Berättarmästaren från Raggsjö

05 april 2014

Förstasidan, Kultur

Torgny Lindgren. Foto: Emma Lundström

Det finns berättarmästare. Som kan briljera både i skrift och muntligt. Kan fånga lyssnaren och läsaren med till synes enkla grepp. En konst som flera författare i den västerbottniska traditionen har varit mästare på. Torgny Lindgren är en sådan. Att lyssna på honom är som att svepas in i en mjuk filt av språklighet.

Det trollbindande samtalet med åhörarna. Ett sätt att berätta som känns som att det håller på att glida samtiden ur händerna. Bli historia. En gnistrande humoristisk allvarsamhet.
Tänk Sara Lidman och P O Enquist. Tänk Torgny Lindgren.En tradition inom en bygd som genom ett antal skrivande människor har kommit att bli allas vårt gemensamma kulturarv.

Torgny Lindgrens lågmälda och melodiska stämma sträcker sig hela vägen upp till bakersta raden i det omfångsrika rummet. Det är Littfest i Umeå och han har oss alla i sin hand. Våra öron är öppna. Liksom våra sinnen.
Bakom sig böcker som Merabs skönhet, Pölsan, Ormens väg på hälleberget, Hummelhonung och Dorés bibel. Och Norrlands Akvavit, en absolut favorit.
Böcker som är både plågsamma och ljuvliga på samma gång.

Han sitter där nere på estraden, känns som en gammal vän, eller snarare en vänligt sinnad främling.
Det handlar om senaste boken, Klingsor och den sista pölsan, om en ihärdigt medelmåttig konstnär och skapandets villkor.
Men det är liksom inte boken som är i fokus. Utan berättandet.
Det handlar bland annat om ett glas som har stått på en sned stubbe i många herrans år, och därav, med tiden, rätat upp sig, anpassat sig efter förhållandena. Så att glaset, när det återfinns och ställs på ett bord inomhus, är snett.
– Sånt där kan hända oss alla, säger Torgny Lindgren och får en massa skratt innan han fortsätter:
– När Klingsor betraktade detta glas och förstod hur glaset hade kämpat för att rätta in sig efter himlavalvet och Polstjärnan, i strid med gravitationen, att glaset hade, i kraft av sin vilja, rätat upp sig. Då insåg han något essentiellt och mycket viktigt för oss allihop: det finns ingen död materia. Döden finns inte. Döden är ett påfund av människan. I verkligheten lever allting.
Denna insikt utgör grunden för hela romankaraktärens konstnärskap, förklarar författaren och säger sig våga påstå att det ofta är just en insikt, en tanke, en föreställning som ligger i botten av alla konstnärskap, och att konstnären sedan arbetar hela livet för att ”transportera” den insikten till andra människor.

Han berättar att han har en ”djup kärlekshistoria” med kvantfysiken. Menar att det är den mest storslagna vidskepelsen i vår tid.
– Den är dessutom vetenskapligt bevisbar, i alla fall matematiskt, säger han och kopplar samman den med medeltidens, och den tidiga barndomens animism: ”När hela skapelsen är besjälad”.
Själv hade han som fyra-femåring en stor flat sten som han umgicks med, samtalade med och tog hand om, bäddade med mjukt gräs omkring för att den skulle ligga skönt. Han anser att det är början på kvantfysiken:
– Den döda materien, som det heter, lever ofantligt mycket långsammare än vad vi gör. Den tar sekler, eoner på sig. Men den lever ju. Det är bara vi som har så helsikes bråttom. Våra liv är så korta.

Samtalet om boken vindlar vidare. Det talas om de korrespondenskurser som var en möjlighet till fortbildning för byborna i Västerbottens inland. Torgny Lindgren påpekar att han har en god vän som en gång i tiden satt i Storkågeträsk och studerade till biskop per korrespondens. Det låter som en skröna. Men det gör ingenting. Det är berättelsen som räknas. Detta att det är en njutning att lyssna. Att vi får hänga vid hans ord. Utan att han är obekvämt självgod eller skrävlande.

Torgny Lindgren använder sig av ett berättande ”vi” i boken. Har tre orsaker till det. Den första är att de som skriver efter sjuttiofemårsåldern byter ut ”jag” mot ”vi”. Den andra är 1800-talets konstvetenskapliga skrifters sätt att använda det kollektiva, skriva saker i stil med ”vi skola nu närmare betrakta Rembrandts färglära”. Den tredje, som han egentligen inte tycker att han borde nämna, är den finaste:
– Det är en förnimmelse jag har av att det här gör jag tillsammans med min läsare. Detta vi är summan av mig och läsaren.
Han får naturligtvis applåder för den formuleringen, samtidigt som han, med glimten i ögat, tillägger att han inte ska göra om det.

Apropå romankaraktärens föga lyckade konstnärskap säger Torgny Lindgren att han råkar vara kolossalt förtjust i medelmåttighet. I amatörism och dilettantism:
– Jag tycker att det är så vackert. Jag känner någon sorts djup medmänsklighet i umgänget med det medelmåttiga. Min Klingsor är en medelmåtta. Men det egendomliga med medelmåttor är att vi i allmänhet inte vill vara det.
För att undkomma medelmåttigheten kan till exempel ett litet enkelt ”v” sättas framför efternamnet, påpekar han. Något som Klingsor av och till gör.
Och det är inte annat att göra än att njuta när Torgny Lindgren gör en kort högläsning ur sin bok.
För det där melodiska. Betoningarna. Bergen och dalarna.

Det är svårt att veta vad som är sant och vad som är falskt. Vad som är Torgny Lindgren och vad som är Klingsor. Vems livsberättelse det är ”vi” pratar om.
Torgny Lindgren menar att han själv bara var en härmare som bildkonstnär. Att det var därför han istället sökte sig till orden.
Som åhörare blir vi invävda i hans universum av historier. Han har sagt att han kan berätta om vad som helst, att det är formen som är viktigast för honom, inte stoffet. Samtalsledaren påpekar att han vid något tillfälle har skrivit att ”Formen är helig och vår evighetslängtan, är en längtan efter form”. Torgny Lindgren utbrister mitt i ett leende:
– Har jag skrivit det, det är ju fullständigt korrekt!

Romanens Klingsor återvänder till hembygden. En bygd som är så glest befolkad att ”det bara är för att han går åt fel håll första gången han ska ta bussen, som han upptäcker att han har en granne”.
Torgny Lindgren själv kommer nog aldrig att återvända annat än genom skivandet, påpekar samtalsledaren.
Men författaren är inte helt säker på det:
– Man vet aldrig. Jag har i hemlighet tänkt bli väldigt gammal, så då kommer jag förmodligen att återvända.
Samma sak är det med böckerna, det är inte skrivet i sten att den sista nu är skriven. Det kan bli fler.

Text och foto:
Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.