Suohpanterror vill avkolonisera Sápmi

Suohpanterror. Foto: Emma Lundströmjpg

Undanträngda. Splittrade. Deprimerade. Utan makt att påverka politiken. Utan egentligt inflytande över framtiden för de marker de brukat i generationer för sina näringar. På väg att förlora sin kultur, sitt språk. Situationen för samerna kan lätt målas i väldigt tunga färger, i mörka ordalag. Men det finns också något annat: motståndet. Koncentrerat i platsnamnet Gállok. Kallak. Det handlar om samisk aktivism.

I samband med Alliansens hårt kritiserade gruvboom har situationen för Sveriges samiska befolkning hamnat i blickfånget. När konflikten i somras på allvar blossade upp kring gruvplanerna i Kallak/Gállok utanför Jokkmokk i Norrbotten, och kring Rönnbäck i Västerbotten – och internationellt fokus plötsligt riktades mot hur det lilla landet i norr behandlar ett urfolk – gick det inte längre att blunda hårt och låtsas som inget.

Hört talas om Suohpanterror? Om samisk street art-aktivism? Under Littfest i Umeå var ett huvudtema just samisk aktivism. I samband med detta framträdde för första gången en talesperson för det annars väldigt underjordiska aktivistkollektivet Suohpanterror. Som med konst kräver sin plats i samhället. Kräver förändring.
Men först talade norsksamiske Altakämpen Niilas Somby och svenska sametingspolitikern Lars Vilhelm Svonni om kopplingarna mellan Alta och Gállok.Niilas Somby. Foto:Emma Lundström

Stormbyarna rycker fram genom staden medan Niilas Somby berättar om kampen för Altaälven. Det var 70-tal och Norges elektricitetsväsende ville bygga ett stort vattenkraftverk i älven. Naturvärnare strömmade till. Samerna upplevde sina rättigheter hotade. Bland annat skulle stora områden renbetesmarker läggas under vatten. Många uppfattade vattenkraftsutbyggnaden som ett majoritetsbefolkningens övergrepp mot den samiska minoriteten. Kampen pågick under flera år. Var tidvis en landsomfattande folkaktion. Niilas Somby dömdes för sprängningsförsök av Tverrelvsbron över Alta och han var en av de samer som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980, något som ledde till en samerättsutredning, och så småningom till att norska Sametinget inrättades. Ändå byggdes kraftverket. Och Sametinget? Det har ingen verklig makt, enligt både Niilas Somby och Lars Wilhelm Svonni.
– Vi samer styr inte över vårt eget land. Vi är koloniserade av Norge, Sverige, Finland och Ryssland, säger Niilas Somby.
Lars Wilhelm Svonni är även författare. Hans skrivande bottnar i frustrationen över att samerna steg för steg tvingas lämna ifrån sig sina marker:
– Det handlar inte om särrättigheter, det är bara skrämselpropaganda. Det är våra områden som blir ödelagda och det kan liknas vid andra urfolksområden, som i Kanada.

Niilas Somby ser stora likheter mellan Alta och Gállok. Men också en skillnad:
– Jag har sett filmklipp på hur polisen riskerar demonstranternas liv. De skiter i vad som händer med folket. Jag skulle säga att Gállokpolisen varit mer brutal än i Alta.
För att skapa verklig förändring tycker han att samepolitikerna borde vara mer konfrontativa, inte sätta så stort värde på att vara diplomatiska, på att värna om sina egna förmåner.

Till det andra samtalet är det lång kö. Det inleds till ljudet av vad som måste vara en renhjord. Sus och bjällror. Suohpanterrors aktivistiska planscher täcker två skärmar. Både konstnären Anders Sunna, och talespersonen för det svenskfinsknorska konstaktivistiska nätverket, Jenni Laiti, är del av motståndsrörelsen Gállok Protest Art som i somras gjorde manifestationer i Gállok. Protestkonsten revs ned av polisen. Och byggdes upp igen. Nu turnerar utställningen Gállok Protest Art i Norden.

Anders Sunna. Foto: Emma LundströmAnders Sunna kommer från Kieksiäisvaara, Pajala kommun. Från ett så kallat koncessionsområde. Hans familj fick sina renmärken avlysta 1972. Tvångsförflyttades till en annan sameby tre år senare. Men varken de eller samebyn ifråga ville slås ihop och det slutade med att Sunnafamiljen tvingades undan återigen. Sedan dess har de fört en slags ”gerillarenskötsel”. Under 80- och 90-talen kunde de på ett år få upp till 400 polisanmälningar mot sig. Inga rovdjursersättningar. Inga anläggningar. Mycket arbete nattetid:
– Den här konflikten är jag uppvuxen i. Jag vet inget annat. Då blir man lite avtrubbad. Och man behöver utloppet. Konsten blev för min del en ventil och en möjlighet att visa vad som är fel.
Han gick byggnadsmålarutbildning, sedan Umeå konstskola och Konstfack. Nu beskriver han familjens kamp som att spela fotboll när domaren är på motståndarlagets sida.

Suohpanterror har varit väldigt kritiska mot hur Kulturhuvudstadsprojektet använder sig av den samiska kulturen. De har bland annat kallat det tvättad kolonialism. I somras engagerade de sig för kampen om Gállok. Jenni Laiti berättar att gruppen består av väldigt politiska aktivister som kritiserar samhället till stor del genom Cultural Jamming, att manipulera reklam och media för att föra fram ett ideologiskt budskap eller visa på tvivelaktigheter. Suohpanterror utforskar vad som händer i kontaktytan mellan konst och aktivism. Anonymiteten förklarar Jenni Laiti med att budskapen är viktigare än personen bakom varje enskild affisch, men hon menar också att det handlar om att skydda sig mot en utbredd rasism. Samtidigt visar hon exempel på gruppens konst. På en bild syns flera hängsnaror. Jenni Laiti berättar att psykisk ohälsa är vanlig bland samer idag:
– Vi mår inte så bra. Ska man ta livet av sig eller ska man försöka överleva?Anders Sunna och Jenni Laiti. Foto: Emma Lundström

Jenni Laiti är slöjdare och student. Hon kommer från finska Sápmi men bor nu i Jokkmokk. När aktivisterna försökte skydda Gállok i somras kände hon att hon inte bara kunde sitta hemma:
– Det finns så mycket orättvisor i livet. Vi har inte rätt att leva som samer. Men man kan inte bara sitta hemma och deppa. Man måste göra någonting. Och när det gäller Gállok tror jag vi har ganska bra chanser att vinna.
Anders Sunna bor också i Jokkmokk sedan en tid. Hamnade mitt i kampen när han flyttade dit. Men påpekar att han alltid har drivits av att engagera sig mot det som han tycker är fel. I samband med att Northland startade gruva i Kaunisvaara utanför Pajala gjorde han en skulptur föreställande en Akkja, en samisk släde, fylld med malm och kranier.

Gállok har blivit en symbol för vad som händer i norra Skandinavien. Gruvprospekteringshets, vattenkraftsutbyggnad, skogsavverkning. Ett pågående utarmande av naturresurserna. Ett ödeläggande av markerna. Med risker och konsekvenser som vi idag bara kan ana vidden av. Och med kopplingar till liknande utveckling på många håll runtom i världen där lokalbefolkningar kämpar mot storbolagens exploateringsiver och kortsiktiga vinstintresse.
– Markerna lånar vi av framtiden, våra barn måste också ha ett liv, säger Jenni Laiti som är glad över att debatten om gruvindustri och urfolksrättigheter fortsätter.
Men det är tufft att bo i Jokkmokk. De som har varit centrala personer i kampen blir trakasserade, berättar Jenni Laiti och talar om rasistiska påhopp och hatmejl.

Idag smyckar Anders Sunnas konst Gällivare tingsrätt. Han tycker att det är lite komiskt eftersom rätten har varit hans ”andra hem”. Familjen har under 40 års tid genomgått 40-50 rättegångar. Men de ger sig inte.
Både Jenni Laiti och Anders Sunna tycker att samerna tror för mycket på systemet, är för passiva. De tycker inte att samerna bara ska ta emot det de får i form av ersättningar, utan tänka på varför, att det finns en konsekvens.
Jenni Laiti kallar sig anarkist. Hon tror inte på varken Sametinget eller regeringen:
– Jag tror inte på något av systemen. Vi måste avkolonisera oss och det är en lång process.
– Vad är det vi vill ha tillbaka, frågar Anne Woulab, som leder samtalet.
– Oss, svarar Jenni Laiti och det blir alldeles tyst i rummet en stund.

Anders Sunna vet vad det innebär att leva utan rättigheter. Han vill att sametingspolitikerna slutar fokusera på att skydda sina egna positioner:
– När man väl har förlorat sina rättigheter, så är det väldigt svårt att få dem tillbaka. Jag har fått rättighetskampen som arv.
Ingen av de båda konstnärerna ger något för politikernas tal om ”dialog”.
– Det är inte dialog om det bara är en som pratar, säger Jenni Laiti och fortsätter:
– Jag tycker vi släpper den dialogen. Vi ser ju vad vi har uppnått genom civil olydnad. Jag tror på det. Vi har försökt på laglig väg i hundra år.
Även om Gállok räddas ser de ingen riktig ljusning för samerna. Anders Sunna tror att kampen kommer att hårdna. Jenni Laiti håller med:
– Det blir tuffare och tuffare att vara same. Hela Sápmi är hotat.

Anders Sunna, Rita Mestokosho och Niilas Somby. Foto: Emma LundströmDet sista samtalet är mellan Anders Sunna, Niilas Somby, och den kanadensiska innupoeten Rita Mestokosho.
Det börjar med att poeten sjunger till trumslag, som hjärtslag. Hon tar nordanvindens och den nordamerikanska karibons ande till rummet. Niilas Somby blir märkbart rörd och tackar. Menar att samerna är koloniserade också på det andliga planet. Att den traditionella samiska andligheten har blivit tabu. Rita Mestokosho säger att sång och dans kan ge någonting utöver att bara prata.
De talar om vikten av att som urfolk finna stöd hos varandra från plats till plats. Att tillsammans kämpa för markerna. Om språket. Att lära barnen att de har en plats, lära dem att inte vara rädda.
– Vi måste börja tro på oss själva, inte på de politiska partierna. Vi måste tro på vår egen kultur. På vår egen vishet. Det hjälper inte att sitta här och klaga på staten. Ingen kommer att ge oss våra rättigheter. Vi måste själva ta dem. Det är viktigt att vi vaknar från den långa sömnen, säger Anders Sunna och berättar att hans pappa gav honom fyra alternativ när han växte upp: nummer ett var att ta sitt liv, två att ta droger och alkohol, tre att springa iväg och aldrig komma tillbaka. Det fjärde alternativet var att kämpa med all sin styrka.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.