Efter Odessa: Att fortsätta vara mänsklig som politiskt program

08 maj 2014

Förstasidan, Krönika, Nyheter

Ett par dagar har gått sedan den tragiska händelsen i Odessa, och vi blir serverade dussintals versioner av vad som egentligen hände. Det som förenar dessa olika versioner är sökandet efter den ”osynliga hand” som förde samman de två beväpnade grupperna med demonstranter och en av dem vidare till slakten i Fackföreningarnas hus. De flesta, från Kievs till Moskvas propagandister, är eniga om att polisen medvetet inte gjorde något för att stoppa våldet.

Vidare beskrivs i de olika versionerna hur massakern kan komma att gynna den ena eller den andra sidan: Julia Tymosjenko, som ligger dåligt till i opinionen inför presidentvalet den 25 maj vill sabotera valet för att kunna ta makten senare; Kievregimen vill skrämma ”separatisterna” till underkastelse samtidigt som man beskyller oppositionen för blodbadet; ledarna i Moskva får övertygande argument för hur avskyvärda de som stödjer ”juntan” i Kiev är; den störtade presidenten Janukovytjs klan kan kräva att Ryssland ska intervenera.
Samtliga dessa teorier låter möjliga eftersom vi, medborgare i Ryssland och Ukraina, är väl medvetna om att alla dessa aktörer faktiskt skulle vara beredda att begå ett sådant här fruktansvärt brott för att nå sina mål. Denna egenskap att kunna offra sina egna medborgares liv är något som kännetecknar den styrande eliten i alla post-sovjetiska länder. Bland de styrande finns ingen som inte är moralsikt kapabel till massmord.

Men oavsett vad de som ansvarar för tragedin i Odessa hade tänkt sig, så kommer massakern resultera i – ja, det har ju redan börjat – en utveckling mot ett inbördeskrig som troligen är omöjligt att stoppa. Under de senaste månaderna – trots militäroperationerna, ockupationerna av byggnader, gisslantagningar, strider i Donbass – har många människor bevarat en smula förhoppning om att kriget skulle kunna undvikas. Orsaken till dessa förhoppningar har inte varit vad man förväntar sig av Putin, Kiev eller Väst, utan det faktum att majoriteten av det ukrainska folket inte har kunnat tänka sig att döda varandra.

Men samtidshistorien från 1990-talet visar oss att vänskapliga grannar och broderfolk som i decennier levt i fred tillsammans, plötsligt kan förvandlas till ”fiender”, sluta vara människor och förvandlas till fruktansvärda monster beredda att begå ofattbara grymheter mot varandra.
Det var så, när frågan om statsspråk togs upp, som kriget i Transnistrien började. Det var så serbier och kroater kom till en punkt utan återvändo i samband med en ökänd fotbollsmatch i Split. I alla dessa fall är det allt för tydligt att kriget gjorde alla till förlorare, och villiga eller ovilliga dras nästan hela befolkningen in i inbördeskriget. Att hämnas de första offren leder till nya offer och väcker krav på nya hämndaktioner. Detta är det mest fruktansvärda med massakern i Odessa, att den oundvikligen kommer att leda till brutala hämnddåd.

Det är inte svårt att se barbariet i lågorna i Fackföreningarnas hus, och som mycket snart kan komma att sluka hela Ukraina i sin eld. Kanske har inte ens de jävlarna som ligger bakom massakern den 2 maj själva fattat vad de har gjort.
Fram tills nyligen skulle uppmaningen att ”fortsätta vara människor” ha låtit som en abstrakt önskan. Nu, efter massakern i Odessa, måste det bli ett konkret politiskt program.

Ilja Budraitskis
historiker och publicist, aktiv i Ryska Socialistiska Rörelsen
Översättning: Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.