EU-valet och Sossarna: För ett nyliberalt Europa?

16 maj 2014

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Kan socialdemokraterna stå för sin modell i EU?

Kan socialdemokraterna stå för sin modell i EU?

Ett socialt Europa! Det är socialdemokraternas löfte om de och deras partivänner runt om i Europa vinner EU-valet. I ett socialt protokoll ska löntagarnas rättigheter preciseras och genom en aktiv jobbpolitik ska arbetslösheten halveras. Högerns ensidiga åtstramningspolitik kritiseras.
Det låter nog bra. Problemet är bara att det finns två hakar: Den politik den europeiska socialdemokratin för och själva EU-konstruktionen.
Få ifrågasätter idag  att en viktig orsak till att massarbetslöshetens Europa  är den restriktiva ekonomiska politik EU fört och de krav på åtstramningar som trojkan, alltså EU-kommissionen och den Europeiska centralbanken tillsammans med Internationella valutafonden  ställt på en rad länder.

Den andra sidan av myntet  blir då att en  förutsättning för att på allvar kunna bekämpa arbetslösheten skulle vara en betydligt mer expansiv politik, en politik som går stick i stäv med den som hittills förts – och som har haft ett kraftfullt stöd av de ledande socialdemokratiska partierna i EU. Inget tyder på en sådan omsvängning.
Den som ändå har sådana  förhoppningar behöver bara fundera över socialdemokraternas val av  toppnamn och förslag till ordförande i EU-kommissionen,  tysken Martin Schulz. Han har hittills gjort sig känd för två för saker. För det första en utpräglad förmåga att som talman i Europarlamentet ge sina nära medarbetare och vänner toppjobb i EU-parlamentets förvaltning. För detta blev han prickad av parlamentets majoritet (fast de svenska  socialdemokraterna valde att stödja sin partikamrat). För det andra en varm försvarare av den hårda åtstramningspolitik som framför allt Tyskland drivit mot krisländerna i södra Europa.
Också de svenska socialdemokraterna har ställt sig bakom denna politik. I det nyligen presenterade valmanifestet lyder den första punkten i avsnittet om fler jobb ”ordning och reda i ekonomin”, nyckelorden för budgetåtstramningar och sociala nedskärningar.

Men tänk nu om socialdemokraterna skulle mena allvar med att föra en annan politik. Ja,  återstår det lilla problemet med EU självt.
Om man har som inriktning att föra en radikalt annorlunda politik  – i vilken form det vara må – på europeisk nivå måste man reflektera över de problem som är förknippade med EU som politisk arena. Går det över huvud taget att bygga ett “socialt Europa” den vägen?
Frågar man forskare som är experter på EU svarar de vanligtvis nekande. Hela idén bakom EU är att skapa ett konsensusinriktat, konserverande system där beslut  fattas i samförstånd.

Det hela byggs under av att EU består  av en rad olika institutioner utan något klart maktcentrum. Det finns ett ministerråd, en kommission med en omfattande och mäktig byråkrati, och vidare Europaparlamentet, Europeiska centralbanken, EU-domstolen och de 28 medlemsländernas regeringar och nationella parlament, alla med inflytande över unionen och dess beslut. Tanken bakom organisationen  är att systemet skall vara så svårmanövrerat att när beslut väl är fattade ska de vara svåra att ändra.

De politiska partierna, som traditionellt byggt upp de nationella demokratierna har ingen självklar central ställning i denna massa av institutioner. Visst finns de direkt eller indirekt representerade i många av organen, men inte på ett samordnat sätt. Dessutom måste de politiska partierna i EU agera genom de olika partigrupperna. I socialdemokraternas fall innebär det att inflytandet från det högerinriktade tyska partiet – som idag dessutom är djupt uppbundet i en politisk koalition med de konservativa kristdemokraterna – är massivt.

Men om vi nu ändå leker med tanken att socialdemokraterna skulle ena sig om en offensiv expansiv ekonomisk politik som t ex begränsade marknadens makt och lät bankerna, inte folket, betala den ekonomiska krisen. Och om man dessutom lyckades få  politiska majoriteter i alla de beslutsfattande organen –  ministerråd, kommission och parlament –  skulle den politiken då kunna realiseras? Den ledande EU-experten vid Europaparlamentet i Florens, statsvetaren Stefano Bartolini, svarar ett entydigt nej: “En sådan förändrad politik skulle hindras av den Europeiska centralbankens självständighet, av EG-rätten och EG-domstolen och av veton i ministerrådet.”
Historien talar här sitt klara språk.

I slutet av 1990-talet  hade vi faktiskt en situation där socialdemokratin hade ett avgörande inflytande i EU. Som mest hade 12 av dåvarande 15 medlemsländer socialdemokratiska statsministrar, bland dessa Tyskland, Frankrike och Storbritannien och man hade majoritet i såväl kommissionen som parlamentet.
Men trots allt tal om ett socialt Europa, som då var betydligt mer högljutt och konkret utformat än idag,  blev det aldrig någon verkstad. De tyska och brittiska partiledarna, Schröder och Blair satte effektivt stopp för “eurokeynesianska” avvikelser. Tvärt om, nyliberala honnörsord som förbättrad konkurrens och strukturella reformer var det språk de pratade. Under få perioder av EU:s historia har avregleringar och marknadsreformer genomfört med sådan frenesi som under det unika socialdemokratiska maktinnehavet mellan 1997 och 2002. Inte minst var det då som grunderna till EES- och Lissabonavtalen lades som i mer klara termer än tidigare kodifierade EU:s nyliberala politik.

EU undergräver tre av den klassiska socialdemokratins fundamentala särdrag, har en annan ledande forskare sammanfattat relationerna mellan socialdemokrati och EU: tilltron till staten, tilltron till politikens primat och en välfärdspolitik anknuten till arbetarklassen.
Men det är som bekant inte denna klassiska socialdemokrati som går till val i årets EU-val.

Kjell Östberg

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.