Rapport från flyktingförläggningen Gärdshyttan

25 maj 2014

Förstasidan, Inrikes, Krönika

Gärdshyttan

Ett par duster med Vladimir Putins regim ledde till att jag i egenskap av politisk flykting hamnade på en fantastisk institution som kallas ”hotell för flyktingar”, belägen inte långt från byn Askersund, Örebro län, Sverige. Eftersom jag hade hört ryktesvägen att boendeförhållandena för flyktingar kunde var hårda, hade jag redan förberett mig mentalt på det värsta, och var inte speciellt förvånad när bussen svängde av från motorvägen och fortsatte in på en mindre skogsväg till vårt flyktingboende Gärdshyttan.
Men jag blev trots allt besviken när jag frågade var den närmsta affären låg och fick svaret att ”det finns ingen närmsta affär”. De asylsökande tar sig från boendet till civilisationen enbart med hjälp av personalens välvilliga uppoffrande att köra oss ibland, men tyvärr inte så ofta som det skulle behövas. Ett par gånger i veckan går också en buss till provinshuvudstaden Örebro, men som ni förstår är det inte alltid livets nödvändigheter tar slut enligt lokalbussens tidtabeller, och du kan behöva köpa ny tandkräm när du minst anar det.

Själva flyktingförläggningen består av ett par delvis förfallna byggnader, stora och små, placerade mitt i skogen. Omedelbart slogs jag av hur överbefolkat det var i de trånga rummen, och själv delar jag rum tillsammans med fem andra personer. Flera av toaletterna är ofta översvämmade, handfaten hänger nätt och jämt fast vid väggarna, och i många av toalettbåsen saknas lampor.
En av mina rumskamrater, en idrottsman från Tjetjenien, säger att han har gått ner 15 kilo sen han kom hit. Det säger en hel del om den mat vi serveras. Barnens lekrum ligger i källaren, där det är mycket smutsigt och dessutom alltid kallt, eftersom dörren ut mot gården inte går att stänga. Därför är barnen sällan där och leker, utan föredrar att leka i trappuppgången i huvudbyggnaden.

Till skillnad från de två tidigare boendena som Migrationsverket placerade mig på, finns det faktiskt tillgång till internet här i Gärdshyttan. Det är långsamt och dåligt, men det finns där. Tack vare denna uppkoppling hittade jag ett par intressanta videoklipp på Youtube, där en asylsökande från Syrien känslosamt berättar: ”Vi kom hit för att leva som människor, men vi lever som djur. Vi flydde undan bombningarna, men jag tänker ibland att döden i Syrien vore mer hedervärd än livet här.”
Många av de boende berättade att lägret ofta får besök av polisen, och snart fick jag själv bevittna det, efter att ett par vitryssar hamnat i fyllebråk med varandra. Massor av poliser dök upp med hundar och journalister. Men ingen av dem skrev att denna tragedi hade kunnat undvikas om vi fått leva under normala och civiliserade förhållanden; om det hade funnits någon form av möjlighet till tidsfördriv, som ett enkelt bibliotek eller ett litet gym, något vettigt att göra. Folk börjar dricka av tristess, depression och sömnlöshet. Många känner det som att de bor i ett fängelse här. Den närmaste orten, Askersund, ligger 13 kilometer bort.

Han som äger Gärdshyttan heter Jimmy Hoppe och är en av Sveriges ledande ”flyktingkapitalister”. Migrationsverket ger honom pengar för varje asylsökande som får bo på nått av hans dussintal förläggningar. Men vart pengarna tar vägen är en bra fråga. När Jimmy Hoppe i november 2011 skrev kontrakt med Migrationsverket för att öppna Gärdshyttan, var han sedan tidigare dömd för bokföringsbrott och hade redan två konkurser bakom sig. Men under 2012 fick hans bolag Sellpower 56 miljoner kronor från Migrationsverket. Samma år utbröt flera mat­uppror på Gärdshyttan, där de boende på ”hotellet för flyktingar” protesterade mot den dåliga mat de serverades. Vid flera fall har boende som fått avslag på sin begäran att komma till en annan flyktingförläggning, försökt sätta eld på Gärds­hyttan. Föreståndarna svarade med att öka antalet säkerhetsvakter, men ett par desperata flyktingar valde att fly från flyktingboendet.

Systemet med privata ”flyktinghotell” var nog dömt att misslyckas från början. Migrationsverket har valt att låta boendet för de asylsökande drivas av privata företag, ofta styrda av giriga och oärliga affärsmän. Det resulterar i att vi får bo i uselt skötta härbärgen, samtidigt som de privata värdarna stoppar tiotals miljoner av skattebetalarnas kronor i egen ficka.
Det i sin tur leder till ökad främlingsfientlighet bland den inhemska befolkningen, som ser hur mycket skattepengar som går åt till dessa flyktingförläggningar. Det leder också till missnöjda bland flyktingarna själva, som får leva under omänskliga förhållanden hos snåla värdar. De enda som blir nöjda av detta system är privatvärdarna själva, som på kort tid kan göra stora vinster på att utnyttja de människor som på grund av krig eller politisk repression har tvingats fly från sina hemländer.

Genrich Aleksandrov
Översättning Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.