En nationaldag med sordin

07 april 2014

Förstasidan, Nyheter

romska-flaggan

Den 8 april är det romernas internationella dag. Nationaldagen för ett folk som fördrivits, förslavats, förtryckts, diskriminerats systematiskt, tvångsassimilerats, tvångssteriliserats, tvångsutvisats och halvt om halvt utrotats under århundradenas gång.
Idag skriver vi 2014, men Europas romer fortsätter att jagas som om det vore tidigt 1900-tal. Av såväl högerextrema medborgargarden som politiker och så kallat ”vanligt folk”, som personalen i matsalen på ett hotell, eller en butikschef i Majorna i Göteborg.

I en rapport från 2003 menade FN att Europas romer har levnadsvillkor som är bland de fattigaste i världen. De lever i socialt utanförskap, har odrägliga boendeförhållanden, bristfällig utbildning, utsätts för polisiärt våld och utbredd rasism.
Och det har inte blivit bättre, snarare sämre. Även om EU sedan 2011 har haft en plan för integrering av romerna på dagordningen. En plan som ska gälla alla medlemsländer.
Det är meningen att omfattande medel från EU:s strukturfonder ska användas för att sätta planen i verket. Men merparten av alla miljarder som hittills skulle ha satsas på projekt som gav skolor, bostäder, hälsa, sjukvård, och arbete för romer, har aldrig nått fram.

Korruption, politisk ovilja och medvetet förhalande av processerna är de främsta orsakerna. Liksom den ekonomiska situationen i de berörda länderna, som måste delfinansiera projekten för att de ska bli av. De projekt som blivit av har inte vänt sig till gräsrotsnivån, där det verkliga jobbet för att förbättra situationen för romerna i Europa sker. Det har mest handlat om missriktad jobbcoachning och dyra konferenser som inte leder till någonting annat än använda pengar.
Ändå har Răduţa Matache, Rumäniens ambassadör i Sverige, haft mage att säga att integrationen i Rumänien är jättebra men försvåras av att Sverige tillåter tiggeri, inte av den väldokumenterade och på alla sätt förkastliga diskrimineringen och segregeringen av romer i Rumänien.

I Sverige avslutades Delegationen för romska frågor 2010. I utredningens utlåtande stod det bland annat att närmare åtta av tio romer lever i arbetslöshet och att många saknar grundskoleutbildning. Utredningen krävde en sanningskommission liknande den som upprättades i Sydafrika efter apartheid. Men det blev ingen kommission. Istället blev det en vitbok med syfte att berätta den fula historien om Sveriges förhållande till den romska minoriteten, där landets för romer stängda gränser, från 1914 till 1954, bara är toppen på ett isberg av systematisk diskriminering, tvångsassimilering, registrering och förtryck.
Samtidigt har vi en migrationsminister som tidigare bland annat har uttryckt åsikterna att det är rätt att utvisa romer som tigger, och att vi borde återinföra visumtvång för människor från västra Balkan, oftast romer.

Stockholms stad säger sig satsa på ”en human behandling av romer”. Men praktiken ser väldigt annorlunda ut. Staden avhyser gång på gång romer från sin mark. Socialborgarrådet Anna König Jerlmyr (M), en av dem som har varit drivande i projektet ”Vinternatt” – med syfte att hjälpa stadens hemlösa EU-medborgare – har motiverat rivningsbesluten med följande mening:” Vi behöver en långsiktig lösning och det är inte långsiktigt att flytta från plats till plats.” Men den ”långsiktiga lösningen” lyser med sin frånvaro och den enda konsekvensen blir att Europas mest jagade minoritet pressas ännu hårdare, fördrivs omigen.

I februari revs ett läger i Högdalen i Stockholm. Människorna som bodde där, de flesta rumänska romer, avhystes av kronofogde och polis. Det har hänt förut, i Högdalen, liksom på flera platser runt om i landet. Historiskt och idag. Den här gången fanns det människor på plats som försökte stoppa rivningen och fördrivningen. Människor som sedan har fortsatt att engagera sig för EU-migranternas situation, försökt hjälpa dem hitta nya platser att bo på, samtidigt som de höjt rösten till försvar för deras rättigheter.
De positiva exemplen i Sverige handlar, liksom i Högdalen, framförallt om arbete som pågår underifrån. Och även om det inte är långsiktigt hållbart att ideella krafter ensamma ska lösa samhällsproblem och ta hela bördan av en trasig välfärd – och av ett Europa som inte lyckas hantera ett fattigdomsproblem skapat genom utestängande av ett folk – så är det aldrig fel att människor försöker hjälpa andra människor till ett värdigt liv. Även om det i längden bara kan bli symptombehandling.

Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.