Revolutionär jäsning i östra Ukraina

11 april 2014

Förstasidan, Nyheter, Utrikes

Donetsk demonstration för självstyre 6 april

Demonstration för självstyre i Donetsk 6 april. Dagen efter tog demonstranterna över stadshuset.

 

Protesterna växer i gruv- och industriområdena. Boris Kagarlitskij: ”Arbetarklassen har vaknat för första gången sedan Sovjets fall.” Går det att rädda Ukraina som en nation?

Ukraina slits nu sönder av interna och externa krafter. Den nya högerregimen som kontrollerar huvudstaden Kiev och de västra delarna av landet, saknar helt stöd i de östra delarna där en växande självständighetsrörelse är på frammarsch. Samtidigt har den störtade presidenten Viktor Janukovytjs Regionernas parti också förlorat kontrollen, och det har uppstått ett maktvakuum i dessa områden.
Maidanrevolutionen i Kiev hade sitt ursprung i det folkliga missnöjet med korruption och fattigdom, men rörelsen styrdes av högerpolitiker och extremnationalister. De politiska motsättningarna i Ukraina handlar nu till ytan om etnicitet, där den ultranationalistiska ukrainska retoriken i väst har fått den ryskspråkiga befolkningen i öster att bli allt mer rysknationalistisk. Samtidigt blir klassperspektiven nu också allt mer tydliga, då majoriteten av dem som stödjer den borgerliga regimen i Kiev är medelklass som drömmer om EU-medlemskap och modernisering. Medan majoriteten av motståndarna till den nya regimen finns bland industri- och gruvarbetarna som fruktar att förlora sina jobb efter EU:s och IMF:s krav på besparingar och marknadsreformer.

”Ingenting visar tydligare på klasskaraktären i den pågående konflikten i Ukraina, än de två grupper som drabbade samman i Charkov den 7 april”, skriver den ryske marxisten Boris Kagarlitskij: ”På ena sidan av torget stod den välklädda medelklassen, studenterna och intelligentian med den blågula flaggan, den ukrainska statens symbol. På andra sidan av torget stod enkelt klädda fattiga arbetare och ungdomar från förorterna med röda fanor, ryska flaggor och antifascistiska symboler. Många av dem är dåligt utbildade och grova i sin retorik. Till och med deras ryska modersmål, som över hela det forna Sovjet är arbetarklassens språk, behärskar de dåligt. De har ännu ingen erfarenhet av politisk kamp och har tidigare inte varit intresserade av det. Men de har fått nog nu. De kom ut på torgen och de var ursinniga. De har tagit det första steget för att försvara sina kollektiva intressen”, skriver Kagarlitskij.

Efter flera veckors demonstrationer övertogs i måndags regeringsbyggnaden i staden Donetsk och senare samma dag i Charkov, som i båda fallen utropade sig till självstyrande ”Folkrepubliker” och krävde att det ska hållas folkomröstningar om självständighet för regionerna. Revolutionärerna i Charkov drevs bort redan samma natt av ditskickade soldater och poliser från Kiev, och många demonstranter greps.
Men i Donetsk, en region med 4,5 miljoner invånare, har demonstranterna i skrivande stund lyckats behålla kontrollen. Stadens guvernör, oligarken Sergej Taruta som är en av Ukrainas rikaste män, drevs på flykt, och polisen i Donetsk förhöll sig passivt när demonstranterna tog över stadshuset, trots att de fått order av regimen i Kiev att använda sina vapen. På onsdagen gick många av gruvarbetarna i Donetsk ut i strejk till stöd för ”Folkrepubliken”.

Även om demonstranterna som tog över regeringsbyggnaden i Donetsk har vädjat till Ryssland om att skicka ”fredsbevarande styrkor”, så är det inte i första hand rysk nationalism, utan sovjetnostalgi som dominerar proteströrelsen i öst. 25 år efter Sovjets fall har de flesta glömt det stalinistiska förtrycket, men minns desto starkare de sociala rättigheter som trots allt fanns då. Valet att kalla utbrytarstaterna för Folkrepubliker är också ett tecken på det, och vid utropandet av ”Folkrepubliken Donetsk” sjöng man den gamla sovjetiska nationalsången, inte den ryska. Därefter sjöng folkmassan Internationalen.
”Vi försöker förklara för folk att Ryssland inte längre är Sovjetunionen. Det finns inget positivt att hoppas på från Putins regim. Arbetarna måste lita på sin egen kraft nu”, skriver Borotbas partiledare Sergej Kirichuk på facebook.

Borotba, som är det största oberoende socialistpartiet i Ukraina, har fått påhopp från anarkister och mindre vänstergrupper för att de deltar i de pro-ryska demonstrationerna i östra Ukraina. Men en tysk socialist, Franz Ickstatt från organisationen Arbetarmakt, som nyligen besökte Charkov och deltog i en av demonstrationerna med Borotba, skriver: ”Vid mötet underströk Borotba att kampen måste riktas mot oligarkerna och kapitalismen. Trots det var de vanligaste slagorden som ropades av demonstranterna: ’Ryssland, Ryssland’. Kamraterna från Borotba stämde inte in i ropen, men kunde inte heller göra något för att stoppa dem.”
Vidare berättar Franz Ickstatt att han själv höll ett tal om internationalism, varpå folkmassan svarade med applåder och hurrarop, vilket Franz Ickstatt tog som ett tecken på att demonstranterna egentligen inte var speciellt rysknationalistiska. ”Om arbetarrörelsen och vänsterpartierna i Europa kunde erbjuda bättre stöd och konkret hjälp till arbetarklassen i Ukraina, så skulle folket här inte behöva sätta sitt hopp till Putin”, skriver Franz Ickstatt.

Man ska inte överdriva betydelsen av de sociala inslagen i proteströrelsen i östra Ukraina. Den ryska nationalismen är stark där och kan få övertaget. ”Men för första gången på många år har arbetarklassen nu börjat visa sig som en kraft i det forna Sovjet”, skriver Boris Kagarlitskij och fortsätter:
”Att tala om klassmedvetande är ännu för tidigt, och de ryska flaggorna är fortfarande betydligt fler än de röda i demonstrationerna. Men när Folkrepubliken Donetsk proklamerades i måndags, fanns också tydliga krav på nationaliseringar av stora företag, jämställdhet och sociala rättigheter. Klassmedvetandet i proteströrelsen kommer att växa och formas i den fortsatta politiska kampen, och klasskampen är nu en realitet.”

Att Ukraina kommer att bestå som en sammanhängande stat blir allt mindre troligt. Men både den västra och östra proteströrelsen har sina rötter i folkligt missnöje med korrupta politiker och oligarker, och vanliga människors önskan om ett bättre liv.
Genom det starka nationalistiska inflytandet över respektive rörelse, har folken ställts mot varandra. Det enda som kan rädda Ukraina nu är om dessa två proteströrelser på något sätt kunde överbrygga dessa motsättningar och förenas för de gemensamma målen i den fortsatta revolutionära kampen.

Per Leander

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.