Om vi ska ha en levande landsbygd måste vi sluta döda den

22 maj 2014

Förstasidan, Kultur

Landsväg i Västerbotten. Foto: Emma Lundström

Sverige ska ha en levande landsbygd. Det verkar ha varit den mest glasklara kollektiva slutsatsen på årets landsbygdsriksdag som hölls i Sandviken mellan den 16 och 18 maj. Under debatten med representanter från de olika partierna, flera av dem partiledare, lovades det en hel del och alla var överens om att det ska vara möjligt att bo kvar på landsbygden, även om alla kanske inte var överens om vilka medel och satsningar som ska göra det möjligt. Men bra vägar, bredband och tillgång till service som post- och apotekstjänster tyckte nog alla var rimligt. Och för att underlätta för pendlare föreslog Socialdemokraternas Stefan Löfven en vägsatsning på 700 miljoner kronor för att tjälsäkra och förbättra bärigheten.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt efterlyste en tydlig kulturpolitik för landsbygden och föreslog att företag som Vattenfall ska användas till att bygga ut den förnybara energin.
Begreppet mångfald rapporteras ha diskuterats flitigt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ska ha fått tala till ryggar när han försökte komma undan begreppet med en vag hänvisning till Sveriges ”diversifierade natur”.

Landsbygden ja. Leva. Ja. Men vad är det vi talar om när vi talar om landsbygden? Vad tänker ni på? Jag förmodar att det är den där som räknas som att den befinner sig utanför staden. Den som den stadsinriktade medieapparaturen i landet ofta gärna framställer som något väldigt långt bort, något som det inte längre är särskilt värt att bevaka, bevara. Det perifera, utom synhåll. De där oändliga landmassorna av skog och ängar och åkrar och berg och dalar – och förvisso en och annan by, ett och annat enstaka hus – som väl egentligen bara är till för att exploateras så att de i staden kan får sitt. För överlevnaden liksom.
Den där det hänger sig kvar en samling människor på pin kiv, trots att det är nedlagt och centraliserat och egentligen helt omöjligt, något som de borde förstå och ta till sig men inte gör, säkert bara för att jäklas. Men som ändå, på semestern, kan vara lite pittoresk att färdas igenom, där det nu inte har blivit kalhyggen och gruvor; de där som vi har fått lära oss är till för allas vårt bästas skull, för den heliga tillväxtens skull, den vi är satta att tillbedja.
Är det den landsbygden ni menar? Den som det behövs ett program för, men ingen verklig handling?

Förlåt mig om jag raljerar. Blir ironisk. Cynisk. Fånig. Men landsbygden är min. Och jag har rätt att säga vad jag vill om den för jag växte upp där. Mitt hjärta finns där. Så tillåt mig att brista ut. Att svämma över. Att inte hålla en rak linje utan säga hur det känns.

Den landsbygd jag känner, den är inte alls det där som är utanför staden. Det är staden som är utanför landsbygden. För mig är det landsbygden som har perspektiv på staden, inte tvärtom.
Den är människor som försöker överleva på de platser där de har sina rötter, där de känner att de hör hemma. Eller människor som tröttnat på storstadens inmutade rutiner och stressiga vanor och strävar efter något annat, ett annat tempo, en annan ton, ett annat sätt att ta vara på det vi ska leva av tills vi dör. Eftersom vi inte kan äta asfalt och eftersom vi går under med allra största säkerhet, enligt klimatforskarna, om vi inte gör något åt den ohållbara situationen nu omedelbart.
Och då ropar någon till mig att det är ohållbart att bo på landet, klimatmässigt. Att det är mycket bättre att bo i staden. Men det argumentet ger jag ingenting för, inte så länge så oerhört många av de inbitna stadsborna sitter en och en i sina stadsjeepar, i sina oändliga bilköer, för att ta sig en liten, liten bit, som de lika gärna hade kunnat cykla, eller gå, eller åka kollektivt.
Inte så länge staden inte är självförsörjande när det gäller mat, vatten och metaller.

Som sagt, det här är ingen objektiv text. Den är bara ett litet utfall mot ett sätt att tala om landsbygden som ett zoo där vi måste mata djuren tills den sista av dem har dött ut. Stryka dem lite medhårs så att de inte krånglar när vi vill låta exploatörerna gräva bort markerna och göra vattnen odrickbara. Få dem att sälja de vackraste platserna till lyxturister som har pengar nog att muta in sina områden och hålla gruvbolagen på behörigt avstånd.

Det pågår tydligen ett intensivt arbete med att ta fram handlingsplaner för det nya landsbygdsprogrammet som ska gälla från och med i år och till och med år 2020. Kommer det programmet att bidra till några verkliga förändringar i den avvecklingspolitik som har förts under så många år? Kommer den att göra så att de mindre storskaliga mjölkbönderna kan överleva på sina gårdar igen? Kommer den att göra så att städerna slutar se ned på landsbygden? Kommer den att skapa en fungerande balans mellan stad och land, istället för den vi nu har där allt guld ligger i vågskålen som tillhör storstadens rikare befolkning? Kommer vi någonsin att kunna få tillbaka den levande landsbygd som vi under så lång tid har försökt att döda? Jag bara undrar? För landsbygden sitter i min själ och jag kommer aldrig, innerst inne, att vara annat än en landsortsunge med kniven i bältet och jord under naglarna. Jag kommer aldrig att sluta lyssna efter tofsvipans knirpande om våren och ana väderleksförändringar genom havets skiftande färg snarare än genom meteorologernas kartor. Och jag vill inte att det jag kallar hemma helt ska gå förlorat. Så enkelt är det.
Så jag hoppas att det blir verklighet av alla fina ord om att förbättra möjligheterna att leva på landsbygden. Men det återstår att se.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.