Med mittenpolitiken mot avgrunden?

IMG_3768

Extremhögerns framgångar skrämmer i årets EU-val, den radikala vänsterns mer blygsamma gläder åtskilliga. Men många vill idag undvika att diskutera den stora tillbakagången som drabbat de partier som hittills styrt EU.
Valutgången är ett rationellt svar på den  åtstramnings­politik som EU fört under den gånga ekonomiska krisen. För denna politik ansvarar kollektivt de partier – de konservativa, kristdemokraterna, liberalerna och socialdemokraterna – som gemensamt utformat, genomdrivit och försvarat den. Därför är det mest oroväckande med valresultatet att dessa partier kommer att fortsätta att styra EU. Tillsammans har de  trots att de förlorade närmare 100 mandat, fortfarande 2/3 av alla platser i EU-parlamentet. Resultatet kommer att bli samma förödande nyliberala politik som hittills – den politik som är basen för Front Nationals, Jobbiks eller Gyllene grynings framgångar.
Betydelsen av EU-valet har ibland reducerats. Röstdeltagandet är lågt – i snitt 43 % och många anser med fog att möjligheterna att påverka besluten i EU är små. Men samtidigt, de som röstar gör det ofta av hjärtat. Det kan ge större möjligheter att avläsa aktuella folkliga stämningar än nationella val, där taktiska överväganden kan tänkas väga tyngre.

Sett så är årets EU-val i ett svenskt perspektiv ytterst intressant.
För att börja med det positiva: det avspeglar en tydlig vänstervridning i den svenska väljarkåren
Idag betecknar sig nästan hälften av svenskarna som vänster (48 %). För fem år sedan var det 41 procent.
Andelen som betecknar sig som höger har sjunkit från 38 till 31 procent. (Uppgifterna baserar sig här på Valus vallokalundersökning, som antagligen övervärderar vänsterns stöd i absoluta tal, men trenden är otvetydig).

Än mer markant är skiftet bland de unga. Närmare 50 procent av de under 30 år röstade enligt Valu på  Miljöpartiet (23 %) , FI (17 %)  eller Vänsterpartiet (9 %).   Lägger man till socialdemokraternas 15 procent stödde närmare två tredjedelar  ett rödgrönt alternativ i valet. Färre än en av fyra unga stödjer allianspartierna.
Det är uppenbart att vi ser början på en vänstervåg i landet. Valresultatet bekräftar detta, men det uttrycker  bara en tendens som vi kunnat följa en längre tid. I kampen mot rasismen: 20 000 i Kärrtorp och protester varhelst Sverigedemokraterna dyker upp. Försvaret av välfärden: motståndet mot profitörerna är större än någonsin. Feministiskt initiativ: inte bara valresultatet utan också de tiotusentals nya medlemmarna.

Mot detta måste vi ställa Sverigedemokraternas framgångar. Det mest oroväckande är att man gjort ett genombrott också i områden som hittills stått emot. Sverigedemokraterna står på gränsen till att bli ett etablerat nationellt parti, som Dansk Folkeparti eller norska Fremskrittspartiet. I flera Skånekommuner är man idag det största partiet med 20-25 procent av rösterna. Det har funnits tendenser att undervärdera Sverigedemokraternas stöd inom arbetarklassen. Enligt Valus siffror över hur LO:s medlemmar röstade hade inte bara Socialdemokraterna (41 %) utan också  Vänsterpartiet (14 %) och Miljöpartiet (13 %) högre röstandel än Sverigedemokraterna (10 %). Med tanke på hur SD  konsekvent får för låga siffror i dessa undersökningar finns det dock anledning misstänka att SD är större än både V och Mp. Och dessutom: Hälften av LO:s medlemmar är idag kvinnor, framför allt inom välfärden, de sektorer där Sverigedemokraterna har sitt allra svagaste stöd. Det betyder att stödet bland andra  arbetargrupper är betydligt större. 15-20 procent av rösterna i Mellan­sveriges gamla industribälte är idag normala siffror, men också i Norrbottens röda områden, som Kiruna och Gällivare får SD tvåsiffriga röstandelar.

Socialdemokraterna gjorde ett mediokert val. Att undgå att öka i ett läge när alliansen står inför sitt sönderfall borde egentligen vara omöjligt. Men de bekräftar EU-valets generella trend: med mittenpolitiken – I EU och Sverige – lurar avgrunden.

Kjell Östberg

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.