Trotyl i diktatorns tjänst

23 maj 2014

Analys, Fokus, Förstasidan, Utrikes

Colorful_Old_Oil_Barrels

Le Monde är den tidning i Europa som gjort mest för att sprida kunskap om vad som verkligen sker i Syrien. En av de som dagligen följt utvecklingen är Ignace Leverrier, före detta diplomat i Mellanöstern, som nu redigerar en blogg i tidningens spalter. Här analyserar Leverrier orsakerna till den alltmer intensiva användningen av trotylbomber.

 

Hur många har du räknat till?
–Menar du sedan början av helgen? Omkring 70… sedan slutade jag räkna.
Så bytte två innevånare i Damaskus åsikter om det öde som i februari drabbade förorten Madamiyhe när trotylbomber vräkte ned över staden i syfte knäcka motståndet och tvinga den att ansluta sig till lägret av ”fredliga städer”.
Av olika anledningar användes inte dessa primitiva bomber under ett tag. Men nu har de plötsligt blivit regimens principiella vapen. Bruket av dem har ökat brutalt. Aleppo är symbolen för alla städer som lider under bombangreppen. Att det kommer till medias kännedom beror på att Aleppo till stor del är befriat och därför kan visa omvärlden bilder på omfattningen av vad staden tvingas stå ut med. Men i själva verket utsätts alla städer och stadsdelar som utmanat Assads makt för samma behandling.
I första fasen av trotylbombernas användning var dessa primitiva vapen få till antalet, en eller två per vecka eller månad. Bomberna var komplement till andra metoder för att terrorisera befolkningen. Men under hösten 2013 började trotylbomberna att systematiskt användas mot befriade områden. Hur kan det förklaras?

Användningen av trotylbomber bekräftar att den principiella strategin för regimens styrkor är att ”överleva till varje pris”. Slagordet ”Assad, eller vi bränner landet” är mer än någonsin handlingslinjen för repressionens aktörer.
Trotylbomberna fyller det målet perfekt: de raserar byggnader, de krossar eller bränner kroppar, de traumatiserar människor med ljudet från explosionerna. Framför allt påminns syrierna om vad regimen kräver: en total underkastelse.
Trotylbomberna är inte det enda vapnet. Ett annat vapen används av Assads styrkor som komplement i de zoner där strider pågår. Befolkningen tvingas till svält. Dessa två metoder som används parallellt visar på en subtil förändring av våldsmetoderna vilket i sin tur visar på en mutation av målen, stödet och maktens logik som ligger bakom.
Regimen är oförmögen att föra ett konventionellt krig på grund av uttröttningen av dess militära medel och politiska resurser. I sin kamp för att överleva använder den terrorism för att stoppa alla lösningar vid förhandlingsbordet. Det är en iscensatt strategi som inte bryr sig om att bevara ens de svagaste sociala band med de boende på de platser som angrips. De ska krossas och tvingas be om nåd.
Det är en logik som i praktiken leder till tre avgörande förändringar.
Trotylbomberna har definitivt ersatt scud-missilerna. De tillåter en mer omfattande terrorn till ett lägre pris. Det innebär att regimen inte längre strävar efter att återställa ordningen och statens auktoritet. Syftet är snarare att hindra en annan normalitet att uppstå. Det hindrar att lokala självständiga myndigheter byggs upp och det hindrar varje öppning i vilken befolkningen kan engagera sig i de demokratiska institutioner som skapades under ”befrielsen”. Den enda paradoxala utvägen för befolkningen att slippa undan terrorn verkar vara att underkasta sig de mest extrema och intoleranta islamisternas kontroll, ett val som regimen underhåller medvetet.
I de områden där regimens överlevnad kräver det är en annan taktik satt i bruk. Det gäller främst vissa kvarter i huvudstaden och i Homs där revolten och motståndet hotar systemets centrala delar. En total blockad av områdena utlämnar befolkningen till hungersnöd. Omkring 3 500 desertörer finns i det palestinska flyktinglägret Yarmouk. De föredrar att dö av svält än att utstå den tortyr och förnedring om väntar dem om de lämnar lägret.
Vapenstillestånd är en tredje taktik. I utbyte mot att rebellerna ger upp sina tunga vapen stoppar trupperna som belägrar ett område sina angrepp och tillåter de boende att lämna stadsdelen. De har naturligtvis ingen garanti för vad som sker med dem efter den första vägspärren. Samma trupper hindrar i allmänhet fordons rörelsefrihet och tillförseln av förnödenheter till de belägrade områdena.
Vägspärrarna sköter sig själva. Regimen verkar inte längre förmögen att samordna mer omfattande aktioner.

Assad nöjer sig med att till varje pris behålla kontrollen över en huvudstad utmattad av prishöjningar och tidsödande transporter. Utan kapacitet att kunna krossa befolkningen, inte ens med svält, erbjuder han vapenstillestånd. Därför kunde Bachar al-Assad utropa en seger efter att ha tömt staden Rankous på dess befolkning och för ett tag vunnit tillbaka en stad med 60 000 medborgare, samtidigt som han från sitt palats inte kan blicka mot söder utan att se områden i uppror eller som är befriade.
Familjen al-Assad använder sina språkrör i väst för att sprida budskapet om seger. Ändå visar Hilal al- Assads bekräftade död och och Ali al-Assads påstådda död på ett internt sönderfall i familjen vid makten som antyder uppkomsten av en koalition av krigsherrar inom regimens ramar. Slutet för familjeklanen eller ett nederlag i dess hemregion skulle kunna provocera småchefernas självständighet och en uppdelning av den syriska nationen som ett sätt för dem att överleva. Fokuset på målet att hålla sig kvar vid makten oavsett priset medför varje dag alltfler sprickor i den syriska nationen, vissa geografiska andra konfessionella.
Slutligen kan inte den ökade användningen av trotylbomber förstås isolerat utanför det internationella sammanhanget. .

Om det internationella samfundet inte reagerade på ett gasangrepp varför skulle det bry sig om vanliga tunnor med sprängmedel som sliter kroppar i stycken och skördar tusentals syriers liv?
Frånvaron av handling när den ”röda linjen” överskreds den 21 augusti 2013 gav klartecken för en ny och billigare terrortaktik. Den passiva acceptansen från libanesiska Hezbollah och de ryska och iranska allierade, när det gäller trotylbombningarna visar på en förändring i deras syn på utvecklingen i Syrien. De tror inte längre på en seger för regimen, eftersom en seger är omöjlig med dessa medel, trots att de gjorde allt för stoppa den syriska arméns sammanbrott under första halvåret 2013.
De kan med ett mindre engagemang eller via proxy fortsätta kampen vid Assads sida. Hezbollah rekryterar nu män i Irak för att undvika egna förluster och för att minska protesterna som växer i dess libanesiska bastioner.
De vet att Assad är oförmögen att nå segrar med detta utbredda våld, men kan ändå inte sätta honom under press. Ingen begär det klart av dem heller. De kan nöja sig med att hålla tyst och samtycka till en terrorstrategi utan framtid.

Ignace Leverrier
Översättning: Benny Åsman

 

Fakta: Assads trotylbomber

Bomberna görs ofta av tomma oljefat eller andra slag av tunnor som fylls med flera hundra kilo trotyl, brännolja, spik och annat järnskrot. Det är primitiva bomber som enkelt kan kastas ut från helikoptrar. De saknar naturligtvis styrsystem. De ramlar ner på måfå och skapar enorm förstörelse. Hela byggnader och kvarter rasar samman av explosionerna och de bränder som orsakas.

Människorna på marken ska tvingas fly från sina stadsdelar och ansluta sig till flyktingströmmen. Att till varje pris behålla makten är regimens enda ”strategiska” målsättning och då är trotylbomberna ett billigt och effektivt vapen.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.