”Revolutionen har bara börjat”

Gilbert Achcar

Egypten befinner sig fortfarande bara i början på den långa revolutionära process som inleddes i januari 2011. Som under alla revolutionära processer i historien är det upp- och nedgångar, perioder av revolutionär radikalisering, perioder av reaktion och bakslag. Det hävdar Gilbert Achcar i denna intervju som gjordes en dryg månad innan massrättegångarna där 529 påstådda anhängare till det Muslimska brödraskapet dömdes till döden för mord på en polisman.

Här intervjuas Gilbert Achcar av Rosemary Belcher, redaktör på openDemocracy, och tidigare ordförande för National Peace Council i Storbritannien, och Rana Nessim, som lämnade Egypten 2012 för att studera i London, och är redaktör för oD:s Arab Awakening Page.

Rana Nessim: I din bok The People Want skrev du att det kommer att bli en mycket lång revolutionär process. Förväntade du dig att den skulle förvandlas till en militärdiktatur så snabbt?
Gilbert Achcar: Jag skulle vilja ifrågasätta tanken att hela den regionala revolutionära processen har förvandlats till en militärdiktatur. Var förvandlades den till en militärdiktatur? Om du tänker på Egypten, då är det ett land, inte hela processen. Inte ens där tycker jag att den förvandlades till en militärdiktatur, eftersom det aldrig upphörde att vara en faktisk militärdiktatur. Den egyptiska armén har hela tiden varit statens verkliga ryggrad, från Mubaraks tid fram tills nu.
Vid en viss tidpunkt trodde folket att Mursis presidentskap innebar slutet för det militära styret i Egypten och jämförde med vad som hade hänt med det militära styret i Turkiet: det var bara en illusion. Även om SCAF (De väpnade styrkornas högsta råd) officiellt överlämnade makten till Mursi så behöll de den verkliga regeringsmakten i sina händer. De kontrollerade fortfarande till mycket stor del alla de väpnade styrkorna. Armén och inrikesdepartementet var till mycket stor del en fortsättning på den gamla regimen. Det blev väldigt små förändringar. Så det som hände senare var egentligen inte överraskande.
Det jag skulle vilja betona mycket mer är det faktum att den samhälleliga kampen nu blossar upp igen i Egypten, med en hel del strejker, inklusive bland textilarbetarna i Mahalla el Kobra. Dessutom verkar inte ungdomen dela den stora entusiasmen för general Sisi, som delvis är konstgjort iscensatt. Deras missnöje återspeglade sig i det låga valdeltagandet bland unga vid folkomröstningen om konstitutionen i januari i år.
Jag skulle därför starkt vilja betona att Egypten fortfarande bara befinner sig i början på den långa revolutionära process som inleddes i januari 2011. Som under alla revolutionära processer i historien är det upp- och nedgångar, perioder av revolutionär radikalisering, perioder av reaktion och bakslag. Det vi har i Egypten just nu är ganska tvetydigt, eftersom det är resultatet av en andra upprorsvåg – 30 juni, som än en gång ledde till en andra period av direkt militärt styre.

RN: När skulle du vilja säga att brytningen mellan militären och Mursi ägde rum? Uppenbarligen fanns det en överenskommelse mellan militären och Muslimska brödraskapet, och det var på så sätt och därför Mursi kom till makten.
GA: Jag tror att skilsmässan ägde rum långt innan Mursi kom till makten. Det vara bara under 2011  som det skedde ett visst samarbete mellan Muslimska brödraskapet och armén. Muslimska brödraskapet bröt med större delen av oppositionen när de före Mubaraks fall inledde samtal med Omar Suleiman, som vid den tiden var chef för underrättelsetjänsten, och senare när de samarbetade intimt med den gamla regimen för att skapa ett samhälleligt stöd för de förändringar av konstitutionen som SCAF lade fram.
Under den första folkomröstningen om konstitutionen i mars 2011 skedde det ett närmande mellan Muslimska brödraskapet, salafisterna och den gamla regimen, vars stomme utgörs av armén. Detta samarbete grundade sig på Muslimska brödraskapets löfte att de inte eftersträvade makten. I början försäkrade de att de bara skulle ställa upp med parlamentskandidater i hälften av valkretsarna, och att de inte skulle ha någon presidentkandidat. Men de bröt sina löften på båda punkterna. Det oroade den militära ledningen, i synnerhet när deras turkiska motsvarighet förödmjukades av AKP:s styre. De blev på sin vakt mot möjligheten att samma sak skulle kunna hända i Egypten.
Det var då spänningarna mellan Muslimska brödraskapet och SCAF började öka. Dessa spänningar nådde en höjdpunkt just innan presidentvalet 2012. Kom ihåg den enorma ovissheten om hur det skulle gå mellan Mursi och Shafik innan resultatet tillkännagavs. Mursi – från Muslimska brödraskapet – besegrade Shafik – militären som backades upp av militärapparaten.
Illusionen att det skett ett brott med Egyptens långa tradition av militärt styre kom i förgrunden när de två höga militärerna Tantawi och Anan pensionerades. Det var i själva verket en sedan länge emotsedd pensionering, och de hade behållit sina ställningar bara på grund av att Mubarak ville ha personer kring sig som han litade på helt och fullt. Som vi känner till från de amerikanska diplomatiska rapporter som Wikileaks har publicerat, var resten av de militära höjdarna missnöjda med Tantawi. Militären var enig om att Sisi stod på tur. Mursi valde inte honom frivilligt, Sisi hade utnämnts av SCAF.
Militären blev ännu mer bekymrad när Mursi i november 2012 gav sig själv faraoniska maktbefogenheter. Men de var inte de enda som blev oroade: under Mursis korta tid som president lyckades Muslimska brödraskapet stöta bort nästan alla i Egypten, inklusive deras närmaste allierade, salafisterna. Det öppnade vägen till 30 juni och 3 juli 2013.

Rosemary Belcher: Hur skulle du jämföra den egyptiska arméns roll med den tunisiska arméns?
GA: Fallet Tunisien är ett helt annat. Å ena sidan har den tunisiska armén aldrig haft en roll som är jämförbar med den roll som Egyptens armé har. I motsats till de andra arabiska republikerna, varav de flesta har grundat sig på ett militärt styre, var Tunisien aldrig någon militärdiktatur. Tunisien är ett undantag, precis som Libanon men på ett annat sätt.
Å andra sidan finns det en viktig organiserad samhällskraft och därmed en viktig politisk kraft i Tunisien, och det är arbetarnas fackföreningscentrum, UGTT, och det finns inget motsvarande i Egypten. UGTT har varit den främsta medlaren under konfrontationen mellan Al-Nahda-regeringen och den tunisiska oppositionen.

RN: Det är väldigt överraskande att Muslimska brödraskapet har stämplats som terrorister och fundamentalister, men att ingen har lyft på ögonbrynen över att salafisterna nu står sida vid sida med den nuvarande militärstödda interimsregeringen, trots att de är mer radikala. Tror du att salafisterna kommer att ersätta Muslimska brödraskapet och ta över den roll som de spelade före 2011 när det handlar om den parallella välfärdsstaten, i synnerhet med tanke på den finansiering de får från Saudiarabien?
GA: Den stora massan salafister i Egypten är inte politiskt mer radikala än Muslimska brödraskapet. Deras fundamentalism handlar om en striktare syn på livet och samhället och i den meningen kan de uppfattas som mer ”radikala”. Men under Mubarak såg regeringen mycket välvilligt på dem eftersom de förespråkade lydnad till härskaren. I den meningen betraktas de inte som ett hot mot den gamla regimen. Det är ännu mer sant eftersom de, som du helt riktigt sa, har band till saudierna. 2011 höjde till och med en del salafistiska demonstrationer i Egypten saudiska flaggor. Banden till Saudiarabien är också ett av de centrala skälen till varför ett av salafisternas viktigaste partier, El-Nour, stödde Sisi: det hänger givetvis ihop med saudiernas entusiastiska stöd till honom, vilket också passar med den regionala rivaliteten mellan det saudiska kungadömet och Qatar.
Men salafisterna behöver inte ersätta Muslimska brödraskapets parallella välfärdsstat eftersom de redan har sina egna nätverk på plats. Det är så de sprider sig, i synnerhet på landsbygden i Egypten: till stor del på samma sätt som Muslimska brödraskapet gjorde. Om vi lånar ett begrepp som utvecklats av en fransk sociolog, kan man säga att salafisterna driver ett ”motsamhälle”. Dessa krafter kan växa genom att fylla igen luckor, i fallet Egypten enorma luckor, som uppstår på grund av att staten inte lyckas ge grundläggande social service.
Men salafisterna har inte en lika stark organisatorisk apparat som Muslimska brödraskapet, speciellt när det handlar om politik, eftersom Muslimska brödraskapet har arbetat mycket längre som politisk organisation i Egypten. Muslimska brödraskapet är i grund och botten ett politiskt parti – i själva verket det första moderna islamska fundamentalistiska partiet – som kombinerar islamsk fundamentalism med modern politik. De var därmed väl förberedda för att komma till makten efter Mubaraks fall. Med massiv finansiering och televisionsstöd från Qatar öppnade de med stor pompa och ståt partikontor överallt.
Jag tror inte att salafisterna är på väg att efterlikna det, åtminstone inte just nu. De har inga planer på att ta makten i sina egna händer, de vill hellre liera sig med makten och är därmed helt nöjda med att arbeta tillsammans med militären. De skulle föredra något liknande scenario i Pakistan under general Zia-ul-Haq (1977-1986), där det fanns ett militärt styre som stöddes av fundamentalisterna och tillämpade fundamentalistiska normer i regeringen.

RN: När vi nu talar om fundamentalister, lokala media i Egypten har sagt att det finns Hamas-stödda militanta grupper i Sinai, som Ansar Beit El Maqdis eller Takfirigrupperna. Utgör de verkligen ett hot? Eller är det någon sorts avledande manöver som regeringen använder för att på nytt hävda att militären behövs för att skydda Egypten? I sin senaste artikel på openDemocracy säger Paul Rogers att han tror att al-Qaida skulle kunna bygga en ny bas i Egypten. Vad tror du?
GA: Det är egentligen två olika frågor: en om Muslimska brödraskapet och den andra om al-Qaida.
Förvisso är den situation som utvecklas i Egypten en grogrund för extremistgrupper, som kan eller inte kan bli en bieffekt av radikaliseringen bland de i Muslimska brödraskapet som har beslutat sig för att övergå till våld.
Det har ingalunda påvisats att det finns direkta band mellan de våldsamma aktioner som äger rum på Sinaihalvön och Hamas eller Muslimska brödraskapet. Innan det finns verkliga bevis för påståendet att det finns sådana band, verkar det för mig mer uppenbart att det är en förevändning för militären att sätta munkavle på Muslimska brödraskapet i Egypten och ytterligare legitimera och rättfärdiga sitt hittillsvarande förtryck. Det är slående hur det språk om ”kriget mot terrorn” som blev så framträdande hos Bushadministrationen efter 11 september, nu används vitt och brett i regionen av den egyptiska såväl som den syriska regeringen och monarkin i Bahrain.
Det är svårt att tro att Muslimska brödraskapet under nuvarande omständigheter skulle ta till terrorism. Det vore ytterst kortsynt av dem att göra det. Om de övervägde att övergå till väpnad kamp skulle de knappast fortsätta att organisera fredliga massdemonstrationer. Det faktum att de gör det tyder på att det är tveksamt att tillskriva dem våldsamma aktioner.
Men till och med den taktik med demonstrationer som Muslimska brödraskapet har använt har enligt min åsikt helt motverkat sitt syfte, och är en fortsättning på den extrema klumpighet som de uppvisat sedan den revolutionära processen inleddes, och i synnerhet under Mursi.
Det var ytterst kortsynt av Mursi att vägra att utlysa en folkomröstning eller tidigare val, trots de enorma demonstrationerna mot honom den 30 juni. Det var inte framsynt att vidhålla påståendet att han var demokratiskt vald och därmed en legitim president. Tänk på Charles de Gaulle, en mycket viktigare historisk person med en i viss mening mycket större legitimitet, som – när han ställdes inför massdemonstrationerna mot sig 1968 – utlyste val. Han råkade vinna parlamentsvalen det året. Året efter, 1969, utlyste han en folkomröstning om sitt program, som han förlorade och senare avgick. Nå, han var en mycket skickligare politiker än Mursi, och å andra sidan hade han en mycket större känsla för vad demokrati betyder.
När armén väl hade störtat Mursi efter den enorma massiva förbittringen mot det som Muslimska brödraskapet hade gjort, så var det mycket orealistiskt, på gränsen till orimligt, att tänka sig att demonstrationer till stöd för honom skulle lyckas återinsätta honom som president.
Det politiska tumult som Muslimska brödraskapet organiserade spelade i själva verket militären i händerna. De tillgrep naturligtvis ett mycket brutalt förtryck, men med stöd från större delen av det egyptiska samhället, i namn av att avvärja den ständiga agitationen som bidrog till ”terrorismen”. I den meningen motverkade brödraskapets demonstrationer helt sitt syfte och gynnade i själva verket de som helt och fullt ville återinföra Mubaraks repressiva stat.
Vad gäller al-Qaida, så utnyttjar de givetvis de ytterst destabiliserande effekter som de regionala upproren och den revolutionära processen får. Alla revolutionära processer leder till destabilisering. Och all destabilisering hjälper radikala extremistgrupper att växa, i detta fall radikala grupper på yttersta högerkanten. Kommer de att kunna bygga något betydande i Egypten, mer än under den tidigare vågen av terrorism där på 1990-talet? Jag tror inte det. Al-Qaida lyckas bara bygga en del verkliga baser i länder som slitits sönder av inrikespolitiska stridigheter. Det har varit fallet i Irak och alltmer i Syrien och Jemen.
Men situationen i Egypten är en helt annan. Om inte militären kollapsar, vilket verkligen inte är sannolikt nu, så kan jag inte se att al-Qaida skulle kunna bygga sig en regional bas i Egypten. Det är ännu svårare att tänka sig i Sinai eftersom det inte bara är Egypten som kommer att vägra att acceptera en närvaro av al-Qaida där, utan också Israel. Så jag kan inte se det som en sannolik framtidsutsikt.

RN: Relationerna mellan Egypten och USA verkar förändras. Denna vecka reste Sisi till Ryssland för en överenskommelse på 2 miljarder dollar gällande ”militärt och teknologiskt samarbete”. Man skulle förvänta sig att USA skulle göra allt i sin makt för att behålla Egypten på sin sida, speciellt som Egypten är granne till Israel. Är det bara en avledande manöver eller ett hot för USA?
GA: Avtalet verkar inte klart: de förhandlar fortfarande. Det möjliga avtalet sägs vara finansierat av saudierna. Men kommer saudierna verkligen att betala 2 miljarder dollar till Rysslands militärindustri, när de på samma gång står på motsatta sidor i konflikten i Syrien?
Sisis besök i Moskva tjänade i verkligheten två syften – det ena är det som du redan har nämnt, vilket också är en fingervisning från den egyptiska militären till Washington så att de slutar att sätta tryck på dem. USA påminns om att Egypten har alternativet att byta tillbaka till sin gamla allierade, till den tid då Rysslands föregångare, Sovjetunionen, var de egyptiska väpnade styrkornas huvudsponsor. Putins Ryssland har förvisso mycket lite gemensamt med vad Sovjetunionen en gång var, men trots vad hans beundrare hävdar har Sisi själv ännu mindre gemensamt med Gamal Abdel Nasser… och Putin och Sisi har mycket gemensamt som underrättelsemän med en reaktionär syn på köns­roller.
Det andra syftet med Sisis besök i Moskva har helt klart med Egyptens inrikespolitik att göra. Det är ingen slump att det ägde rum innan Sisi förkunnade sin kandidatur. Om han redan hade gjort det så kunde han inte ha rest som för­svarsminister, eftersom han måste avgå från sina officiella poster för att kunna ställa upp i presidentvalet.
Hans besök iscensattes till 100 procent som en presidentåtgärd, inklusive en omfattande spridning av foton på Sisi i civila kläder på väg till flygplatsen. Hans möte med Putin gick långt utöver ett vanligt ministermöte. Putin stödde öppet Sisis satsning på att bli president. Allt detta passar fint med försöket att utnyttja längtan tillbaka till Nasser genom att antyda att Sisi är en inkarnation av honom.
Det enda de två egentligen har gemensamt är sin militära bakgrund och inget annat: de är faktiskt två helt motsatta personligheter. Nasser och hans kamrater, de Fria officerarna, var unga revolterande officerare som störtade både den militära hierarkin och monarkin. Sisi å sin sida är en hög medlem i den militära hierarkin som var en lydig tjänare till Mubaraks gamla regim fram till dess sista dag.

Översättning från engelska:
Göran Källqvist
Intervjun är en kortad version av en text ursprungligen publicerad på opendemocracy.org. Här översatt från versionen på International Viewpoint, 25 mars 2014.

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.