Internationalism i praktik och handling

20140501_133227

Den som håller ett fuktigt finger i luften våren 2014 känner vänstervinden blåsa. Det märks tydligt att det så kallade ”problemformuleringsprivilegiet” har förskjutits från frågor om privatekonomi till oro för förödelsen och utplundringen av det gemensamt ägda. Mycket skall till för att borgaralliansen skall lyckas ljuga till sig förnyat förtroende i september.
Men lika tydlig som omsorgen om vår nations gemensamma är frånvaron av de internationella perspektiven. Så fort vi rör oss bortom ämnen som nationell konkurrenskraft, eller den traditionella svenska paradgrenen rysskräck, så finns inga insikter att hämta inom riksdagspolitikens ramar. Även Vänsterpartiet skriver under på krigshetsarnas planer om utbyggt försvar, trots att alla vet att det är ett spel för gallerierna och att höjda anslag skulle ge utdelning i den omhuldade försvarsförmågan först om flera decennier. De dominerande internationella perspektiven delar upp oss i ”vi” och ”dem” – som konkurrenter och potentiella fiender i framtida resurskonflikter.

Till och med i årets Första majtåg var parollerna, med ytterst få undantag, provinsiellt fokuserade kring jobb- och vinstfrågor. Mycket mer konkret än några utländska nationsflaggor var inte internationalismen. Den vänster som vill visa sig salongsfähig i en socialdemokratiskt ledd regering får förstås inte utmana den exportbaserade tillväxtmodellen, men hundra år efter Första världskrigets utbrott borde internationalismen stå högst på agendan för en vänster värd namnet. Idag är den knappt längre en läpparnas bekännelse.
Internationalism är att aktivt bedriva ett politiskt projekt som överskrider nationalstatens ramar, där vi hittar våra gemensamma intressen med textilarbetare i Sydostasien, fattigbönder i Latinamerika och gruvarbetare i Sydafrika. Internationalism bygger vi med praktik och handling och den är ett ständigt pågående projekt som måste hållas levande för att inte besegras av nationalismens småskurna löften om den egna befolkningens särintressen och konkurrenskraft. Därför behöver varje arbetarrörelse sina internationella sammanslutningar för att inte tappa perspektiven.

När högermedia och politiker ylar ikapp om upprustning och krigsberedskap och när reaktionens vindar tävlar i vindstyrka med vänstervindarna, är det mer än en principfråga för arbetarrörelsen att vara rustad till motvärn. 1905 var den svenska arbetarrörelsen stark och målinriktad nog att vrida Norge ur den svenska statens grepp. Är vi bara på allvar redo att ”skjuta våra generaler” kan vi också i framtiden göra stordåd.

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.