En annan bild av Bangladesh

23 maj 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Bangladesh i förändringens tid. Omslagsbild: Tuhin IslamKollapsande textilfabriker, naturkatastrofer, svält och massfattigdom. Nyheterna från Bangladesh är sällan positiva. Författaren Bo Kramsjö har följt landet sedan 1972. Hans Norebrink har läst hans nya bok Bangladesh i förändringens tid, en skildring med klasskänsla.

Bangladesh är känt för fattigdom och mikrolån. Å ena sidan ett bottenlöst bidragsslukande svart eländeshål av svält, lidande och naturkatastrofer. Å andra sidan hoppfulla mikrokrediter som omvandlar passiva offer till aktiva småföretagare – en prisad ”folkkapitalism” spridd över världen.
Ingendera bilden stämmer. Och vem är bättre lämpad att ge en mer komplex, mångsidig och balanserad bild av det lilla sydasiatiska monsunlandet än Bo Kramsjö. Som besökte Bangladesh vid dess blodiga födelse i befrielsekrig i början av 70-talet. Som lärt sig nationalspråket bangla. Som ofta arbetat där som volontär, och som regelbundet besökt det tättbefolkade flodlandet. Ofta i sällskap med studiegrupper som besöker små bondbyar på de bördiga gröna slätterna. Slätter där det finns bra jordbruksmark som kunniga och företagsamma småbönder – män, kvinnor och barn – överlevt på i årtusenden trots markbrist, små jordplättar, brutala godsägare, giriga penningutlånare, cykloner och översvämningar.

Bo Kramsjös huvudbudskap är att avliva vrångbilden av passiva orientaler, tidlöst stillastående, traditionstyngd oföränderlighet – och en släng av pastoral idyll, typ när tropiksolen går ner över rasslande palmkronor och glittrande risfält.
För världen, globaliseringen och moderna tider har trängt in i minsta avkrok – i Sverige, likväl som i Bangladesh. Redan har hälften av de 160 miljoner invånarna någon tillgång till mobiltelefon. Miljoner människor arbetar utomlands och drar hem pengar till att uppgradera hus i hembyn. Man använder lågenergilampor, renare bränsle och vattentoaletter. Har bättre sjukvård och ofta renare vatten.

Fattigdomen är fortfarande utbredd, och många äter sämre och mindre. Men andra har fått det bättre, och minimilönen har höjts. Klassklyftorna är bortom kontroll, lyxpalats ligger taggtrådsgrannar med lerig slum i huvudstaden Dhaka. Men textilindustrin blomstrar och unga, stolta fabriksarbeterskor drar in pengar till familj och släkt – samtidigt som de befriar sig från gammalt religiöst influerat mansförtryck.
Korruption, nepotism, kleptokrati, roffarmentalitet och klassförakt mot de fattiga – mot bönder, arbetare, tjänare och småhandlare, ja. Slicka uppåt och sparka nedåt i den sociala hierarkin. En tärande byråkrati. En biståndsverksamhet som inte sällan göder inhemsk medelklass och utländska experter. Gifter och genmanipulerade grödor i jordbruket. Polisövergrepp. Fackföreningsfientlighet. Maktlöshet. Rättslöshet. Farliga låglönejobb som ger oss i Nord billiga kläder. Blodsplagg!

Men den nationella ekonomin, tillväxten och investeringarna går uppåt. Vaccinationsprogram minskar barnadödligheten. Medellivslängden ökar. Biståndsberoendet är nere på ynka två procent av BNP. Efter mat satsar de fattiga mest pengar på barnens utbildning, även flickors. Andelen högutbildade från underklassen växer. Det föds färre barn, det vanliga idag är två eller tre barn per familj.
Så vilken roll har då den Nobelprisade superkändisen Mohammad Yunus, hans Grameen Bank och de upphaussade ”folkliga” mikrolånen till de fattiga i allt detta? Dessa ”idealistiska”, ”sociala”, produktiva små pengalån till fattiga egendomslösa, främst kvinnor, som skulle lyfta dem ur misären? I stort sett ingen roll alls, visar Bo Kramsjö.

Enstaka individer kan rädda sig ur fattigdomen, men den stora massan av vanliga låntagare sitter fast i samma skuldberoende som hos byockraren tidigare. Bara det att nu har mikrofinansbranschen ”avidealiserats”, kommersialiserats, globaliserats och nyliberaliserats.
Räntesatserna har höjts. Lån går till konsumtion och daglig överlevnad. Nya lån tas för att klara återbetalningen av gamla lån. Den folkliga mobiliseringen från mikrolånens barndom är avsomnad. Bara den tomma retoriken om kvinnomakt, solidaritet och ekologi är kvar för att imponera på naiva besökande ”nordbor” som NGOs (lokala icke-statliga organisationer) förväntar sig bistånd från. Bo Kramsjö skriver: ”Samma omöjliga ekorrhjul som förr, fast mer och fortare, för de skuldsatta miljonerna fattiga…Vart tog de vägen, alla vältaliga förespråkare för mikrolån som ”den enda vägen” ut ur fattigdomen? Det blev så tyst om ”miraklet”? […] Kanske måste man fråga sig vad som skapar och orsakar fattigdom. I huvudsak brist på makt, inflytande och politisk organisering. Det är inte så enkelt att om fattiga bara får tillgång till att låna pengar, så är fattigdomsfällan oskadliggjord. De sitter fast i samma orättfärdiga hårda verklighet, fast nu med lån.”

Borta från mikrolånsvärlden är, menar Bo Kramsjö, insikten att det krävs facklig, politisk och kollektiv kamp för att utrota fattigdomen – inte lotterivinstlockelsen i att en och annan individ kan arbeta sig rik (den amerikanska drömmen), Borta är den gamla förståelsen att det krävs statliga insatser och regleringar för att skapa ett välfärdssamhälle. Borta är tanken på garanterade mänskliga fri- och rättigheter – politiska, ekonomiska och sociala. Borta är ”empowerment”, slagordet om makt åt de fattiga.
Bo Kramsjö skriver med stark klasskänsla för de fattiga, med socialt patos, och med vänsterindignation över hyckleriet och orättvisorna i Bangladesh. Och inte bara där, utan i Sverige, i Nord och i Syd. I hela världen.
Författaren rör sig mellan konkreta ögonblicksbilder från livet i den lokala bengaliska byn, till den cyniska plundrarmentaliteten i den globala finansiella skyn. Bangladesh är mest ett exempel han behärskar. Boken är främst en upprörd stridsskrift mot den benhårda marknadsfundamentalistiska världsordningen, och mot nationella och internationella klassklyftor bortom allt vad sans och vett heter.

Hans Norebrink

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.