Vad är det som jäser i Ukraina?

25 april 2014

Debatt, Opinion

Debatt

Vad är det som jäser i Ukraina?

I en artikel i Internationalen den 11 april skriver Per Leander att det är en ”revolutionär jäsning” i östra Ukraina, enligt artikelns rubrik. Jag ska omedelbart säga att Per Leander försöker balansera sin artikel och problematisera den ”rysknationalism” som vi ser i östra delen av landet.
Men det blir ändå en tvivelaktig bild av situationen som ges i artikeln. Kort kan den sammanfattas med att i väst är det ”medelklassen” som fanns på Maidan medan i öst är det arbetarklassen som tar över stadshus och polisstationer. Det är ”klasskamp” vi är åskådare till. Citat av den ryske socialisten Boris Kagarlitskij lyfts fram: ”För första gången på många år har arbetarklassen nu börjat visa sig som en kraft i det forna Sovjet”.

Kagarlitskij målar upp situationen i Charkov: ”På ena sidan av torget stod den välklädda medelklassen, studenterna och intelligentian med den blågula flaggan, den ukrainska statens symbol. På andra sidan av torget stod enkelt klädda fattiga arbetare och ungdomar från förorterna med röda fanor, ryska flaggor och antifascistiska symboler. Många av dem är dåligt utbildade och grova i sin retorik. Till och med deras ryska modersmål, som över hela det forna Sovjet är arbetarklassens språk, behärskar de dåligt. De har ännu ingen erfarenhet av politisk kamp och har tidigare inte varit intresserade av det. Men de har fått nog nu. De kom ut på torgen och de var ursinniga. De har tagit det första steget för att försvara sina kollektiva intressen”.

Kagarlitskij har en vulgärmarxistisk syn på vad som är arbetarklass i dagens samhällen. Kontorsslavar, offentligt anställda kanske med slips, studenter med en arbetslös framtid är ”medelklass” medan gruvarbetare med svarta kolränder i ansiktet är ”arbetarklass”.
Här förväxlas arbetare som i klasskampen tar strid för sin egen klass intressen med arbetare, oavsett om de har koldamm under naglarna, som mobiliseras i nationalistisk yra, ockuperar stadshus och utropar ”folkrepubliker” och ropar på Putin att militärt komma till deras hjälp. De är helt enkelt ”fotfolk” i nationalisternas agenda, inte revolutionärer som de kallas i artikeln.
Med en parallell kan vi säga att arbetare som mobiliseras av franska Nationalfronten, och de är inte så få, representerar inte arbetarklassens intressen. De går i extremhögerns ledband. Samma sak gäller ukrainska arbetare i öst och i väst när de samlas under nationalistiska fanor och ropar med i krigshetsen.
”Klassmedvetandet i proteströrelsen kommer att växa och formas i den fortsatta politiska kampen, och klasskampen är nu en realitet”, skriver Kagarlitskij. En slutsats som saknar förankring i vad som just nu sker i östra Ukraina. Om något jäser i Ukraina är det snarare en nationalistisk surdeg än en revolutionär kamp.

Benny Åsman

Svar:

Visst är det en revolutionär utveckling också i öst

För tio år sedan genomfördes den ”orangea revolutionen” i Ukraina, då nyliberala och västvänliga borgerliga politiker störtade den korrupte och tillika borgerlige president Viktor Janukovytj efter fredliga massprotester i Kiev. Men den orangea revolutionen var ett misslyckande, de nya politikernas popularitet sjönk snabbt, och Janukovytj kom tillbaka som president efter segern i valet 2010. Fyra år senare, alltså i år, störtades Janukovytj återigen i en ny och betydligt våldsammare revolution ledd av samma pro-västliga högerpolitiker. Fast nu har den orangea färgen blivit mera brunaktig genom alliansen med det nynazistiska partiet Svoboda. Men denna orangebruna revolution är också dömd att misslyckas eftersom hälften av folket i Ukraina inte stödjer de nya ledarna och nu gör uppror mot dem.

Revolutioner där arbetarklassen spelar en betydande roll brukar kännetecknas av stora strejker. Några sådana masstrejker förekom inte under Maidan, och massdemonstrationerna på torget var störst på helger och kvällar, medan folk gick till jobbet som vanligt på dagarna. De som utgjorde den permanenta basen för ockupationen på Maidan var i första hand de äldre män och unga grabbar som inte hade några jobb att gå till, men som tyvärr också var kärnan i de högerextrema milisgrupperna. Några socialister fanns inte på Maidan och var heller inte välkomna där, eftersom nazister var med och satte agendan och jagade bort grupper som inte gillades. Visst var de flesta som demonstrerade på Maidan ”vanligt folk”, som var trötta på korruptionen och ville ha ett bättre land att leva i. Men resultatet av segern på Maidan ser vi nu, Ukrainas totala kapitulation inför EU, USA, Världsbanken och IMF.

Medan Benny Åsman bara ser ryska nationalister i östra Ukraina, vilket är den bild som både västerländsk media och Putins egen ryska propaganda vill förmedla, så missar han helt att många av demonstranterna där också har progressiva krav. De kräver nationalisering av industrierna. De kräver höjda löner och pensioner. De kräver ökat lokalt självstyre istället för diktat från Kiev. Det är krav i arbetarklassens intressen, och helt andra krav än de som ställdes av demonstranterna på Maidan. Tyvärr finns också en naiv tilltro till ”storebror” Ryssland, som många vanliga människor i östra Ukraina nu hoppas på som deras enda räddning.
”Men den pro-ryska proteströrelsen är inte mer irrationella än proteströrelsen på Maidan, som satte sin tilltro till det nyliberala Europa. För många människor i östra Ukraina spelar Ryssland, med sina högre löner och pensioner, samma roll som den utopiska ’drömmen om Europa’ gör för människor i västra Ukraina”, skriver den ukrainske sociologen Volodymyr Ishchenko i The Guardian (15/4), och fortsätter:

”Protesterna i östra Ukraina är i ännu större utsträckning en gräsrotsrörelse än den på Maidan, decentraliserad och utan klart ledarskap. Varken Janukovytjs Regionernas Parti eller det stalinistiska Kommunistpartiet spelar nu någon betydande roll i öst, på det sätt som de tre etablerade borgerliga oppositionspartierna spelade en klar roll på Maidan. Den sociala basen i den östliga proteströrelsen är mer folklig, fattigare och mindre utbildad än dem som demonstrerade på Maidan. Vi ser fler arbetare och pensionärer och inte så många intellektuella eller högutbildade som kan hjälpa demonstranterna formulera klara krav och få ut budskapet i media”, skriver Volodymyr Ishchenko.
Den revolutionära utvecklingen i östra Ukraina har också varit mindre våldsam och blodig än den på Maidan. Kanske är det blodet som Benny Åsman saknar när han menar att det inte är någon riktig revolution där? Men att den lokala polisen ger upp och låter demonstranterna ta över regeringsbyggnader, och att de stridsvagnar med soldater som Kievregimen skickar för att krossa upproret i öst, nu deserterar och går över på folkets sida; det om något tyder på att resningen i östra Ukraina faktiskt är folklig och inte går att skyllas på provokatörer.

Men man ska självklart inte ha för stora förhoppningar. Nationalismen i både väst och öst är starka och farliga krafter. Framtiden ser mörkt ut i Ukraina. Den ukrainska vänsterjournalisten Andrej Mantjuk skrev nyligen: ”Kommunisterna byggde mitt fosterland Ukraina, men nu har ’patrioterna’ förstört det.”
Det enda som kan rädda landet från att slitas sönder, är, som Boris Kagarlitskij skrev i den artikeln både jag och Benny Åsman har citerat ur, om klassmedvetandet kan växa hos dem som nu protester under den fortsatta kampen. Och om de progressiva krafter som faktiskt finns i både västra och östra delen av landet kunde enas och bryta med nationalismen.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.