Socialisten som utmanade Putin

Udaltsov

Efter 15 månader i husarrest faller snart domen mot Sergej Udaltsov. För två år sedan ledde han hundratusen demonstranter i Moskva. Den ryske vänsteraktivisten Aleksej Sachnin skriver om sin vän.

Historien upprepar sig ibland på ett märkligt sätt. Sergej Udaltsovs farfar Ivan Udaltsov var en rysk vetenskapsman och revolutionär som gick med i bolsjevikpartiet 1905, kämpade på barrikaderna mot tsarismen, greps, fängslades och gick i politisk exil. Efter revolutionen 1917 stred han i inbördeskriget mot de vita. År 1928 blev han rektor vid Moskvas statliga universitet, det främsta universitetet i Sovjetunionen. Idag finns det en gata uppkallad efter honom i Moskva, Udaltsovgatan nära universitetet. Sergejs pappa som också hette Ivan var en känd historiker. När jag var student läste jag hans standardverk om den ryska socialdemokratins historia, och det var svårt att föreställa sig att jag skulle lära känna hans son och att också han var revolutionär, likt många av de historiska personer som skildrades i hans pappas böcker.
I slutet av 1990-talet när Sergej Udaltsov tog sin universitetsexamen i juridik, låg landet i ruiner. Den ryska ekonomin hade kollapsat som en följd av den nyliberala chockterapin och folket var utarmat. Det stora officiella Kommunistpartiet gjorde ingenting, så Sergej gick med i ett litet radikalt kommunistparti som hyllade Stalin. För många människor framstod till och med stalinismen som ett bättre alternativ än den kleptomani och korruption, som den liberala regeringen och oligarkerna hade släppt lös över Ryssland. Allt negativt som hände med landet vid denna tid – de stöldaktiga privatiseringarna, den växande fattigdomen, ledarnas godtycke, kriminaliteten, valfusket – allt detta påstod liberalerna vara nödvändigt för att göra slut med det som de kallade stalinism. ”Kanske var det denna så kallade anti-stalinism som de styrande politikerna sade sig stå för, som fick mig att börja min politiska bana som just stalinist”, har Udaltsov berättat i en intervju.

Det bästa botemedlet mot stalinismen visade sig dock vara Putins regim. Snart lärde den nye presidenten oss alla vad en polisstat, maktfullkomlighet och ofrihet innebar. Stalinismen var inget bättre alternativ, men tron på att det går att skapa ett mera rättvist och demokratiskt Ryssland utan oligarkvälde, nyliberalism och polisiärt förtryck, återstår. Under 2000-talet skulle Sergej Udaltsov bli en av de mest kända ledarna för den radikala demokratiska vänstern i Ryssland.
Under 2005-2007 bildade vi tillsammans koalitionen Vänsterfronten som samlade olika mindre vänstergrupper som kämpade för demokratisk socialism. Vi organiserade sociala protestaktioner, som att mobilisera hyresgäster mot hyreshöjningar eller skydda parker och skogar från exploatering. Det var demonstrationer som ofta slutade med att vi greps av polisen. Sergej räknade till den hundrade gången som han fängslades. Sedan slutade han att räkna. Men de åtal som tidigare väckts mot honom, visade sig vara småpotatis jämfört med vad som skulle komma.

Allting förändrades när massproteströrelsen mot Putin uppstod 2011-2012. Myndigheterna började betrakta Udaltsov som ett riktigt hot mot regimen. När proteströrelsen växte fram i december 2011, efter fusket i parlamentsvalet då tiotusentals människor tog till gatorna, bestämde sig regimen för att isolera de personer som kunde framträda som ledare för rörelsen. Sergej arresterades preventivt redan innan den första demonstrationen ens hade startat. Han dömdes till 15 dagars fängelse för att ha ”gått över gatan på fel plats”. När detta straff hade avtjänats, arresterades han igen, och sedan en tredje gång så att han inte kunde delta vid demonstrationerna mot Putin. I protest mot denna behandling började han hungerstrejka och hamnade på sjukhus. Till sist började oppositionsmedia och hundratals bloggare att uppmärksamma Udaltsovs kamp.
Den 4 december 2011 hade myndigheterna fängslat en relativt okänd socialistisk aktivist. När han släpptes i januari 2012 var han en av oppositionsrörelsens mest kända ledare. Han hade blivit en symbol för motstånd och mod; och i motsats till de liberala oppositions ledare, som bestod av oligarker och gamla ministrar, så satte Sergej Udaltsov inget värde i bekvämligheter. Han var beredd att offra sig för sina ideal, och det gjorde honom till en hjälte i folks ögon.

Den 6 maj 2012 ledde han en fredlig demonstration mot Putin med över 100 000 deltagare på Bolotnajatorget i Moskva. Polisen gick till angrepp och hundratals människor greps. Regimen hade valt den hårda repressionens väg, och så inleddes Bolotnajarättegångarna. Sergej var förutbestämd att stå som huvudåtalad, även om han tillsvidare sattes på fri fot. I de statliga TV-kanalerna visades ”dokumentärfilmen” Proteströrelsens anatomi, där Udaltsov pekades ut som en georgisk agent. Han skulle ha fått pengar från Georgien (via CIA påstods det) för att skapa politiskt kaos i Ryssland.
Denna statliga propaganda mot Vänsterfronten och dess ledare skrämde oss. Genom olika källor fick vi höra att Putin personligen ville förgöra vårt parti och se ”den där skinhead-kommunisten under asfalt”. Vi skulle åtalas för landsförräderi och riskerade 10, kanske 20 års fängelse i de hårdaste arbetslägren där ingen överlever mer än 2-3 år. Polisagenter började demonstrativt övervaka och förfölja oss. Men de väntade med att gripa Sergej och oss andra ledande aktivister. Det verkade som om de ville försöka skrämma iväg oss ur landet, att tvinga oss att emigrera.

Jag minns ett samtal jag hade med Sergej. Han visste att han snart skulle bli gripen och få tillbringa en lång tid bakom galler. Vi diskuterade om vi skulle lämna landet, men han ville inte fly. Han var medveten om vilket ansvar som hade fallit på honom. ”Det är många som ser upp till oss nu. Om jag flyr så kommer alla att tänka att vi inte var beredda att gå hela vägen för det vi kämpade för och tror på”, sade han. Tre månader senare greps han. För att undvika massdemonstrationer mot gripandet av Sergej Udaltsov, såg regimen till att han fick sitta i husarrest istället för häktescell, vilket framstod som humanare och inte lika upprörande. Men han förbjöds att använda internet eller telefon, att skriva eller att ta emot brev, eller prata med journalister eller någon annan, med undantag av sin advokat och de närmsta familjemedlemmarna. På detta sätt har Sergej levt i isolering från omvärlden de senaste 15 månaderna.
Nu pågår rättegången mot honom och domarna ska snart falla. Åtalet bygger på vittnesmål från polisens provokatörer och förfalskade bevis. Domaren har inte ens försökt spela objektiv. Hans huvuduppgift har varit att se till så att den åtalade inte får en chans att försvara sig, så att Sergej inte ska få möjlighet att i politiskt syfte vända på åtalet och ställa regimen till svars. Man har berövat Sergej hans yttrandefrihet, och samtidigt hindrat allmänheten från att få höra vad han har att säga.

Om en månad ska domen förkunnas. Något hopp om rättvisa eller en lindrig finns inte. För min vän väntar många års fängelse. Han kommer att tvingas lämna sin hustru, sina två unga söner, sina gamla föräldrar, och sina kamrater som försvagats i nederlagets stund. Han kommer att försvinna till ett fjärran fångläger, medan vårt land fortsätter att störta ner i avgrunden dit vi drivs av rovgiriga oligarker och en maktgalen president. Och trots det har Sergej hållit sig förvånansvärt stark.
I en av sina sista intervjuer, sade han: ”Du kan sitta i vilket fängelse som helst, och du kan till och med bestiga schavotten, om du är säker på att du gör det för den rätta sakens skull, om du själv vet att du har rätt och har handlat utifrån dina principer. Naturligtvis är vi alla människor, och det finns ingen glädje i att leva i en straffkoloni eller i att sitta ensam och isolerad i husarrest i över ett år. Men om vi klarar dessa prövningar och gör det med värdighet, så kan vi kanske så småningom finna segraren i oss själva, och inte bland dem som förtrycker och straffar oss.”

Aleksej Sachnin
Översättning Per Leander

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.