Avskaffa jobbskatte­avdragen i alla inkomstskikt

14 april 2014

Debatt, Förstasidan, Opinion

5582321287_8c6696367e_o

Vid årsskiftet sänkte Alliansen inkomstskatten med ytterligare tolv miljarder när det femte jobbskatteavdraget trädde i kraft. Därmed har Alliansen med dessa avdrag sänkt skatten med 82 miljarder sedan sitt makttillträde 2006, 59 procent av den totala skattesänkningen netto på 138 miljarder. Om vi jämför olika inkomstskikt har den med en månadslön på exempelvis 10 000 kronor fått en månatlig sänkning med 872 kronor, den som tjänar 15 000 har fått 1 217 kronor, den som tjänar 25 000 1889 kronor och den som ligger på 30 000 har fått 2 193 kronor mer i plånboken. De som tjänar över 30 000 har likaledes fått 2 193 kronor.

Varför har då Alliansen genomfört dessa jobbskatteavdrag? Själv hävdar den att det handlar om att stärka ”arbetslinjen”, till skillnad mot den tidigare ”bidragslinjen” under den socialdemokratiska regeringen med Göran Persson som statsminister; att människor som har ett arbete fått mer pengar i plånboken, i kombination med att försämringar genomförts för arbetslösa och sjuka, har enligt Alliansens logik lett till att ”de jobbsökande incitatmenten” ökat och att människor med ett arbete  har gått upp i arbetstid. Därmed har fler arbetstillfällen skapats och fler arbetade timmar har  snabbat upp tillväxttakten.
Denna argumentation handlar om ren och skär borgerlig ideologi. För inte blir jobben fler bara för att de arbetslösa eventuellt söker fler jobb. Här framskymtar också en negativ människosyn när man vill mena att arbetslösa är mindre benägna att söka och ta jobb om inte arbetslöshetsersättningen försämras. Låg- och medelinkomsttagare ska därvidlag främst få smaka på piskan, medan höginkomsttagare tvärtom främst bör behandlas med morotens pedagogik genom att erhålla ordentliga löneförhöjningar, bonusar och avskaffad förmögenhetsskatt för att stimuleras till en större arbetsinsats.
Argumentet att sänkt skatt skulle leda till att människor jobbar mer är ingenting som heller på något logiskt eller empiriskt plan kan ledas i bevis. Visst är det säkert så att en del människor då jobbar mer, men det kan självklart lika väl vara så att man ser en möjlighet att gå ner i arbetstid, och då inte minst om man har ett slitigt och stressigt arbete.

Den grundläggande orsaken till Alliansens vurm för att sänka inkomstskatterna handlar istället om att det är navet i dess strategi för att kränga på det svenska folket en ”individualiseringens tvångströja”. Att medborgaren får mer pengar i plånboken, samtidigt som den sociala välfärden och trygghetssystemen nedrustas, är en signal om att du i allt högre grad får fixa din välfärd själv (är givetvis främst aktuellt för medel- och höginkomsttagare). Redan på 1980-talet blev det allt vanligare att de bättre bemedlade i Sverige tecknade privata pensionsförsäkringar och nu under Alliansens regeringstid har vi inte minst sett en markant ökning av de privata sjukvårdsförsäkringarna – idag har 578 000 svenskar denna typ av skydd. Vi ser också hur allt fler använder sig av Rut-avdraget för att utnyttja den lägst betalda delen av arbetarklassen till att utföra markservicen i sina hem. Tanken är också att vi med mer pengar i plånboken i högre grad själva ska köpa och äga vårt boende. Vi ser att andelen hyresrätter över tiden har en tydlig tendens att minska i förhållande till bostadsrätter. Regeringen Reinfeldt vill snarare se oss som låntagare än löntagare, att tankar om kollektiv handling för bättre villkor allt tydligare förpassas till det samhälleliga baksätet – och all denna förändring sker i den lovsjungna valfrihetens namn.

En annan av Alliansens baktankar med jobbskatteavdraget är att drivkrafterna för den kollektiva lönekampen ska försvagas. Det som Anders Borg säger till Sveriges löntagare är att nu har ni redan med alla skattesänkningar fått betydligt mer pengar att röra er med, så varför då blåsa till strid. Som en bieffekt ser man det därtill som en inkörsport till sänkta ingångslöner, för även de allra lägsta inkomstskikten har totalt sett fått ungefär en tusenlapp mer i månaden i skattesänkning.

Hur bör då vi på den radikala sidan i svensk politik hantera frågan om jobbskatteavdragen? Ja, undertecknad vill mena att vi bör förespråka att hela denna modell steg för steg rullas tillbaka till situationen 2006 före dess genomförande, vilket skulle innebära rejäla skattehöjningar för arbetande även i normala och lägre inkomstskikt. På det viset tar staten in 82 miljarder kronor, och givetvis bör även stora summor tas in genom en mer progressiv inkomstbeskattning. Dessutom  bör  förmögenhets-, arvs-, gåvo- och fastighetsskatten återinföras och bolagsskatten höjas. Sedan millennieskiftet har skatterna i Sverige sänkts med över 260 miljarder kronor och att ta tillbaka den summan kan vara en lämplig långsiktig strategi.

Huvudorsaken till att vi bör genomföra en rejäl skattehöjning för det stora flertalet arbetande i Sverige handlar om att vi på grund av den alltmer akuta miljö/klimatkrisen måste få till stånd en  markant förskjutning från privat till offentlig konsumtion. Svensken i genomsnitt står för en resursförbrukning – och därmed ett ekologiskt fotavtryck – som om vi hade över tre jordklot att leva av. Denna höga privata konsumtionsnivå leder till ständigt ökande utsläpp av växthusgaser – enligt Naturvårdsverket ökade det mellan 1995 och 2010 från 100 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 115 miljoner ton. Den som inte förespråkar en generellt tydligt minskad privat konsumtion är inte seriös i klimatfrågan.

Men i gengäld får vi genom stora skattehöjningar möjlighet att bygga ut den sociala välfärden och trygghetssystemen. Inte minst är det för alla låg- och medelinkomsttagare angeläget att ett tandläkarbesök inte ska kosta mer än ett besök hos läkaren, att vi genom återinförande av en social bostadspolitik drastiskt sänker hyrorna, att  vi återinför 90 procent som regel i de sociala transfereringssystemen, etc. Därtill bör vi också för att minska klimatutsläppen genomföra en generell arbetstidsförkortning. Varje arbetad timme betyder i genomsnitt tre gånger så stora utsläpp av växthusgaser som en timme i hängmattan.
Med dessa strukturella förändringar tar vi sikte mot ett samhälle där vi som enskilda individer har mindre pengar i plånboken, men där vi genom en mer utvecklad gemensam solidaritet inte heller behöver så mycket pengar. Därtill får vi genom den förkortade arbetstiden mer tid över till kreativt skapande verksamheter, till att förverkliga ”våra bästa stämningars längtan”, som den gamle  socialdemokratiska ledaren Hjalmar Branting en gång i tiden uttryckte det hela.

Det är i detta sammanhang av yttersta vikt att understryka att ett reducerande av den privata konsumtionen inte får ske genom att gemene hen nödgas vidkännas lönesänkningar. Det skulle bara ge kapitalet ökade vinster och än mer av spekulation och lyxkonsumtion för de allra rikaste. I det kapitalistiska tidevarvet måste de arbetande alltid kämpa för att tillskansa sig en så stor andel som möjligt av produktionsvärdet (som vi sedan tillsammans på ett demokratiskt sätt kan fördela). Annars tillåter vi den härskande eliten att husera fritt i orubbat bo och då kan det aldrig bli tal om några strukturförändringar och chansen att rida spärr mot en annalkande klimatkatastrof omintetgörs fullständigt. Nyckelordet på vägen från nödvändighetens till frihetens rike, som Marx en gång i tiden uttryckte det, är nu och för alltid klasskamp. Det är en klasskamp där strävan efter social rättvisa hela tiden samspelar med en strävan efter ett samhälle där vi lever i harmoni med moder jord – det är helt enkelt frågan om ekosocialism.
Anders Karlsson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.