Portugisiska revolutionen 1974-75

16 april 2014

Fokus, Förstasidan, Politik, Utrikes

Portugal 1974

För fyrtio år sedan, klockan fem i halv ett, natten till den 25 april 1974 hade den katolska radiosändaren Renacenca spelat den förbjudna sången Grandola Vila Morena av Zeca Afonso. Det var startpunkten för en militärkupp som blev inledningen till vad som hade kunnat bli den första arbetarstyrda staten i modern tid på europeisk mark.

Bakom kuppen stod ”De väpnade styrkornas rörelse” (Movimento das Forças Armadas, förkortat MFA), en underjordisk officersorganisation som bildats året före. Den kallades även kaptensrörelsen eftersom den huvudsakligen bestod av officerare i mellanställning. MFA, som omfattade cirka 400 personer, hade sitt ursprung i ett utbrett missnöje med regimen och hade dessutom påverkats av de socialistiskt influerade befrielserörelser MFA:s grundare kämpat mot i Portugals afrikanska kolonier.
Den diktatur som upprättats 40 år tidigare av Antonio Salazar befann sig i en återvändsgränd, klämd mellan en efterbliven och stagnerande ekonomi och allt kostsammare och utsiktslösare ansträngningar att behålla landets kolonier. Kolonialkrigen tog över 40 procent av statsutgifterna i anspråk.
Kuppen var en relativt oblodig affär. Inom ett dygn hade samtliga regementen anslutit sig. Salazars arvtagare vid makten, Marcello Caetano, som förskansat sig i en kasern i huvudstaden Lissabon, gav snabbt upp. Han skeppades sedermera  iväg till en tillvaro som lyxfånge, för att senare ges fri lejd till Brasilien.
MFA-officerarna var inte beredda att själva ta makten. Istället gick de samman med de högre officerarnas ”Junta för nationens räddning”. Junta-medlemmen och den förre generalen Antonio de Spinola utsågs till ny president. Spinola var inte bara ett ledande namn inom den högre officerskåren, han hade dessutom försänkningar inom storindustrin.
Till Spinolas meritlista hörde att han hade kämpat på Francos sida i det spanska inbördeskriget och deltagit som”observatör”i den nazistiska invasionen av Sovjetunionen. Spinolas främsta merit i sammanhanget var knappast detta utan det faktum att han avskedats av Caetano sedan han publicerat en bok, ”Portugal och framtiden”, i vilken han hävdat att Portugal inte kunde vinna i Afrika utan borde söka en federativ lösning.
Generalen såg som sin uppgift att utgöra garanten för ett smidigt regimskifte som skulle ge Portugal en politisk ansiktslyftning. Regimskiftet blev dock inte så smidigt som Spinola hoppats. Kuppen väckte liv i ett samhälle som hållits nere av decenniers polisförtryck. Hundratusentals människor gick ut på gatorna för att hylla MFA och ge utlopp för sitt hat gentemot den fallna regimen. Det tidigare så fruktade PIDE:s – hemliga polisens – agenter övergick från att vara jägare till att vara de jagade.
När väl den gamla regimen gav vika vällde länge undertryckta behov och krav upp till ytan. På många företag samlades arbetarna dagarna efter militärkuppen och valde arbetarkommissioner eller arbetarråd till att företräda dem. Under de första månaderna efter kuppen strejkade hundratusentals arbetare för bättre levnads- och arbetsvillkor. Bland annat ockuperades tusentals tomma hus av bostadslösa som också de ofta valde sina egna beslutanderåd.
Även den stora massan av de värnpliktiga soldaterna drogs in i denna process av politiskt och socialt uppvaknande och började ställa krav på bättre villkor och ta egna initiativ för att genomdriva kraven.
Den fattiga, hårt exploaterade och ofta illitterata landsbygdsbefolkningen började också vakna upp, om än i långsammare tempo än i städerna. Merparten av den brukningsbara jorden låg helt i händerna på något tusental stora jordägare som utgjorde en av den gamla regimens verkliga stöttepelare.
Till allt detta kom ett uppvaknande av det partiväsende som diktaturen undertryckt. Inom kort hade varenda riktning som existerade inom den samtida arbetarrörelsen framträtt – från socialdemokrati till maoism.

De styrande militärerna försökte behålla initiativet genom att bland annat höja lönerna och rensa ut något tusental av den gamla regimens mer kända anhängare. MFA uppmanade dessutom soldaterna att välja representanter till de så kallade Assembleia Democratica de Unidade (ADU), MFA:s basorganisationer på regementena.
Kort efter kuppen bildades en ”provisorisk” regering med såväl representanter för det nybildade borgerliga PPD, som socialistpartiet (PS) och kommunistpartiet (PCP).
PS var ett frasradikalt socialdemokratiskt parti som till att börja med saknade verkligt inflytande och bara hade några hundratal medlemmar. PCP, som i kraft av sin långvariga underjordiska verksamhet hade den starkaste organisationen inom arbetarklassen var ett byråkratiskt och toppstyrt stalinistparti vars”antimonopolistiska” strategi förlade kampen för socialism till en avlägsen framtid, alldeles bortsett ifrån att det med ”socialism” avsåg de stalinistiska diktaturerna i Sovjetunionen och Centraleuropa.
PCP som tillskansat sig kontroll över den fackliga landsorganisationen Intersindical, gick hårt in för att få stopp på strejkerna. PCP lät till och med Intersindical organisera en demonstration mot strejker den 5 juni, som dock blev ett misslyckande. De hårdföra demagogiska utfallen om att det var ”fascister och reaktionärer” som backade upp och gynnades av strejkerna kom att kosta PCP i inflytande och popularitet till förmån för såväl PS och som en rad mindre grupper.
Efter några månader hade Spinolas anhängare fått nog av regeringens oförmåga att få kontroll över utvecklingen. De beslöt att försöka rycka till sig initiativet genom att iscensätta den ”tysta majoritetens” massdemonstration i hopp om att en sådan styrkeuppvisning skulle stärka Spinolas aktier.
Högerns försök att ta över gatorna kom av sig inför arbetarnas motaktioner. Snabbt organiserades en provisorisk arbetarmilis. Lissabons radiostationer uppmanade arbetarna att organisera ”utflykter” till stadens infartsvägar där vägspärrar upprättades. De anställda vid järnvägen och bussbolagen vägrade att transportera demonstranterna till Lissabon.

MFA stod först som förlamad inför denna kraftmätning men drogs med av trycket från arbetarklassens protester. Spinola hade blivit alltför komprometterad och tvingades avgå, i synnerhet som det visat sig att han saknade tillräckligt stöd inom krigsmakten. Spinola efterträddes av en kollega från juntan, Costa Gomes, som underordnade sig MFA.
Kaptensrörelsen gick nu aktivt in för att försöka stärka sitt grepp över krigsmaktens ledning och i förläng­ningen statsapparaten. I själva verket hade MFA bara aktivt stöd från en minoritet av officerskåren (som omfattade cirka 10 000 personer, varav hälften var yrkes­officerare). Majoriteten förhöll sig avvaktande och underordnade sig kaptensrörelsen så länge den framstod som den starkare kraften i kraftmätningen inom officerskåren. Till detta kom att MFA i sig var en allians mellan en rad mer eller mindre tydliga grupperingar, där från början funnits allt från spinolister till officerare som under sin tjänstgöring i de afrikanska kolonierna påverkats av befrielserörelsernas radikala, socialistiskt färgade, nationalism och nu ville att Portugal skulle gå samma väg.
Samtidigt som MFA manövrerade för att stärka sin kontroll över regerings­politiken fortsatte strömkantringen vänsterut i stora delar av samhället. Nu började också de stora godsen att ockuperas av lantarbetarna. I slutet av året var mer än hälften av alla stora gods ockuperade i vissa distrikt.
Svagast var radikaliseringen i den fattiga och minst utvecklade norra delen av landet, där frånvaron av industriella centra lämnade den gamla ordningen i så gott som orubbat bo. Inte förvånande utgjorde dessa områden, som ideologiskt dominerades av den katolska kyrkan, vågbrytare mot de radikala stämningarna.
Den 11 mars 1975 iscensatte Spinola ett nytt kuppförsök med hjälp av fallskärmsjägare som lurats att tro att regeringen avgått och att Spinola på nytt var statschef. Även denna gång misslyckades kuppförsöket till följd av arbetarorganisationernas motaktioner och Spinola, som befunnit sig i norra delen av landet, tvingades fly hals över huvud. Det misslyckade kuppförsöket kunde bara underblåsa strömkantring­en vänsterut. Processen grep nu så djupt omkring sig att till och med dess motståndare började kalla sig socialis­ter eller, i likhet med det kristligt-konservativa partiets – CDS – ordförande, framställa sig som ett slags socialdemokrater.
Men samtidigt som de moderata krafterna lade sig till med radikala fraser för att inte bli överkörda, letade de frenetiskt efter möjligheter att få stopp på radikaliseringen. Gradvis började de samlas bakom PS-ledningen som demagogiskt talade om att krossa kapitalismen och införa socialism, samtidigt som den tog varje tillfälle i akt att bromsa och demobilisera radikalisering­en.
Det var inget nytt spår som PS försökte plöja upp. Den västeuropeiska socialdemokrati som aktivt backade upp PS – inte minst Olof Palme spelade en aktiv roll i dessa ansträngningar – hade säkert gett PS-ledningen ett och annat tips om hur man använder sig av antikapitalistisk retorik för att ta loven av radikala krav. Inte heller handikappades PS-ledarna av några större politiska betänkligheter.

I kölvattnet av kuppens sammanbrott upplöstes Juntan för nationens räddning och MFA bildade ett högsta revolutionsråd med presidenten Costa Gomez som ordförande.
Som en direkt reaktion på kuppförsöket förstatligades också landets banker och försäkringsbolag, vilket var ett direkt slag mot det portugisiska kapitalet eftersom dessa institutioner ägde mängder av företag i olika branscher. I juni var mer än hälften av näringslivet i statens händer.
Det val som hölls till konstituerande församlingen på dagen ett år efter MFA:s kupp, gav arbetarpartierna mer än hälften av rösterna. PS fick nära 38 procent av rösterna och blev därmed det största partiet i församlingen. PCP fick bara 12,5 procent, eller nära 17 procent om man räknar med dess nära allierade MDE.
Det största borgerliga partiet PPD fick 25 procent av rösterna, men det är betecknande för läget att det ivrigt underströk att det stod för en traditionell socialdemokratisk politik.
MFA:s roll var dock inte utspelad trots att en konstituerande församling nu valts. Mitt under valrörelsen hade en överenskommelse slutits mellan MFA och de stora partierna som innebar att MFA skulle fortsätta spela en nyckelroll. Under en period av 3-5 år skulle regeringschefen tillsättas av landets president i samråd med MFA, samtidigt som en rad viktiga ministrar i regering­en måste ha ”MFA:s förtroende”.
I juli lade MFA:s generalförsamling dessutom fram ett dokument med titeln ”Riktlinjer för folkmakt”, vilket också det visade hur djupt radikaliseringen gripit omkring sig. Dokumentet förespråkade skapandet av ett system av folkförsamlingar från lokal till nationell nivå, det förespråkade också utvidgade nationaliseringar och stöd till ”arbetarnas kontroll över produktionsmedlen’’, jordreform under kontroll av bönderna och uttalade sig för skapandet av ett socialistiskt samhälle. Slående var att partierna tilldelades en mycket marginell roll i det scenario MFA-församlingen ställt sig bakom.
PS-ledningen vars självförtroende vuxit till följd av valresultatet, tog dokumentet som förevändning att 1ämna regeringen. Beslutet motiverades också med konflikten om den partiet närstående tidningen Republica som övertagits av arbetarna, eller av PCP som socialisterna envetet hävdade.

Runtom i landet organiserade PS stora massmöten på vilka partiets talesman gick till hårt angrepp på PCP, vänstern inom MFA och överhuvudtaget alla som kunde utmålas som motståndare till PS och dess ”demokratiska socialism”, möten som i praktiken blev en samlingsplats för alla motståndare till den djupa radikaliseringen. I skydd av PS-kampanjen passade dessutom olika reaktionära grupper på att attackera PCP:s och andra vänsterorganisationers medlemmar och lokaler.
Den våldsamma kampanjen kunde inte annat än uppmuntra de mer mode­rata elementen inom MFA att göra sig hörda. I början av augusti publicerade nio medlemmar av MFA:s revolutions­råd ett dokument som låg nära de ståndpunkter som fördes fram av PS. De nio suspenderades ur revolutionsrådet, men reaktionerna på deras dokument visade att de hade ett utbrett och växande stöd inom officerskåren. 0fficerarna skrämdes inte minst av soldaternas ökade självständighet och allt öppnare ifrågasättande av den militära hierarkin och officerarnas privilegier.
På flera regementen hade det misslyckade kuppförsöket i mars lett till bildandet av valda soldatkommissioner: Comissão de Soldados, som kom att utgöra en samlingspunkt för soldaterna och ett alternativ till de MFA-kontrollerade ADU-församlingarna. Soldatkommissionerna tog inte bara på sig att föra fram soldaternas krav, de knöt också kontakt med arbetar- och bostadskommissioner. De försökte också rensa ut reaktionära officerare. Som ett uttryck för den växande soldatrörelsen framträdde Soldados Unidos Vencerao – Enade soldater skall segra. Rörelsen lyckades samla drygt hundratusen deltagare i en demonstration i Lissabon.
Den 19 september tillträdde den sjätte(!) provisoriska regeringen i vilken PS och MFA:s moderata flygel dominerade. En enda medlem av PCP ingick i regeringen, men officiellt bara i egen­skap av privatperson. I förtäckta ordalag utlovade den nya regeringen att få bukt med radikaliseringen. Men ställd inför hårt motstånd mot den politik den försökte föra gick regeringen i strejk den 20 november. Sedan följde händelserna slag i slag – och visade på den avgörande svagheten i den utbredda radikaliseringen: avsaknaden av ett revolutionärt parti med massinflytande som kunnat ge radikaliseringen ett samlande program och handlingsinriktning.
Den 24 november avsattes en av MFA-vänsterns förgrundsgestalter, Otelo Carvalho, från sin post som chef för Lissabons militärregion och MFA:s med tiden alltmer radikala säkerhetsstyrka COPCON. På morgonen dagen därpå ockuperade några hundra fallskärmssoldater tre flygplatser runt Lissabon och en av flygvapnets staber i huvud­staden. De krävde att ett antal högre offi­cerare skulle sparkas och att de skulle ställas under COPCON:s och Carvalhos befäl. Medan luften surrade av motsägelsefulla kupprykten utnyttjade de moderata krafterna situationen till att gå till motaktion. Carvalho som inte varit inblandad i fallskärmssoldaternas aktion greps. Under ledning av överste Jaime Neves sattes en mindre styrka kommandosoldater in mot ockupationerna och lyckades få stopp på dem. Undantagstillstånd proklamerades i Lissabon-området. Något hundratal vänstermilitärer fängslades.
PS och de borgerliga partierna började omedelbart anklaga PCP – som tagit avstånd från fallskärmssoldaternas aktion och förhå1lit sig passivt – och den övriga vänstern för att ha försökt iscensätta en kupp. MFA-vänsterns ledande figurer rensades ut ur revolutionsrådet och COPCON upplöstes. Snabbt rensades oppositionella soldater och officerare ut ur armén och soldatkommissionerna och ADU upplöstes av regering­en. Officerare som tidigare rensats ut började återvända till sina gamla förband för att delta i klappjakten på de radikala soldaterna.
Fackföreningarna belades med strejk- och förhandlingsförbud fram till årsskiftet. Radikala journalister rensades ut från de statsägda tidningarna, radion och TV:n och redaktionerna ombildades.

När disciplinen återställts i krigsmakten kunde regeringen och de krafter som stod bakom den börja återta kontrollen. Nu visade det sig inte minst vad PS menat med sitt tal om socialism. De nationaliserade företagen började återprivatiseras samtidigt som arbetarnas inflytande kringskars. De ockuperade storgods som förvandlats till jordbrukskooperativ styckades upp till privata jordbruk. Allt öppet motstånd möttes med lagar och polis.
1986,  samma år som Mario Soares – socialistledaren som 1974 hävdat att hans mål var att krossa kapitalismen – blev president, gick Portugal med i EG (NATO var landet med i sedan den gamla diktaturens dagar). Något år senare avlägsnades det sista störande inslaget i den portugisiska fasaden. Med stöd av PS ändrade Silvas högerregering det avsnitt i Portugals grundlag som hävdade att landet skulle vara ett klass­samhälle på väg till socialismen.
Anders Hagström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.