Första brevet från Amerika: New York undercover

25 april 2014

Förstasidan, På plats, Reportage

Muralmålning i Bedford Stuyvesant, Brooklyn, New York. Foto: Emma Lundström

Hur ser New York ut bortom den glansiga, tillrättalagda ytan i filmer och tv-serier? Hur ser Brooklyn ut bortom resereportagens skildringar av hippa och trendiga Williamsburg? Hur är livet i områdena utanför rampljuset? Vad händer när staden expanderar och bostadspriserna skjuter i höjden? Vad har den ekonomiska krisen inneburit för vanligt folk? Och var växte egentligen musikern Notorious B.I.G. upp? Jag åkte till världsstaden med en kappsäck full av frågor. Det här är mina intryck.

Start spreading the news. New York för första gången. Har kryssat alla rutor rätt.
Nej. Jag är inte narkoman och inte terrorist. Jag har inte Aids och tänker inte föra in någon främmande frukt i landet.
Ja. Jag har någonstans att bo. Och kan uppge den exakta adressen.
I väskan: Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok, Americanah. En tokigt vacker kärlekshistoria, en osande bild av USA, och av Nigeria, och av att leva som papperslös i London. Svår att lägga ifrån sig. Ögonen svider av åtta timmars flygläsning. Huvudet är fullt av ord om ras och klass. Om hudfärgens betydelse. Om hur extremt uppdelat Amerika är. Hur det påverkar människors vardag. Förtrycket. Och blindheten i innanförskapet. Den vita hudens privilegium.
Landar fylld av frågor i ett land jag aldrig trodde att jag skulle besöka. Ett land som hittills bara funnits i filmer, böcker och nyhetsrapportering. Och i texterna på jazzplattorna, folk- och countryskivorna, singer/songwriteralbumen som snurrat genom barndomen och vidare.

Luften är fuktig och rå. Nya dofter kittlar. De regniga gatorna glänser av stadens ljus och flödar in i ögonen medan öronen lyssnar på taxichauffören som förklarar att han inte brukar ha körningar till det område vi ska bo i. Det har inte varit så tryggt, säger han men tillägger snabbt att det börjar bli bättre, åtminstone kring vår gata. Bara vi inte är ute sent om kvällarna.
Brooklyn. Bedford Stuyvesant. Första kvällen blir vi stående tjugo minuter utanför den kompakta järndörren innan någon till slut svarar i mobilen och öppnar dörren. Heureka. Under minuterna ute i regnet, strax efter midnatt, funderar vi på hur farligt det verkligen är. En sökning på Internet ger som första förslag ”Bedford Stuyvesant dangerous”. Det har varit en hel del så kallade ”drive by shootings” i närheten. Oftast drogrelaterade uppgörelser.
Vi somnar utmattade till ljudet av polissirener och en och annan ambulans.

Bed Stuy. Den lokala benämningen. Vi smakar på ordet och går gata upp och gata ner. I gathörnen hänger grupper av män. Alla är svarta. Många är trasiga, ser trötta ut. Vi letar länge innan vi hittar ett vanligt fik där vi kan få något varmt i oss. Solen lyser men nattkylan dröjer sig kvar. Jag har nog aldrig varit så medveten om färgen på min hud.

En tunnelbanelinje byggdes 1936 mellan ett då överbefolkat Harlem och Bedford. Många afro-amerikaner tog chansen och flyttade. Tidigare hade det varit en sovstad för vit arbetar- och medelklass med jobb längre ned i Brooklyn, och på Manhattan. Under 1900-talets första hälft blev Bedford Stuyvesant istället en plats dit många afro-amerikaner valde att söka sig inte bara från Harlem, utan också från södern, i samband med ”the Great Migration”. Den stora migrationen. Jakten på jämlikhet mellan raserna, och frihet.
Området blev Brooklyns Harlem. 2010 bestod Bed Stuy av 70.1 procent svarta, 15 procent latinamerikaner, 10.1 procent vita, 1.8 procent asiater, och 3 procent från alla övriga raser. Själva ordet. Ras. Har så svårt för att skriva det. Så laddat med obehag. Men hela tiden närvarande i New York och därför i min text.
Mångfald betyder olika saker för olika människor, skriver Chimamanda Ngozi Adichies nigerianska huvudperson, Ifemelu, i sin blogg om ras: ”Om en vit person säger att ett område har mångfald, menar de att det består av nio procent svarta.”Notorious B.I.G. Foto: Emma Lundström

Vi går förbi en stor muralmålning. Läser bland annat namnet Shirley Chisholm. Den första svarta, västindisk-amerikanska kvinnan att bli vald till USA:s kongress, 1968, efter att en journalist gått till domstol med det faktum att Bed Stuy bara representerades av vita.
Muralmålningen är en av flera. I angränsande Clinton Hill hittar vi den världskände rapparen Notorious B.I.G. som mördades 1997. Somliga hävdar att han växte upp i ett område som ursprungligen hörde till Bed Stuy.
Vi ska återkomma till det. Det kan ha betydelse.
Aktivisten och poeten June Jordan och aktivisten Hattie Carthan finns också avbildade.
Syftet med muralmålningarna är att motverka stigmatiseringen och skapa en positiv bild av områdets historia. Det finns tillräckligt mycket av det negativa. Av fattigdom, arbetslöshet och gängkrig. Av drogberoende skitliv, mord och andra sorgligheter. Av rasistiskt förtryck som lett till upplopp som lett till polisiära hårdhandskar och ännu mer förtryck. 1960-talet var ett decennium som brann.
Att vara fattig i USA är ett helvete, att vara fattig och svart är etter värre, skriver Ifemelu i Americanah, på ett ungefär. De vita har åtminstone sin vithet.

Området håller på att gentrifieras. Rustas upp. Omfattande polisnärvaro har gjort det tryggare. Medelklassen vågar sig på att titta hitåt efter bostad. Vår gata känns som en av alla skiljelinjer. Ett mittemellan. Ett varken eller. Somliga hus är renoverade. Andra inte. Möjligen bor det en vit familj några hus bort. När vi gör långa springturer i området blir kontrasterna så tydliga. Det tjusiga, upprustade, rika, och det förfallna, trasiga, fattiga ligger sida vid sida. Ibland gata för gata, ibland hus för hus. Ruffigt, tjusigt, ruffigt, tjusigt. Det märks tydligast på trottoarerna. I de fattigare områdena är det lätt att snava, stuka foten. I de finare är underlaget helt och jämnt.
En gata: sopor blåser omkring eller ligger i svarta påsar i stora högar. Flera hus är igenbommade. Obeboeliga. Grupper av män hänger utanför trappuppgångar. En man i rullstol. Utan ben. En skylt: ”Homeless and hopeless. I take anything I can get.” Hemlös och hopplös. Jag tar vad jag kan få.
Gatan intill: inga sopor. Nyputsade fasader. Blomkrukor på trappor. Till största delen vita flanörer.

Områdena vi springer genom känns som att det har gått igenom många faser i historien. Söndervittrade hus i pampig kolonialstil talar om andra tider. Rikt, fattigt, rikt, fattigt. Det blir speciellt märkbart när vi följer högbanan Jamaica Line längs Broadway, inte att förväxla med Broadway på Manhattan. Den honungsgula kvällssolen når inte hit. Det är mörkt och trasigt och rostigt. Hård stämning. Män med fattigdom och frustration lysande ur ögonen hänger utanför Delibutikerna i gathörnen. I ett ständigt dunkel, en ständig kväll. I butiksfönstren finns handskrivna anslag om att affärerna accepterar WIC-checkar och EBT-kort. Det rör sig om matsubventioner för fattiga gravida kvinnor och barn.
En man skyndar fram och ber om växel till tåget. Men vi har inga pengar på oss. På en tvärgata reser sig en hög, tjusig fasad, en bank. Genom de gapande fönstren utan glas syns trasiga bjälkar, nästa hus och himmel.

Mural i Bed Stuy. Foto: Emma Lundström1964 blev Robert F. Kennedy vald till senator för staten New York. Bland det viktigaste han gjorde var att tillsammans med bland annat lokala aktivister, politiker och gräsrotsorganisationer skapa ett åtgärdsprogram för de fattiga i Bedford Stuyvesant, stadens största icke-vita område, som då i princip inte fick något statligt stöd. Programmet användes snart för att bekämpa den urbana fattigdomen i hela USA.
Men fattigdomen existerar fortfarande.
Vi vänder upp på Fulton Street. Hit når den lena solen. Den slickar gatorna. Gör dem välkomnande. Genom en öppen dörr hörs glädjefylld sång och musik. Det är en sliten kyrka, en av tusentals. Religionen ständigt närvarande i gatubilden. Här står åldriga, uppklädda kvinnor i gathörnen, med ansiktena mot ljuset. Årets första riktigt varma dag.
Det har varit en hård vinter.

Snart börjar det dyka upp finare restauranger istället för hål i väggen med skyltar som saluför Fried Chicken och Soul Food. Caféer. Konstgallerier. Fler och fler vita ansikten. Hipsterpar sitter på uteserveringar och röker och diskuterar vem som är mest oprivilegierad, den som har gått på lyxig konstskola, eller den som valde matematik istället eftersom hans föräldrar ju inte kunde försörja honom hela livet.
En svart man börjar springa när vi närmar oss.
– Are y’all chasin’ me?!, jagar ni mig, skrattar han. Tillägger snabbt, som för att hindra oss från att tänka annat: ”Just messin’ with y’all, just messin’, jag bara skämtar med er.
Vi är vita. Han är svart. Känslan är att han vet att vi kan få för oss att han är farlig. Bara för att. Han ser inte ut att tillhöra den medelklass som verkar ha intagit den här delen av Bed Stuy. Jag säger att vi är för långsamma för att hinna ikapp honom. Hans kluckande, hjärtliga skratt följer oss en bra bit.
I ett källarfönster sitter en bild av Barak Obama, utriven ur en tidning.
Miljön förändras återigen. Vi passerar en korsning där en man blev skjuten för två år sedan. Nu verkar det lugnare här, men tidigare har det varit stora problem med droghandel och drogrelaterade uppgörelser, mord. Problemen har funnits länge i området. Liksom motståndet mot det.
I slutet av 1980-talet agerade flera civila krafter mot droghandeln, bland annat ”black muslims”, sunnimuslimer som patrullerade kvarteren som omgav en moské och hjälpte till vid vräkningar av knarklangare.

Gentrifieringen. Jag har så många frågor kring den. Positiv eller negativ? Eller både och? Negativ för att den tränger undan människor, de som inte längre har råd att bo kvar. I det här fallet framförallt de fattiga afro-amerikaner som bott längst på platsen.
Positiv för att det blir tryggare. För att den ökade polisiära närvaron faktiskt verkar leda till färre brott. För att det blir möjligt att vara ute på kvällen för de boende i området. För att vatten- och avloppssystem moderniseras, stadsmiljön förbättras med nya träd och bänkar, bättre trottoarer och renhållning. Negativt för att de som faktiskt, efter alla år, borde få njuta av upprustningen – få känna den ökade tryggheten – inte längre finns kvar, har fått flytta till billigare, otryggare områden. Eftersom de överkomliga huspriserna på renoveringsbara Brownstonehus längs tysta, trädkantade gator, och den minskade brottsligheten gjort Bed Stuy populärt för medelklassens arkitekter, hipsters, konstnärer och advokater.
Även om undanträngningen ännu inte har skett i lika hög grad som i andra delar av Brooklyn, i Williamsburg och Cobble Hill.NYPD. Foto: Emma Lundström

Polissirener nätterna igenom. Polisbilar parkerade strategiskt på olika platser, som en markering: vi är här. 2005 klassade New York City Police Department delar av Bedford-Stuyvesant som en ”Impact Zone”, vilket innebar betydligt ökad polisiär närvaro. Projektet pågick i ett år och brottsligheten ska ha minskat med 15 procent. Nu är andra träffen för en Internetsökning ”Bedford Stuyvesant safe”. Det finns ekologiska grönsakerIn loving memory of... Foto: Emma Lundström att köpa i vissa affärer och vårgrönskan börjar sakteligen att spira i de kollektiva trädgårdsodlingarna mellan husen. På väg hem från tunnelbanan passerar vi till och med en hönsgård där folk med likadana t-shirtar hjälps åt att städa och fixa på helgdagarna.
Men, nya caféer och bättre butiker till trots, brottsligheten är fortfarande ett problem. Bara under 2010 begicks 37 mord i Bed Stuy. Överallt ser vi målningar på väggarna. R.I. P. och ett namn. Eller In loving memory of… Oftast är det en bild av en ung man. Leende.

Gentrifieringen är lite som en våg som jag önskar kunde stanna mitt i den rullande rörelsen, där alla är en del av den positiva förändringen. Stanna vid tidpunkten precis innan området återsegregeras. Istället för att slutligen leda till att de tidigare invånarna trängs undan, utelämnade till områden som ännu inte gentrifierats.
En kväll ser vi en vit, ung hipstertjej sitta och fippla med sin mobil på en av trapporna längs gatan där vi bor. Det känns som att gentrifieringen kryper närmare.
There goes the neighbourhood.

En annan kväll springer vi åt andra hållet. Så att vi hamnar på Atlantic Avenue. Det ringer en klocka i bakhuvudet. Någon låt som gör sig påmind.
Kvarteren domineras av arabiska restauranger och affärer. Flera kvinnor vi möter bär Hijab. En man med ett hängigt barn i famnen skyndar in på en klinik för akut barnsjukvård. Plötsligt ljuder en böneutropares stämma ut över gatan från någonstans högt upp. Det är fredag. En neonskylt erbjuder Halal Soul Food.

Vi springer förbi Medgar Evers Street och jag tänker på Phil Ochs sarkastiskt underbara, pricksäkra låt Love Me, I’m a Liberal, där han gör narr av de självgoda amerikanska liberalerna som sörjde den mördade medborgarrättskämpen Medgar Evers men inte ville se någon verklig samhällsförändring.
Tänker också på det område mellan vårt och det helt och hållet gentrifierade och hippa Williamsburg som vi gick igenom häromdagen. Hur de tunga beatsen plötsligt slutade flöda ur öppna bilfönster, byttes mot ingen musik alls. Hur blingbling och kepsar och nedhasade byxor byttes mot långa svarta rockar, höga hattar och korkskruvar, mot svarta jackor och kjolar, och sjalar om huvudet.
Har aldrig tidigare varit på en plats med nästan enbart ortodoxa judar. Blev betryckt av det dova, sammanbitna, skyndande. Av känslan av att en kultur har konserverats vid ett visst tillfälle i historien, kanske ett tillfälle av flykt och rädsla. Blir alltid orolig av sociala gemenskaper som håller krampaktigt tag om begränsande traditioner och religiösa tvångströjor. Vilken tradition eller religion det än gäller.

Somnar med ett kaos av frågor om kvällarna. Men inte många svar. Drömmer om Ifemelu och Obinze i Americanah. Till frukost diskuterar vi stort och smått. Hur var det nu, var växte Notorious B.I.G. upp, egentligen? Bed Stuy eller Clinton Hill? Och spelar det någon roll?

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.