillou nyligen skrev i Aftonbladet raljerar han om att både borgare och socialdemokrater låtsas att de på allvar vill sänka arbetslösheten. Bland annat skriver Guillou: ”Man kan verkligen grubbla mycket över denna politiska teater, år ut och år in, valrörelse efter valrörelse. En möjlig förklaring kanske ligger i att socialdemokrater och borgare är överens om att privatiseringar är bra, så att man överför offentlig egendom där politiker kan ha makt till privat egendom där politiker inte har makt.”. Man kan undra varför han använder ordet ”kanske” när det i själva verket är precis så det har förhållit sig valrörelse för valrörelse under flera decennier.
Men är det någon slags naturlag att det inte finns en annan möjlig väg? ”Vänsterpartiet är förstås emot den ideologin, men de räknas som kommunister av något slag och följaktligen tas de inte på allvar”, skriver Guillou.

I dag tonar Vänsterpartiet ned nästan allt som kan associeras till socialism eftersom man gärna vill sitta i en samregering med socialdemokraterna och Miljöpartiet. Inte särskilt kommunistiskt, kan vi inflika. Vad Vänsterpartiet säger är nej till vinsten i välfärden och det är inte heller särskilt kommunistiskt, en stor del av befolkningen i Sverige tycker likadant. Detta är, om något, en fråga som måste tas på allvar så att vi slipper en politik a la Hollande som i Frankrike, eller överenskommelser mellan socialdemokrater och borgare i Sverige. Detta kräver naturligtvis att man driver en konsekvent antikapitalistisk politik, både i regeringsställning men framförallt i utomparlamentariska arenor.
Alex Fuentes

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.