Blåbrun röra i Ukraina

15 maj 2014

Förstasidan, Ledare, Opinion

Andrej Brazjevskij, medlem i vänsterorganisationen Borotba tillhörde dem som flydde undan fascisternas attack i Odessa och tog skydd inne i Fackförening­arnas Hus. När fascisterna från Högra Sektorn och deras sympatisörer bland regeringstrogna fotbollshuliganer satte eld på huset omkom ett 40 tal. Andrej flydde undan lågorna och tog sig ut på gatan. Där slogs han ihjäl av fascisterna. Han var en av många.
Carl Bildt har kommenterat detta med att det var de ”pro-ryska” elementen som skapade oro, och att när fotbollshuliganer blir inblandade så blir det metoder som vi kanske inte alltid gillar. Hur kan Bildt inta denna position? Svaret är att de intressen han representerar idag med full kraft stöder den blå-bruna regimen i Kiev.
EU är i högsta grad part i konflikten, inte en demokratisk övervakare som man vill framställa sig som.
Konfrontationerna i dagens Ukraina började med att EU försökte förmå den ukrainska regeringen, då med Janukovytj som ledare, att acceptera ett ekonomiskt avtal som om det förverkligats skulle slå ut den Ukrainska industrin (som till stor del är baserad i östra Ukraina). Janukovytj vacklade. Borotba drev en kampanj mot avtalet utifrån den ukrainska arbetarklassens intressen.

När Janukovytj inte skrev på avtalet organiserade den nyliberala och den fascistiska högern Maidandemonstrationerna. I grunden var det två fraktioner av oligarker (storkapitalister med politisk makt) som stod mot varandra. I västra Ukraina finns det stora illusioner bland ”vanligt folk” om att ett närmande till EU skulle vara en väg bort från korruption och till en högre levnadsstandard. Nyliberalerna och fascisterna kunde utnyttja dessa illusioner. Men Maidan var under deras kontroll och oavsett om det fanns vanliga människor med legitima strävanden på Maidan så var det högern som ledde och tog hem spelet. Resultatet av Maidan är den brun-blåa regering som nu styr i Kiev.

Den pressade befolkningen i östra Ukraina kan komma att se ett ryskt ingripande som nödvändig hjälp. Men vi måste komma ihåg att den ryska regimen också är en oligarkstyrd imperialistisk regim som dessutom i allians med den reaktionära ryskortodoxa kyrkan utvecklar en alltmer reaktionär inrikespolitik. Putin är sannerligen inte lösningen. Lösningen är i stället det som Borotba hela tiden pekar på: en enad ukrainsk arbetarklass som avvisar både reaktionär ukrainsk nationalism och reaktionär rysk nationalism. Att återförstatliga de ekonomiska tillgångar som oligarkerna efter 1989 roffat åt sig är en huvudpunkt för Borotba, som därmed har ett program som går tvärs emot EU:s planer.
Vi i Sverige har fått en nyttig lektion. Vi kan nu se hur tunn den demokratiska fernissan är på vår borgarklass. Den är fullt kapabel att acceptera en regim i Kiev med flera öppet fascistiska ministrar om det gynnar den europeiska imperialismens planer. Den är redo att bagatellisera massakrer, och är fullt kapabell att öppet stöda militär och stridsvagnar mot protesterande civilbefolkning. Svensk massmedia fortsätter att demonisera de protesterande och hjälper därmed den blå-bruna regimen i dess fortsatta mördande.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.