Vad jag har att säga om Odessa

07 maj 2014

Förstasidan, Kultur

Handheart. Illustration: Emma Lundström

Så här är det. Det är inte helt lätt att sätta sig in i och förstå det som händer i Ukraina just nu. Jag har försökt följa utvecklingen i nyhetsflödet så gott jag kan, men det enda jag verkligen vet är att ingenting någonsin är helt svartvitt. Jag vet också att många nyhetsmedier verkar ha haft väldigt svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt. Att se att det går att vara kritisk både mot den nya ukrainska regeringens agerande, och mot Putins Ryssland, samtidigt. Att det inte behöver vara antingen eller. Att det inte behöver vara så att du, för att behålla tron på din egen ståndpunkt, måste rita över mordet på ett fyrtiotal människor i Odessa, rita om bilden, få den att överensstämma med den du har bestämt dig för.

Men om vi inte ritar om bilden. Om vi tänker oss skräcken som måste ha bankat i kroppen, rädslan som måste ha skrikit i hjärnan på de människor som jagades in i Fackföreningarnas hus i den sydukrainska staden Odessa den andra maj. Som drevs in i byggnaden av högerextremister som sedan kastade in molotovcocktails i huset. Om vi inte urskuldar dödandet och misshandeln som följde med att de jagade aktivisterna kanske också själva bidrog till branden som utbröt genom att också de kastat molotovcocktails. Inte urskuldar det genom att kalla aktivisterna ”proryska” utan att ta reda på om det verkligen var så och vad detta ord i så fall innebär, i just det här specifika fallet. Om vi inte urskuldar dödandet och misshandeln och mordbranden på något som helst sätt. Då återstår bara det fruktansvärda. Som vi inte kan acceptera. Som vi inte borde acceptera. Som vi borde höja våra röster emot. Med tanke på historien. Med tanke på vad det kan leda till när människor som tidigare levt sida vid sida, hetsas mot varandra, och börjar döda varandra i ett land.Handstree. Illustration: Emma Lundström

Bara några dagar efter det att nyheten om att minst 42 människor dödades och över 200 skadades, sitter jag mitt emot en ung rysk kvinna som flytt från Ryssland till Sverige tillsammans med sin man, av politiska skäl. Paret har flera vänner i det ukrainska socialistpartiet Borotba. Några av de dödade i Odessa var medlemmar i det partiet. De hade, dagen innan, trotsat Kievregimens demonstrationsförbud. På Första maj.
Kvinnan mittemot mig berättar med ett ansikte så smärtsamt behärskat att jag får ont i magen, om hur en vän hoppade från andra våningen ur byggnaden som nazisterna satt i brand. Hur han bröt båda benen och sedan misshandlades till döds. Andra sköts. Uppgifter ska ha kommit om att det funnits både kvinnor och barn bland de döda.
– Folk kan inte prata med varandra längre i Ukraina, även om båda egentligen vill fred så förstår de inte varandra. Jag tror att det kommer att bli krig. Det kan bli det när som helst, säger den unga kvinnan och vi sitter tysta en stund. Jag tänker på Jugoslavien. Jag tänker på alla de som skickat hatbrev till vår redaktion för att de tycker att vi, genom att belysa det som skedde i Odessa, svärtar ned den ukrainska regimen. För att de tycker att de som dog i Odessa bara har sig själva att skylla. För att de inte stödjer Borotba, som redan från början var kritiska till upproret på Maidan, ett uppror som faktiskt, vad som än från början var meningen, har lett till att det nu sitter nazister i den ukrainska regeringen. Vilket skrämmer. Oavsett hur det var innan, under den tidigare ledningen.

Den unga kvinnan ser uppgiven ut när hon frågar mig hur folk inte kan se vart det är på väg.
Hon säger att ingen av ledarna i de forna Sovjetstaterna är särskilt främmande för vedervärdiga tillvägagångssätt för att få igenom sin vilja. Sedan måste hon skynda iväg. Och jag sitter kvar. Med en stor klump i magen. Ett tryck över bröstet. Ont i hjärtat. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är och vad som inte är. Det enda jag vet är att över fyrtio människor har dödats i Odessa. Under vidriga omständigheter. Om de dödade hade varit anhängare av den ukrainska regeringen, hade nyheterna rapporterat annorlunda om det då? Nu blev det ju först bara en notisnyhet. Ett antal människor döda. Som om inget. Några liv bara. Som vanligt. Sedan följde väldigt många försök till att förklara att det egentligen inte gick att säga exakt vad som hade hänt och vilka de döda var. Som om det skulle göra dödandet mindre allvarligt.
Det är viktigt att inte sluta ställa frågor. Ännu viktigare att inte på förhand bestämma sig för svaren.

Alldeles innan den unga ryska kvinnan gick sade hon en sak som fortfarande ringer i mina öron:
– 16 000 människor demonstrerade mot nazismen här i Sverige innan jul. Men vem demonstrerar nu, när nazisterna mördar vanliga människor i Ukraina?
Mord är mord. Döda är döda. Människor är människor. Hur vi reagerar på det, hur vi väljer att hantera det, är vad som avgör vilka vi är, när det blåser hårt.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.