En kväll på Village Vanguard

Tom Harrell live at the Village Vanguard. Foto: Emma Lundström

Står i kön inne på den minimala damtoaletten. Ögonen dras till den gigantiska champagneflaskan på bordet framför spegeln. Vem har druckit den champagnen? Det är en relevant fråga. Det kan vara Ella, Duke, Billie, Dizzie, Bill, Carmen eller Miles. Eller ingen av dem. Jag är jazztrummisdotter. Jag befinner mig på Village Vanguard i New York. Jag känner mig nästan elektrisk. Tonerna från nästan ett sekel av jazz vibrerar i luften. Ikväll: trumpetaren Tom Harrell.

Det är en ljummen kväll i New York City. Manhattan sjuder av liv. Den nya, höga byggnaden vid Ground Zero lyser som en vit pelare på avstånd. I Greenwich Village har nattlivet redan börjat. Vi är på väg till Village Vanguard. Den legendariska jazzklubben. En plats som hittills bara har funnits som en föreställning i mitt huvud. Med ett nästan mytologiskt skimmer över sig. För en som förknippar jazz med att vara två år och somna hängande i bärmesen på jazzpappans rygg medan han mjukt lirar trummor till någon platta som snurrar på skivspelaren.
Som har fått jazzen i blodet sedan första andetaget och tycker att namnen på de stora låter som namnen på gamla vänner.
För min inre blick snurrar LP-omslag.
Live at the Village Vanguard…
John Coltrane. Duke Ellington, the Duke. Sonny Rollins. Carmen McRae. Miles Davis. Thelonious Monk, eller Melodious Thonk, som hans fru brukade kalla honom. Billie Holiday. Charlie Mingus. Bill Evans. Stan Getz. Ella Fitzgerald.
Ser texten över dörren på långt håll. Det går ett litet rus genom kroppen när jag öppnar den. En trappa ned. Vi står på listan. Vi får komma in. Vi är här.

Max Gordon öppnade klubben 1935. Tolv år senare blev det en scen uteslutande för jazz.
En av de platser där den moderna jazzen föddes och växte upp, ivrigt påhejad av konstnärer och studenter i Greenwich Village.
Trumpetaren Roy Eldridge spelade här 1940, samma år som min jazzpappa föddes. Pianisten Bill Evans var en stammis. Max Gordons fru, Lorraine, trodde på Thelonious Monk innan någon annan gjorde det och stöttade honom till genombrott.
Efter makens död, 1989, stängde Lorraine Gordon Village Vanguard. För en dag. Sedan dess har hon drivit klubben vidare i hans anda. Utan större ändringar.

Och nu sitter jag här. Inklämd på en av de väggfasta sofforna. Alldeles framme vid scenen. Rummet är fyllt till bristningsgränsen av förväntansfulla människor. Ovanför mitt huvud sitter porträttbilder. Det är svårt att begripa att mästarna har gått omkring här. Andats här. Skrattat och skämtat och haft rampfeber här. Jazzhistorien sitter i väggarna.
Det är inte särskilt stort. Trångt och mysigt.
Plötsligt dämpas sorlet. Musikerna är på väg fram till den lilla scenen. En kvintett med trumpetaren, flygelhornisten och kompositören Tom Harrell som ledare. Han tillhör det gamla gardet. Han har spelat med de flesta. Född 1946 i Urbana, Illinois, uppvuxen i San Fransisco Bay Area. Började spela som femåring. Har spelat in over 260 skivor. Hans toner finns också med på Bill Evans sista inspelning We Will Meet Again.

Nu står han på scenen. Alldeles stilla. Med huvudet så böjt att det ser ut som att nacken ska ta stryk. Tom Harrell lider av paranoid schizofreni. Han hör röster. Går på starka mediciner. För en ständig kamp med sjukdomen. En kamp där musiken är helande. Han har sagt att han tycker att musik är sjukvård. Fungerar som terapi. Håller vid liv. Han tänker aldrig bli färdig och luta sig tillbaka.
Så räknar han in. Med ljud, inte ord. Och plötsligt är vi mitt i ett böljande jazzlandskap. Tankarna luckras upp och jag går helt upp i tonerna som sveper ut över rummet. Runtomkring mig nickar, blundar, faller människor in i musiken. Njuter.
De fyra musikerna har total närvaro. Adam Cruz virvlar över trumskinn och cymbaler, utan spända handleder och med ett leende på läpparna. Ugonna Okegwos fingrar flyger over ståbasens strängar. Mark Turners saxofon gör sällskap med Tom Harrells trumpet och formar melodier. De har vad som inom jazzen brukar kallas för ”tajming”. Lyssnar lyhört på varandra. Känner av varandra. Försvinner in i det gemensamma skapandet.

Tom Harrell vill inte att musiken ska vara en mekanisk process. För honom blir den oärlig då. Istället ska den vara organisk, flödande. Det handlar om att skapa skönhet. Och det är vad de gör där på scenen.
Jag kan inte heller låta bli att le. Ler nästan lika mycket som Adam Cruz. Av lyckan i att få sitta här och uppleva det meditativa tillståndet som musikerna frammanar.
Vi stannar över andra set. Tom Harrell står lika förstenad och sluten mellan varje insats. Men så fort han sätter trumpeten till läpparna är han bara musik. Då sträcker han på nacken.
Hans sätt att spela har liknats vid Chet Bakers. Och visst finns det något i det. Skört och innerligt på samma gång.

Det är kvartettens sista spelning på Village Vanguard för den här gången. De har kört flera kvällar i rad. När strålkastarna släcks och musikerna klappar om varandra hör jag Adam Cruz säga till Ugonna Okegwo: ”That was great fun”, det där var riktigt kul.
Vi dröjer oss kvar. För en liten stund en del av ett pärlband, en obruten kedja av händelser. Live at the Village Vanguard.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.