Ukraina: Fritt fall mot svart jord

Vi lever i en epok av torgockupationer. Med start i Reykjavik följt av Tunis, Kairo, Tripoli, Madrid, Santiago de Chile, New York, Istanbul och i år i Bangkok, Caracas och Kiev ockuperas torg inte sällan följt av politisk omvälvning.
De som protesterar och särskilt de som står i främsta ledet tycks ha mycket lite med varandra att göra. På Island spelade de många miljöaktivisterna i Rädda Islandrörelsen, vältränade i civil olydnad tillsammans med anarkister, den ledande rollen i att driva på protesterna mot att betala de skulder som bankerna dragit på sig, vilket lett till ekonomisk kollaps för landet. I Kairo vällde folkmassorna, beredda att offra sina liv, fram och ut ur moskéerna efter fredagsbönen och trotsade polisens kulor, medan fotbollshuliganer stormade större delen av poliskontoren. I Madrid och New York var det ofta välutbildat prekariat med stora studielån och föga framtidsutsikter som stod längst fram.

Kan vi trots de till synes helt skilda torgockupanterna ändå finna gemensamma orsaker som pekar mot vad som behövs för att föra kampen framåt? Det accelererande skuldberget är en pådrivande orsak. För att kunna driva upp vinstnivån utan att det investeras långsiktigt i utveckling av naturbruk och industri, kräver det nuvarande ekonomiska systemet att naturen och social välfärd ska göras till handelsvara.
Den avgörande punkten för Islands väg mot bankrutt var när fiskekvoterna privatiserades. Därmed skapades en grund att bygga förmögenheter av. I Venezuela är det kampen om oljeinkomsterna som står i fokus. Den pågående krisen i Ukraina och Thailand har matfrågan tillsammans med arabiska våren i Tunisien och Egypten. Men i fallet med den arabiska våren är det länder som importerar mat till höjda priser, och när det gäller Thailand och Ukraina är det två av världens viktigaste exporterande jordbruksländer som drabbas.
Med de sista resterna av lättutvunnen olja söker nu makthavarna i den rådande världsordningen pressa fram ett krossande av 2 miljarder småbrukare i världen och ersätta dem med en agroindustriell sektor. Vägen dit går både i Venezuela, Thailand och Ukraina genom att med alla medel åsidosätta den demokratiska konstitutionella ordningen.

I Ukraina var dynamiken mellan maktbasen för upproret i Västra Ukraina och kampen på det nationella planet med striden om regeringskvarteren i huvudstaden som brännpunkt avgörande. Småborgerlighetens och böndernas uppror mot storkapitalet i Västra Ukraina och hoppet om att den ukrainska politikens eftergifter i sociala och demokratiska frågor skulle fortsätta med hjälp av EU mot inlemmandet i mer auktoritär politik i Putins anda, blandades med realpolitiska allianser med de oligarker som motsatte sig den sittande regeringen.
När EU och Ryssland med oppositionspartierna och president Janukovytj förhandlade fram en lösning på krisen som skulle ske i konstitutionell ordning, hade högerextremisternas paramilitärer redan förhandlat direkt med polisen och krafter på inrikesministeriet. Den avgörande maktfaktorn var stormningen av inrikesministeriets vapenlager i Ukraina, där paramilitären kunde lägga beslag på 1500 skjutvapen. Medan dessa vapen var på väg mot Kiev, stärktes paramilitärens ställning timme för timme både i direkta förhandlingar med polisen om att ge polisen fri lejd om de gav sig av och i offerviljan mot den alltmer isolerade specialpolisen som nu desperat använde sig av skarpskyttar för att skydda regeringskvarteren och hålla molotovcocktails på avstånd. När oppositionspartierna skrev under avtalet kan de knappast ha varit i okunskap om att de bluffade om den gradvisa övergång till nytt styre som var meningen skulle ske. Presidenten Janukovytjs bil besköts och han blev tvingad bort från makten i brott mot den konstitutionella ordningen.

När den nya regeringen tillsattes var ett av de första uttalandena från inrikesministern från Fosterlandspartiet att fascisterna och högersektorns paramilitärer skulle få framträdande roller i statens organ för säkerhet. Så blev också fallet. Ordförandeskapet för nationella säkerhetsrådet tillföll en av kommendanterna på Maidantorget från Fosterlandspartiet, tillika tidigare medgrundare av Social-nationella partiet tillsammans med Svoboda. Vice ordförandeskapet tillföll ledaren för högersektorns paramilitärer och riksåklagarämbetet Svoboda. Flera delar av vänstern har därefter tvingats gå under jorden.
Någon folklig revolution handlade det inte om. Till det saknades det i svenskt språkbruk för folkrörelser nödvändiga deltagandet av folkets breda lager i självorganiserade former. Varken arbetarrörelser eller bonderörelser har fört fram klassfrågor i protesterna, tvärtom har sådana sociala krav och även feministiska paroller rensats från Maidantorget av fascisterna. Den mest framträdande vänstergruppen på Maidan som stred sida vid sida med högersektorn var machoanarkisterna som även de aggressivt rensat feministiska krav från även vänsterns manifestationer från upprorets början, en grupp som av mer oberoende vänster upplevs som ett direkt dödshot för deras nära samverkan med Högersektorn.

Likafullt är det knappast fråga om en fascistisk statskupp utan snarare en borgerlig demokratisk revolution utan krav på social rättvisa. Miljöaktivisten och folkrörelseforskaren Jan Wiklund menar att oron för fascisterna i Europa är överdriven eftersom de inte är keynesianer. De fungerar mer som nyliberalismens förlängda arm och har därmed inget eget ekonomiskt politiskt program. Det är också tydligt i Ukraina. Inte minst är det oligarkerna inom jordbruket och livsmedelsindustrin som kommer till makten med en ledare från fascistpartiet som jordbruksminister.

Vänstern saknar också ett politiskt program. Maidanvänsterns aktuella politiska program är det traditionella med inriktning på fördelningspolitik och förstatligande av industrin medan jordbruket inte ens nämns, än mindre produktionens inriktning. Generellt har vänstern missat nödvändigheten av ett konstruktivt program för att lösa både den ekologiska och sociala krisen som torgockupationsrörelsen i hela välden är ett uttryck för. Det som stått i fokus har varit stöd eller motstånd för att avskaffa eller behålla den ena eller andra politiska ledningen eller avskaffandet av politisk makt överhuvudtaget.
Med oligarkernas fortsatta makt, nu med fascisternas hjälp, över den bördiga svarta jorden, stärks finansminister Borgs politik för att avskaffa svenskt jordbruk förutom nischproduktion av närodlat. Över hela världen behövs nu en allians för en rättvis ekologiskt motiverad omställning som förenar urbana och landsbygdsintressen. Först då kan nyliberalismens strypgrepp på samhället, nu med fascistisk hjälp i Ukraina, brytas.

Tord Björk

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.