Skräcken växer i den sönderfallande välfärdsstaten

22 mars 2014

Film, Förstasidan, Krönika, Kultur

Per Leander liten

Gravstenarna ser nästan lika gråa och dystra ut som betonghöghusen i bakgrunden, när kameran sveper över en kyrkogård i den brittiska skräckfilmen Citadel (2012). Filmen utspelar sig i en övergiven arbetarklassförort utanför Glasgow, där invånarna har tvingats flytta inför en kommande upprustning av området. Det rör sig om en så kallad gentrifiering, där förortens invånare vräks för att i framtiden ersättas med mera välbärgade människor. Bara en handfull invånare bor kvar, däribland Tommy, som lever i skräck för att gå utanför dörren efter att hans flickvän blivit mördad av ett ungdomsgäng.
Ungdomarna håller till i ett av de övergivna betonghöghusen i området – ”Citadellet” – och Tommy är livrädd att de ska komma för att ta hans lilla dotter, som han nu har ensam vårdnad över. Socialarbetaren Marie som har blivit vän med Tommy, försöker övertala honom att ungdomarna bara är socialt missanpassade och egentligen inte onda. Men kanske har hon fel, kanske är de riktiga monster.

Man kan kanske kalla det en ny våg, den senaste tidens brittiska skräckfilmer som utspelar sig i socialt utsatta bostadsområden och ofta har klara klassperspektiv. Comedown, också från 2012, påminner en hel del om Citadel, då den också utspelar sig i ett övergivet betonghöghus som tagits över av ett gäng ungdomar i brist på bättre fritidsgård. Men här är det inte ungdomarna som är onda, utan en kvarvarande hyresgäst som vägrar att lämna sitt hem.
Tower Block, också den från 2012, handlar också om ett slitet betonghöghus där invånarna är på väg att vräkas inför stundande gentrifiering. Men på översta våningen i huset vill de boende inte flytta. Så en dag märker de att en krypskytt har börjat skjuta mot dem, och dödar dem en efter en…

En annan mera lättsam film är Attack the Block (2011) som snarare är en skräckfilmsinspirerad komedi än en riktig skräckfilm. En betongstadsdel utanför London blir en natt invaderad av monster från yttre rymden, och ungdomsgängen som tidigare slogs sinsemellan och rånade varandra såväl som de andra invånarna i stadsdelen, inser att de nu måste gå samman och hålla ihop för att besegra den nya fienden som attackerade deras arbetarklassförort.
Ett betydligt mörkare London framträder i Heartless (2009) där ungdomsgäng tänder eld på hus och ibland även människor. I hopp om att finna kärleken ingår huvudpersonen Jamie ett avtal med en demon, som mot löfte om en gentjänst trollar bort det stora hjärtformade födelsemärke som misspryder Jamies ansikte. Demonen håller för övrigt till i en lägenhet i ett övergivet betonghöghus.

Ett tidigare exempel och kanske den film som sjösatte den nya vågen av välgjord brittisk skräckfilm, är Eden Lake (2008), som dock inte utspelar sig i stadsmiljö utan vid en sjö dit ett par har rest för en campingweekend.
De får snart problem med lokala ungdomar som börjar trakassera dem, och det som kanske började som en lek blir snart på blodigt allvar. Riktigt psykologiskt otäckt blir det när huvudpersonen Jenny till sist får kontakt med barnens föräldrar – ett gäng ganska osympatiska människor ur lägre medelklass som, likt sina barn, mest är intresserade av att supa och lyssna på dålig musik.

Det som en gång var en mer eller mindre väl fungerande välfärdsstat, är i Storbritannien, precis som i Sverige, inte bara i sönderfall utan under ren nedmontering. De massiva bostadshusen, som kanske visserligen är ganska fula, uppfördes en gång i tiden som något positivt, allmännyttan med hem för människor och lösningen på bostadsbristen. Med tiden blev de till getton till följd av arbetslöshet och segregering. Nu ska de gamla invånarna fördrivas och ge plats åt nya lyxigare hem för dem som betalar bättre. Den stat som var tänkt att ta hand om sina invånare, har förvandlats till ett samhälle där var och en får ta hand om sig själv bäst det går, och där folk ställs mot varandra.
Så kanske är det inte så konstigt att olusten och rent av skräcken växer i det brittiska samhället, och att det också visar sig på bioduken, där skräcken får manifestera sig i riktiga mördare och monster, snarare än som något mera abstrakt.

Per Leander

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.