Haltande springtur i Brooklyn

03 maj 2014

Förstasidan, Kultur

New York Health Care. Foto: Emma Lundström

Regnet öser ned. Trottoaren är ojämn. Det är kväll i en oputsad del av Brooklyn och vi springer ganska snabbt för att inte kylas ned av de kalla dropparna.
Försöker hålla koll på alla håligheter. Försöker att inte titta för mycket på omgivningen. Inte bli för ofokuserad i steget. Men det hjälper inte. Plötsligt säger det ”KRACK”, som i ett seriealbum, och jag ramlar handlöst framåt. Får hjälp upp. Försöker stödja på foten. Det gör ont så in i. Blöder lite från knäet. Illamåendet tränger sig på. Tårarna också. Fan. Men det brukar ju ge med sig om jag bara tvingar mig att springa igen med en gång. Försöker. Gråter. Försöker. Vi är en bra bit från bostaden. Det känns tröstlöst. Känner mig som ett trasigt djur som vill lägga sig i skymundan och slicka på såret och somna.

Samtidigt vet jag en sak. Jag vill inte, för allt i världen, behöva använda mig av sjukvården i det här landet. Systemet skrämmer mig. Den totala otryggheten. Kostnaderna. Cynismen. Vill du ha bättre eller sämre vård? Vill du ha kvar foten eller amputera den, det kostar olika, du bestämmer? Har du alls råd med någon vård överhuvudtaget? Har du köpt någon försäkring? Är du värd att rädda?
Kanske gäller det inte mig, med min svenska försäkring, men jag är inte säker, och jag vill inte chansa.
Så jag stödjer på foten och kvider. Småjoggar och gråter. Springer och försöker kontrollera smärtan genom att andas på ett visst sätt. Regnet fortsätter att falla och blandas med mina tårar. Jag vill verkligen inte gråta, men det går inte hålla igen.
Gråter och springer och det börjar kännas som en vana. Inte så farligt. Och jag vet ju att ju mer jag springer, desto mer motar jag kommande smärta i grind.
Men så viskar min vän att vi just passerar ett område där någon för inte så länge sedan blev ihjälskjuten. Där det har pågått droghandel. Där det inte är någon god idé att framstå som sårbar. Så jag skärper mig. Tvingar kroppen att springa normalt. Det skär i foten när den slår i backen. Men det går. Och det finns någon slags njutning i att klara av det. I att veta att smärtan inte sätter gränserna.

Efter vad som känns som en evighet är vi tillbaka i våra kvarter. För att slippa ta oss ut igen stannar vi vid pizzerian på hörnet, går in och beställer. Jag rör mig hela tiden för att inte stelna till. De andra kunderna sneglar lite på oss. Två män kommer in. Ser riktigt hårda ut. De tittar på mig. Dyngblöt, hoppande och med gråtansikte låtsas jag som inget. De slår sig ner. På tv:n uppe vid taket visas MTV-klassiker från 90-talet. Alla ansikten vänds uppåt när välbekanta toner från Fugees rinner ur högtalarna. De ”hårda” männen ler. Jag hoppar försynt. De ler mot mig. En liten stund av gemenskap.
Lite senare, på rummet, tar jag av skon. Foten är mycket svullen. Nästa dag är den blålila med vissa skiftningar i gult och grönt. Men blödningen har redan börjat rinna nedåt. Om jag inte hade tvingat mig till att springa hade jag förmodligen haft svårt att gå under resten av resan. Och det absolut bästa av allt: jag slapp det amerikanska sjukvårdssystemet.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.