Ska vi förbjuda fattigdomen?

Varje dag sitter hon där, från morgon till kväll, i ur och skur, 28-åriga Vanessa Ileva, med sin pappmugg vädjande om några kronor. Jag passerar henne utanför Hemköp vid Stigbergstorget i Göteborg när jag går till min arbetsplats ett stenkast bort i Gatenhielmska reservatet.
Men alla ser inte med blida ögon på att hon sitter där hon sitter. För några veckor sedan skvätte butikschefen på Hemköp vatten över henne, med den krystade ursäkten att han tvättat fönster och inte sett att hon satt där. Ett flertal vittnen kunde dock intyga att hans vattenskvättande var en medveten handling och snart framkom det att det inte heller var första gången som butikschefen trakasserade Vanessa.

Händelsen fick stort genomslag i såväl kvällspressen som sociala medier, snart var mobiliseringen via Facebook i full gång. Dagen efter var vi flera hundra som demonstrerade utanför Hemköp. Opinionen tog skruv, butikschefen togs tillfälligt ur tjänst och en oberoende utredning tillsattes. Hemköp bad också Vanessa om ursäkt för tilltaget. Ännu har dock inte utredningen kommit med något utlåtande och butikschefens framtida öde är okänt. Det hela visar hur som helst vad en folkligt organiserad opinion kan åstadkomma. Om inte fick butiken snabbt kalla fötter utifrån risken att varumärket skulle solkas ner och raskt rasande försäljningssiffror. På Stigbergstorget 12 mars i år kändes solidariteten levande.

I förra veckan kom det emellertid en nyhet av mindre upplyftande slag. En opinionsundersökning visade att 56 procent av svenskarna ville förbjuda tiggeri medan endast 23 procent var mot förbud. Skulle en majoritet  av svenskarna således i realiteten förespråka ett ”förbud mot fattigdomen”? Vart är samhället egentligen på väg? En orsak till denna opinionskantring kan vara att vi är ovana vid att se fattigdomen så markant manifesterat rakt framför våra fötter, och att vi i en snabbreflex helt enkelt vill sopa eländet under mattan. En annan orsak kan vara att det inte enbart är främlingsfientliga krafter på högerkanten som idag föreslår förbud mot tiggeri, utan att det även är talrikt av allianspolitiker som stämmer in i samma kör.

En djupare orsak till det här opinionsutslaget tror jag dock är den övergripande politik som under lång tid förts, en politik som vidgat klyftorna och alltmer rivit sönder samhällsväven. Under Alliansens tid vid makten har allt det här förvärrats när villkoren skärpts för arbetslösa, sjuka och andra långt ner på samhällsstegen, samtidigt som vi med arbete belönats med jobbskatteavdrag (flitavdrag). Individualiseringens rävgift har inympats i de sociala vävnaderna, med det underliggande budskapet att om du hamnar i svårigheter är det först och främst ditt eget fel.

Anders Karlsson

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.