Sörj inte, organisera er!

27 maj 2014

Förstasidan, Nyheter, Politik

Podemos, Spanien. Foto: Podemos

Så var valet till EU-parlamentet avklarat och i mainstreammedierna står det spaltmeter efter spaltmeter om extremhögerns framgångar runtom i Europa. Och det är allvarligt. Djupt obehagligt. Skrämmande. Vi behöver skriva om det. Problematisera det. Förstå varför och göra någonting åt det. Men. Vi får samtidigt inte glömma att också skildra det andra, det som den mörka utvecklingen gärna överskuggar. Det positiva. För det var ju inte bara extremhögern som gick framåt i valet, det var också motvikten: en brokig vänster.

Under den svenska valvakan, där de flesta kommentatorerna var liberaler, kallade någon vänstergruppen i EU-parlamentet, GUE/NGL, för “extremvänstern” och buntade ihop den med den högerextrema gruppen i ett andetag. Det är en ganska så okunnig, och inte minst historielös sammankoppling. Därför kan det vara av intresse att säga några ord om ett par av de förmodade extrema vänsterpartier som utgör GUE/NGL, och om varför de har gått starkt framåt.

Vi börjar med Irland. Många tolkade gripandet och kvarhållandet av Sinn Féinledaren Gerry Adams några veckor före valet till EU-parlamentet som ett försök till att sabotera Sinn Féin framgångar, både i Nordirland och i republiken. Detta genom att sammankoppla den populäre politikern med IRA:s mord på Jean McConville 1972.
Hur det än var så lyckades det inte särskilt väl. Sinn Féin fick flest förstahandsröster av alla partier i Nordirland och över 20 procent i republiken.
Det är historiskt. Det tar också Sinn Féin flera steg närmare ett av partiets största politiska mål, nämligen att styra Irland som helhet år 2016, hundra år efter Påskupproret.Sinn Féin-kampanj, Irland. Foto: Sinn Féin

Stellan Hermansson arbetar med EU-frågor för Vänsterpartiet och har tidigare varit vice generalsekreterare för GUE/NGL i Bryssel, samt under en tid arbetat för irländska LO. Han menar att det har gått så bra för Sinn Féin för att partiet har varit den politiska huvudkraften i arbetet mot EU/IMF:s åtstramningar på Irland.
– Partiet har stenhårt gått emot den irländska regeringens politik som varit att stötta bankerna på folkets bekostnad. Sinn Féin har tydliga alternativ som betonar omfördelning och social rättvisa, säger han och understryker att partiets utvecklade gräsrotsarbete, framförallt i arbetarklassområden, starkt har bidragit till framgången. Han kallar det för ett historiskt genombrott för vänsterpolitik på Irland:
– Nu diskuteras öppet att nästa val till The Dail (parlamentet) kan leda till en regering ledd av Sinn Féin. Dessutom har partiets långsiktiga mål om Irlands återförening aktualiserats. Att vara det största partiet i EU-valet både i Dublin och Belfast har stark symbolik. En folkomröstning i norr om återförening kan vara möjlig inom överskådlig tid.

De som röstat på Sinn Féin kan knappast kallas extremister. Det är människor som vill ha ett enat Irland. Som vill stänga ned britternas slutförvar för kärnkraft, Sellafield, eftersom de anser att det förorenar irländskt vatten. De vill också ha gratis mammografiundersökningar, lika lön oavsett kön, stoppa massutvisningarna av flyktingar, en enad irländsk sjukvårdsservice och en irländsk ekonomi med samma valuta- och skattesystem. Vad de inte vill ha är bland annat elitskolor och Lissabonfördraget. De är också emot USA:s handelsembargo mot Kuba. De arbetar i hög grad för fredsbevarande och enighet i ett område härjat av mångårig konflikt. Kalla det extremt den som vill. Vi andra kan kalla det för positiv utveckling.

Sedan har vi Grekland. Där arbetslösheten och fattigdomen breder ut sig. Landet som EU valde ut som smärtbärare för hela den ekonomiska krisen. Där växer som bekant det nazistiska partiet Gyllene gryning med oroväckande fart och har nu fått tre platser i EU-parlamentet. Vilket inte alls är konstigt eftersom vi borde ha lärt av historien vid det här laget att rädsla inför både nuet och framtiden så lätt övergår i hat. Men Gyllene gryning utgör inte hela bilden. Också de antifascistiska motkrafterna växer i Grekland. Aleksis Tsipras i glädjeyra över valframgångarna för Syriza i Grekland. Foto. SyrizaOch där växer det socialistiska partiet Syriza. Den som röstade vänster i Sverige bidrog i förlängningen till att göra det möjligt för Syrizas ledare, Aleksis Tsipras, att bli ordförande för EU-kommissionen.
Syriza är emot den sittande grekiska regeringens åtstramningspolitik, något som stora delar av den grekiska befolkningen kan skriva under på, vilket gör att Syriza nu blivit Greklands största parti, klart större än premiärminister Antonio Samaras konservativa Ny Demokrati.
Efter framgångarna i EU-parlamentsvalet kräver nu Aleksis Tsipras att valet till det grekiska parlamentet ska hållas omedelbart eftersom han anser att det aktuella valresultatet visar att regeringen saknar “politisk eller moralisk legitimitet” att fortsätta implementera sin politik.

För att få en bild av varför det går så bra för Syriza just nu tog vi kontakt med journalisten Kajsa Ekis Ekman, författare till Skulden: eurokrisen sedd från Aten. hon menar att det beror på att partiet förkroppsligar motståndet mot sparpolitiken:
– Det handlar egentligen inte om vad de själva gjort, de har inte riktigt mobiliserat folk, utan folk ser dem som det enda och mest trovärdiga alternativet när det gäller att kunna stoppa trojkans makt över Grekland. Valresultatet bevisar att folk har fått nog, nu går de inte längre på högerns skräckpropaganda, de vill inte längre betala för krisen!
Hon syftar på det åtstramningspaket som EU, IMF och Centralbanken har lagt på landet som en tung våt filt. När det gäller vilken betydelse Syrizas framgångar i valet kan ha för framtiden i Grekland, framförallt när det gäller den nuvarande regeringens åtstramningspolitik, tror Kajsa Ekis Ekman att det inte kommer att hända något i det närmaste eftersom EU-parlamentet inte har någon makt över vare sig Grekland eller trojkan.
— Det är kommissionen och Centralbanken som beslutar. Men Syriza kommer att kräva nyval, och när det blir val är det stor chans att de vinner, och att detta vansinne äntligen får ett stopp. Då kommer de ställa in räntebetalningarna och säga upp avtalet med trojkan, säger hon.Podemos, Spanien. Foto: Podemos

Sist, men absolut inte minst, i den här kortfattade genomgången av vad somliga kallar för extremvänstern i Europa, har vi Spanien. Också här gäller åtstramningspolitik och arbetslösheten ligger på 25 procent. Också här har vänstern gått framåt i EU-parlamentsvalet. Bland annat ökade Vänsterkoallitionen Enad Vänster sina platser i parlamentet, från två till sex. Samtidigt fick nykomlingen Podemos (Vi kan) åtta procent av de spanska rösterna och fem platser i parlamentet. Podemos är en politisk rörelse sprungen ur Spaniens indignados och den har egentligen bara fyra månader på nacken. Ändå har den vuxit lavinartat och nya så kallade basgrupper tillkommer hela tiden. Rodolfo Garcia, medlem i svenska Socialistiska Partiet och bosatt i Spanien, berättar att det nu finns cirka 400 grupper runt om i landet. Han menar att det är en tydlig markering:
– Det spanska folket är trötta på att regeringen sätter den ekonomiska eliten i Europa före folket.
Rudolfo Garcia tycker att det är positivt att en av Podemos främsta kandidater till EU-parlamentet är en ung, fackligt aktiv gymnasielärare, Teresa Rodriguez, medlem i Fjärde Internationalen och ledare för medborgarrörelsen Marea Verde som kämpar för att alla ska ha rätt till bra utbildning.
De som lagt sin röst på Podemos är hårt kritiska mot de regeringar som har styrt Spanien och mot den ekonomiska och sociala politik de fört. De menar att ledarna har förstört landet.

Liksom i Grekland, så kan vänsterframgångarna i Spanien ses som en kritik både mot högern och mot den marknadsliberala, så kallade “tredje vägen” inom socialdemokratin. Men det är ju faktiskt så, att vi inte behöver vända blicken ut mot övriga Europa för att hitta en skärva av besläktad kritik mot det samhälle som de nyliberala strömningarna har skapat. Kanske väljer till och med F! att ingå GUE/NGL, trots den påhängda extremiststämpeln.
Att partierna i gruppen GUE/NGL stämplas som extrema i svensk public service, utan att detta ifrågasätts på något vis, ger en ganska så glasklar bild av det samhälls- och medieklimat vi har idag. Det visar med all önskvärd tydlighet att social och ekonomisk rättvisa har klassats som extremism i det nyliberala Europa. Men extremt eller inte, det enda vi har att sätta emot de växande fascistiskt, rasistiska och nazistiska strömningarna är just att organisera oss för ett jämlikt samhälle där alla har samma rättigheter och skyldigheter, inte bara på papper, utan också i praktiken.

Emma Lundström

, , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.