Malik Bendjelloul berättade med hjärtat

14 maj 2014

Förstasidan, Kultur

Malik Bendjelloul. Foto: Emma Lundström

Mitt i ett telefonsamtal sent igår kväll säger rösten i andra änden: ”Oj, det står på Twitter att Malik Bendjelloul är död.”
Först förstår jag inte att det är på riktigt. Sedan kommer tårarna.
Malik Bendjelloul är en av de absolut vänligaste människor jag har intervjuat. Det var som att sitta och prata med en vän.
De första nyheterna säger att det var en plötslig olycka i hemmet. Tankarna tänker att det står så för att han har tagit sitt liv. Och jag vill inte för allt i världen att tankarna ska ha rätt.
Kastas tillbaka till augusti 2012. Det hade varit en märklig sommar. En sommar som förmörkades av att en barndomsvän tagit en överdos. Lämnat oss andra kvar här med våra frågor. Med den svårhanterliga sorgen.

Doften av sensommarregn. Det är dagen efter att Malik Bendjellouls hyllade och prisbelönta dokumentär Searching for Sugar Man haft Sverigepremiär och vi alla i publiken hade ställt oss upp med tårarna fortfarande rinnande när filmskaparen gick upp på scenen och log och talade om hur glad han var över att vi gillade hans film, samtidigt som applåderandet och jublandet aldrig ville ta slut.
Trots ett överbelastat schema och mitt i en tid när alla har börjat dra i honom, verkar det fullkomligt självklart för Malik Bendjelloul att gå med på en intervju med en liten socialistisk tidning. Vi möts vid Bio Rio i Stockholm och han undrar om det är okej för mig att hänga med och äta efter att han har presenterat filmen. Han har en timme innan han ska vara tillbaka för en avslutande frågestund. Men har jag tid?
Klart jag har tid. Det är ju han som inte har tid!
Sen sitter vi på en thairestaurang och pratar om Sixto Rodriguez, om musik, om dagens materialism och om skapandeprocesser. Samtalet vindlar, känns som att det skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det är väldigt trivsamt. Vi har dessutom en gemensam nämnare, vi tycker båda väldigt mycket om Phil Ochs. Malik Bendjelloul menar att de påminner om varandra, Ochs och Rodriguez.

Jag minns att han pratade ivrigt om hur oerhört anspråkslös Sixto Rodrgiuez var, hur ödmjuk, generös, lågmäld och utan skryt, trots att han var en mycket bättre musiker än många av de betydligt mer skrytsamma. Nu vill jag använda de orden för att beskriva Malik Bendjelloul själv. Så som jag upplevde honom den korta stunden.
Så genuint trevlig.
Genomvänlig.
En hyvens prick. Kanske ett fånigt uttryck. Men det är vad som dyker upp.
Någon jag gärna skulle vilja samtala med igen.
För hans öppenhjärtighets skull.
För den ärliga, välvilliga utstrålningen. Så helt utan snobbism.

Han hade precis tackat nej till att göra en film om Alicia Keys. Sade: ”Man måste göra det man tror på, eller hur? Man ska ändå lägga ned så mycket tid och hjärta.”
Och det var precis vad han gjorde. Under sin tid på SVT:s kulturprogram Kobra hittade han en historia som han ville berätta. Så han hoppade av allt annat. Fokuserade på den. Satt vid köksbordet hemma och funderade ut animationer. Höll ut genom svåra år när ingen ville lägga pengar på projektet. Och gjorde den bästa dokumentären som gjorts i Sverige på många år. Han såg överväldigad ut när han tog emot priserna som haglade från höger och vänster. Förra året kom så en Oscar, för bästa dokumentär. Filmen har setts av över en halv miljon biobesökare.

”Vi ses!” sade han när vi skildes åt. Regnet hade upphört och jag kände mig upplyft. Det kändes så helt rätt att den som hade gjort en så fantastiskt film som Searching for Sugar Man, också skulle vara en så vänlig själ. Filmen och samtalet med Malik Bendjelloul var som en ljusning efter sommarens tunga sorg.
När jag nu får mina första orostankar bekräftade och det står klart att Malik Bendjelloul tog sitt liv. 36 år gammal. Efter en kort tids depression. Så kommer den där tyngden över bröstet igen. Den från sommaren 2012. Och jag tänker att vi måste bli bättre på att tala om psykisk ohälsa i det här landet. Det är inte farligt. Människor kan få ont i själen. Ibland så ont att de inte står ut.
Vi måste bli bättre på att hantera det. Bemöta det. Inte låtsas bort det. Med alla medel försöka göra så att döden inte känns som enda utvägen.

Tårarna kommer, igen. Det känns så fruktansvärt fel att skriva den här texten om en person som borde vara vid liv.
Såg så fram emot att följa Malik Bendjellouls fortsatta arbete. Såg så fram emot nästa intervju. Nästa samtal. Han behövdes i det här landet. Hans filmer behövdes.
Vad jag vill skriva är att de behövs. Men döden gör det omöjligt.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.