Andra brevet från Amerika: New York uncovered?

02 maj 2014

Förstasidan, Reportage

Utsikt från Central Park. Foto: Emma Lundström

Hur känns New York i april? Vad händer en fredagseftermiddag på Malcolm X Boulevard i Harlem? Går det att uppleva staden utan att falla in i klichéer? Går det att bli en del av den, att falla in i rätt takt, tyda tecknen, vara lyhörd för orden och gesterna? Och hur var det nu, var växte egentligen musikern Notorious B.I.G. upp? Jag åkte till världsstaden med en kappsäck full av frågor. Det här är mina intryck.

I want to be a part of it, New York, New York. Vårt rum vetter mot en skolgård och en ödetomt. Vi sover med öppet fönster. Det är galler och nät utanför. Vissa morgnar vaknar vi av frukostrasten. Det aningens ekande ljudet av röster. Av bollar som studsar mot asfalt. Skratt. Barnen är mellanstora. Fortfarande lekande. Ibland lirar några tonåringar basket på den inhägnade planen om eftermiddagarna. Alla är svarta. Lärarna också. Från vårt rum hör jag aldrig någon använda ordet ”nigger” när de pratar med varandra där på skolgården. Det gör jag däremot när vi passerar en basketplan närmare högbanan. Retsamt eller irriterat: ”Vad tror du att du gör, nigger?” Historien koncentreras där, i ett ögonblick, drar efter andan.
En morgon har någon skrivit
LOVE
YOUR
SELF
med röda versaler på trottoaren en bit från vårt hus.Coney Island. Foto: Emma Lundström

Vi letar snäckor på Coney Island Beach medan vinden ruskar om håret och Atlanten pulserar in mot stranden. The Wonder Wheel står stilla. Säsongen har inte börjat än. En kvinna plockar upp de kladdiga resterna från folk som har ätit på Nathan’s. Måsarna seglar bland molnen i den blå oändligheten som går samman med havet vid horisonten.

Turistinvasionen har inte riktigt kommit igång. Det innebär att kön i terminalen för gratisfärjan till Staten Island inte avskräcker vid första anblick. Vi står nästan ensamma längst bak på nedre däck och ser Manhattan bli allt mindre. KölvattnetManhattan. Foto: Emma Lundström skummar. Frihetsgudinnan passerar på håll. Den amerikanska flaggan vajar på Ellis Island, som ser på tok för liten ut för historiens alla skeppslaster av immigranter från Europa.
På ön promenerar vi i villaområden där igenbommade, förfallna kolonialvillor vittnar om människor som lagt nyckeln under dörrmattan och gått när bolånen blivit omöjliga att betala.
Den ekonomiska krisen känns fortfarande av i den här staden.

Vi byter tunnelbanelinje från G till A och far till Harlem. Duke Ellingtons version av Take the ”A” Train rullar runt i kroppen. Solen strålar. Luften är varm och vänlig. På anrika Apollo Theater köper vi biljetter till Urban Word nästa kväll. Fram till 1934 var det en teater för enbart vita. Jag stryker med handen över Welcome to Harlem. Foto: Emma Lundströmlegenderna som spelat här, efter 1934, vars namn står i guld på gatan framför entrén, innan vi strosar vidare längs Dr. Martin Luther King Jr Boulevard.
I väntan på grönt ljus vid ett övergångsställe kommer en äldre kvinna med käpp fram och frågar var vi kommer ifrån. Sverige, säger vi. Har ni hemlöshet i ert land? Jo. Men det kan inte vara lika illa som i New York, New York är värst, säger hon och ber om vad vi kan ge. Önskar oss god resa. Behåller hela tiden sin värdighet.
Harlem. Harlem.

Vi svänger in på Malcolm X Boulevard. Klungor av tonåriga skolbarn – som precis har fått vårlov och verkar smått våryra, sprattiga och högljudda – har tagit gatan i besittning. Två kvinnliga poliser försöker hålla ordning på kaoset. Vi hamnar mitt i snurren. Samtidigt hör vi det bekanta ljudet av en annalkande polisbil. Det sker en rörelse i folksamlingen på trottoaren. Vi är nära en korsning. En polisbil svänger in från höger. Mellan alla kroppar ser vi två poliser rusa ut i gatan och tackla omkull en ung tjej som springer. De fångar henne vid refugen. Hon försöker slita sig loss. De är hårdhänta. En civil polisbil med siren i framrutan kommer i hög fart längs boulevarden och stannar i korsningen. Det känns tumultartat. Ungdomarna runt omkring oss skriker, ropar något om ”fucking white guys”, jävla vita människor, och: ”de som har filmat det här, lägg ut det omedelbart!” Stämningen är med ens hård och arg och väldigt, väldigt spänd. En gammal man går fram till poliserna och pratar med den unga kvinnan. Han är svart, som hon, och som i princip alla som står runtomkring. De två poliserna är vita.
Jag har en knut i magen. Kanske har hon gjort något olagligt. Kanske är polisernas ingripande helt legitimt. Men det känns inte så. Det känns som en väldigt vit markering i ett väldigt svart område.Apollo Theater i Harlem. Foto: Emma Lundström

Lite senare skakar vi fram i tunnelbanan fastklämda mellan alla kroppar som färdas. Upplevelsen sitter som ett tryck över bröstet. När vi nästa dag översköljs av ungdomarnas spoken word-dikter under finalen i Urban Word på Apollo är det inte svårt att koppla deras ord till våra intryck, både av Bed Stuy och Harlem. Systerområdena.
Huden är ett återkommande tema. Förtrycket. Att vara förminskad. Hånad. Trodd om inget. Sedd som smutsig. Att växa upp utan en pappa. Utan båda föräldrarna, eftersom ingen av dem lyckats skapa sig ett rimligt liv i ett samhälle där hudfärgen och namnet i hög grad bestämmer förutsättningarna. Att växa upp i fattigdom.
Dikterna vrider om i hjärtat. En av de unga tjejerna, för det är främst tjejer, använder sig av musikern Gil Scott Herons låttitel The revolution will not be televised som ett mantra.
Ordet black, svart, igen och igen i textraderna. I de olika dikterna. Rytmiskt. Åhörarna knäpper uppskattande med fingrarna när de håller med.
”Låt ingen bli bekväm med att inte respektera dig.”
”Jag vill att de tänker på slaven varje gång de kallar sig för nigger.”
”Rasismen våldtar vårt förstånd.”

Jag skulle önska att jag kunde skriva en text om New York utan att behöva använda ord som ras, klass, hudfärg, svart, vit, segregering. Men den tiden har inte kommit, än. Jag lyssnar på ungdomarna och tänker, hoppas, önskar, kräver, vill att den ska komma snart. Jämlikheten. Allas. Där alla har hudfärg men ingen bryr sig om vilken. Där ingen har klass därför att alla tillhör samma. Jag skiter i om det låter pompöst och fånigt och naivt.
A girl can dream.

Åter i Bed Stuy. Eftermiddagsljus. En lekpark full av barn. Jag räknar. En. Två. Tre unga pappor som skjutsar på gungor så att de svänger högre och högre, hjälper upp på klätterställningar, är närvarande. Till skillnad från Notorious B.I.G:s pappa som försvann efter två år. Kvarlämnande en liten kille som växte upp, gjorde bra ifrån sig på engelskalektionerna i skolan, blev tolv år och knarklangare. Allt medan mamman skötte två jobb för att de skulle klara sig. I Clinton Hill. Eller var det Bed Stuy?

Från Queens ser vi FN-skrapan på Manhattan medan lagerarbetarna tittar på oss som om vi kommit på avvägar och Pharrell Williams leende låt Happy strömmar ut ur ett öppet lastbilsfönster.
I Williamsburg kryllar det av veganska alternativ i matväg. En gentrifieringskonsekvens. Ett överflöd. Men en lyx för mig. Om det inte vore för de pretentiösa, världsvant blaséeftersträvande diskussionerna runtomkring.
”Naturen är liksom typ bara så jävla bra för dig. Som meditation liksom.”
”Jag vet, den är helcool. Jag har inte varit ute i den på typ hur länge som helst liksom. Jag borde verkligen så himla mycket åka till den. Det är typ så jävla avslappnande.”

Ros. 9/11 Memorial, Ground Zero, New York. Foto: Emma LundströmEtt av alla återkommande frågetecken i New York: för de vita räknas jag aldrig som riktigt vit. Räknas jag som vit för de svarta? Eller ser jag ut att tillhöra genren ”andra raser”? Fadd smak i munnen. Ordet igen. Indelning. Uppdelning. Kategorisering. Definiering. Att tycka sig ha rätten att bestämma vad en annan människa är utifrån hur personen ifråga ser ut. Avskyvärt.
På en pub invid minnesmärket på Ground Zero finns en artikel från 9/11 uppsatt vid ingången. Där står det om några fulla vita män som satt på samma pub och gjorde ner alla muslimer, kopplade dem till det skedda, menade att de alla var likadana. Sedan beskriver artikeln hur ett gäng frivilliga i samma stund anmäler sig till hjälpstyrkan. De skriver sina personnummer på armarna, får anvisningar, går in. Artikeln påpekar att en av dem var arab. En person som gjorde något istället för att sitta och snacka skit.
Jag minns min reaktion efter 9/11. Dubbel. Var ju så arg på USA. På George W Bush. På att vi skulle sörja så mycket mer för USA än för alla andra länder som drabbats av stormaktens krigsmaskineri.
Nu tänker jag på Jonathan Safran Foers helt makalösa bok Extremely loud and incredibly close när jag står vid en av minnesmärkets två stora kvadrater; hål ned i marken, placerade exakt där tvillingtornen tidigare reste sig, där vattnet forsar oavbrutet och försvinner, som en påminnelse om det förgängliga livet och den oförgängliga kärleken till de älskade nära, till anhöriga och vänner.Fort Greene. Foto: Emma Lundström

En het förmiddag kliver vi av i Fort Greene. Det doftar brandrök ända ned i tunnelbanan. Ett hus har brunnit. Precis som under vår första morgon i New York. Det här är bara några gator bort. Brandmännen har spärrat av området och det ryker fortfarande bland bråten som ligger utriven framför ingången till det drabbade huset. Vi går vidare. På väg till en loppmarknad. Den visar sig vara av det gentrifierade slaget. När vi sitter på en trappavsats och äter vegansk glass slår sig tre män och tre barn ned alldeles bakom oss. En av männen är uppenbarligen på besök. Han beskriver sin flyttprocess. Har bott lite här, lite där. Nu bor han och partnern i Venice Beach, Los Angeles: ”Stilla havet är praktiskt taget vår bakgård.” Han jobbar med TV. Har tio minuter till jobbet med bil.
Kanske behöver jag inte säga det, men det är svårt att inte säga det. Alla i den lilla gruppen är vita. Så var det sagt. Och jag fick mina fördomar bekräftade. Fördomar. Fördomar. Fördomar. Ras och klass. Klass och ras. Sammanlänkade. I Americanah skriver Ifemelu: ”Ibland är ras detsamma som klass i Amerika.”
Chimamanda Ngozi Adichie förmedlar också i boken att klassmedvetenheten kommer i andra hand i USA, att ras alltid kommer i första hand och bildar en barriär som hindrar gemensam kamp. Ras först, klass sen.

Eftermiddag i Central Park. En första skir grönska. Hela dagen har väntat på ett regn som inte verkar vilja komma. Vi sitter på en bänk vid en damm. Barnflickor luftar barn. Hundskötare rastar hundar i mängder. Stora och små. En äldre man två bänkar bort I Central Park. Foto: Emma Lundströmhojtar till. Hans lilla dvärgpudel får fnatt. På andra sidan dammen höjer en ung man handen till hälsning. Han har träningsoverall med luvan uppfälld, solglasögon och en pitbull. Påminner om Snoop Doggy Dog. Ekipaget kommer runt och männen skämtar med varandra. Den unga killen menar att det är den lilla hunden som är en elak och farlig, medan hans stora kamphund är snäll som bara den. ”Kom så går vi en promenad”, säger han och den äldre mannen reser sig stelt. När de går förbi drar den unga killen med oss i leken: ”Kan ni fatta att den här snubben inte går med sin hund om han inte får sällskap?!” Den äldre mannen ger igen. Han låter precis som Tony Soprano. Sida vid sida försvinner de bort längs gångvägen i gemytligt samspråk.
Ibland upphör stadens annars så tydligt uppritade, ifyllda gränser.

Utanför Museum of Folk Art snubblar en man omkring med ett plakat och en intill sammanbrottets gräns sönderläst bibel. Jesus Saves. Mässande litanior kommer som ett stadigt vattenfall ur hans mun. Det ljusa skägget åker upp och ned. Han höjer bibeln mot oss. Vi väjer undan. Inte redo för någon frälsning av det slaget han vill ge. Han skriker att folk får vad de förtjänar. Får skolskjutningar och knivdåd.
Dagen innan har en elev gått bärsärkagång med en kniv och skadat tjugotvå personer i en skola i Pennsylvania.
Mannen är aggressiv. Jag tycker att han kan knipa käft. Tål inte religiöst dravel.

I närheten av Atlantic Avenue igen. I en Goodwillaffär. Tänk Frälsningsarmén. Luften fylld av en kvalmig hetta och skvalet från en lokal radiokanal. De talar om problemet med fetma bland afroamerikaner. Att det är mer utbrett än bland latinamerikaner. Betydligt mer diabetes, både ett och två. ”Varför?” frågar programledarna den inbjudne kostrådgivaren. ”Det är ju bara så det är. Vi afroamerikaner har fått all skit, rasism, fattigdom, fetma”, är det första svaret. Sedan försöker han skapa positiva förhoppningar om att det går att ändra livsstil. Att viss diabetes går att bli av med genom omläggning av kost och motion.
Notorious B.I.G. var överviktig redan i tioårsåldern. Därav artistnamnet.Fort Greene Park. Foto: Emma Lundström

Det är en av de sista dagarna. Vi sitter på en parkbänk i Fort Greene Park. Magnoliaträden och forsythiabuskarna har slagit ut. Solgult och mjukt rosavitt. En svart man slår sig ned på bänken intill. Svart. Svart. Svart. Jag skriver svart därför att det har betydelse eftersom parken är full av vita barn med barnflickor som inte har samma hudfärg. Jag skriver svart eftersom han slår sig ned där med en fet cigarr, lutar sig tillbaka och njuter. Jag skriver svart därför att hans, lika svarta, vän ansluter efter en stund och för att deras samtal gör mig så oerhört nyfiken. För att de talar om hur området har förändrats. ”Du skulle ha sett det här området förut, mannen. Den här parken var en av de farligaste platserna i New York.” Och för att mannen med cigarren säger att han aldrig har haft det så bra som nu, att han kan ta det lite lugnt utan att det blir kris.
Vad sysslar de med? Hur har de haft det tidigare? Vad tycker de om gentrifieringen? Frågorna bubblar i skallen men jag vågar inte bryta in i deras samtal, vill inte störa. Tänker istället på Notorious B.I.G. som sköts till döds i Los Angeles. Tänker på att han kanske växte upp i Bedford Stuyvesant, i ett område som mäklarna började räkna till Clinton Hill när det nåddes av gentrifieringen. Eller att han själv ville räkna sitt område till Bed Stuy eftersom han var mån om sitt dåliga rykte och Bed Stuy har haft ett rykte som passade hans image.
Eller så är gränserna i den här staden helt enkelt en aning suddiga i kanterna.

På väg till JFK byter vi till det förarlösa skytteltåget från linjen med slutdestination Far Rockaway. Det doftar hav och jag kommer på att Phil Ochs hängde sig i just Far Rockaway. Tog sitt liv. Protestsångaren som inte orkade mer. Inte orkade världen. Inte USA. Inte New York.
Flyget är nio timmar föresenat. Vi får tjugo dollar i matkuponger. Det enda som är öppet är Dunkin’ Donuts. Hela natten visar tv-monitorerna den mordanklagade Oscar Pistorius rättegång direkt från Sydafrika. Det är oerhört deprimerande. Påminner om fallet O.J. Simpson. Men utan diskussionen om hudfärg.
Jag försöker stänga öron och ögon. Funderar över allting som jag inte vet och inte förstår och inte kan tolka rätt av landet som jag snart ska lämna. Över mina reaktioner. Mina rädslor. Mina upplevelser av en nation där ”färg” har så väldigt stor betydelse. Färg? Hud?
Människa. Ett minne tar över tankarna. Minnet av glädjen i magen när den ganska slitne mannen på andra sidan gatan lyfter handen och ropar ”kom igen, håll stilen”, när vi springer i ett område där vi är de enda så kallade vita och vår hudfärg lyser i solen som just i den stunden känns som att den har kraften att värma och veckla ut alla frusna själar.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.