Romerna i Sverige del 3: perspektiv inifrån

26 mars 2014

Förstasidan, Inrikes, Intervju

Romerna i Sverige. Illustration: Emma Lundström

Situationen för romerna i Sverige har utforskats och undersökts av många olika instanser. Flera officiella rapporter har konstaterat att diskriminering och antiziganism fortfarande existerar i stor utsträckning i Sverige. Romerna själva menar att myndigheterna inte lyckas få till stånd någon förändring och att de heller inte behandlar romer som jämlikar. I denna tredje och sista del av artikelserien om romerna i Sverige berättar romska representanter för Emma Lundström hur de ser på sin position i samhället.

Mikael Lindgren är fristående romsk konsult och samordnare som aktivt arbetar med att förbättra romernas ställning i det svenska samhället. Tidigare var han vice ordförande i Riksförbundet Roma International, men han säger att hans frispråkighet gällande romernas samhällsrätt fick konsekvenser för hur myndigheter bemötte organisationen och hur mycket bidrag förbundet fick, och därför tvingades han att hoppa av. Han bor i Umeå och menar att de åtgärder inom minoritetspolitiken som kommer till stånd aldrig når de romer som bor norrut i Sverige.
– Det finns stora brister i den svenska minoritetspolitiken. Man har återkommande omyndigförklarat romerna och myndigheterna väljer att själva driva våra frågor vilket skapar misstro, säger Mikael Lindgren. Han ser ingen förbättring trots de diskrimineringsrapporter till svenska myndigheter som framställts de senaste åren, rapporter som enligt honom ligger på hyllan och samlar damm.

Att myndigheternas fokus i så stor utsträckning riktas mot Europa och Förintelsen tycker Mikael Lindgren är att blunda för vad som hänt här i Sverige. Han menar att Sverige inte vill ta itu med sin egen historia av förtryck och förföljelser, lika lite som de vill lyssna på romernas egna åsikter om vad som skulle kunna göras för att verkligen förändra situationen.
– Så länge myndigheterna inte tillåter oss att få arbeta med våra egna sakfrågor, så kommer det inte att ske någon större förändring. Vi är inte emot samarbete men det måste ske på lika villkor.
– Vi har gång på gång varit delaktiga i myndigheternas referensgrupper, men allt vi bjudits på är en slät kopp kaffe och möjligtvis resan. Vi pumpas på information men får inget egentligt erkännande och ingen kompensation för det arbete vi gör, säger han.
Mikael Lindgren berättar att medan myndighetstillsatta Delegationen för romska frågor fick sju miljoner kronor för sitt arbete i år – ett arbete som för övrigt upphör i december 2009 då en slutrapport ska avläggas – så arbetar de romska föreningarna ideellt och måste söka bidrag för att överleva.
Enligt Mikael Lindgren är de flesta romer arbetslösa men vill jobba och har en stark längtan efter att bli behandlade som individer med lika värde. De vill ha samma möjligheter som andra att arbeta med sakfrågor inte enbart i referensgrupper, utan som anställda, med lön.
– Vi är mogna, vi är kompetenta, vi är villiga och beredda att jobba med våra egna frågor, men vi måste få redskap och resurser att göra det med.

Minoritetspolitiken når idag bara ut till tio procent av den romska befolkningen i Sverige, enligt Mikael Lindgren. 90 procent står fortfarande utanför. När de ansvariga inom Jämställdhets-och integrationsverket i januari 2008 skickade ut en enkätundersökning till alla kommuner och frågade vad de gjorde för romerna, delgavs inte romerna själva om undersökningen utan de fick reda på att den genomfördes genom att en kommun ringde och frågade dem: Vad gör vi för er? Svaret romerna gav blev: Ingenting.
– Varför har man inte en dialog med romerna så att man kan få en faktabaserad konkret bedömning av hur det faktiskt ser ut, säger Mikael Lindgren och menar att man istället hela tiden går över huvudet på romerna, även om man frågar dem om vad de tycker så genomför man inte åtgärderna på det sätt som romerna föreslår.

Att likartade problem för romerna finns i hela Europa tror Mikael Lindgren beror på att man inte ger romerna möjligheter att delta i samhällsbygget på lika villkor.
– Vi får inte själva utse våra representanter utan det är myndigheterna som väljer våra talesmän. Det innebär rent konkret ett övergrepp på demokratin och att den romska kodexen nonchaleras, samtidigt som det i praktiken innebär att representanten får skyldigheter mot myndigheten, inte mot gruppen, säger han.
Det främsta problemet idag, menar Mikael Lindgren, är mycket den bristande samhällsdelaktigheten och kunskapen om romerna. Han upplever att den yngre generationen växer upp med ett vi/dom perspektiv där ”vi” är sämre än ”dom”, vilket är en dålig förutsättning för den romska samhällsintegrationen.
Mikael Lindgrens förhoppning är att man i framtiden kommer att sluta behandla romerna som mindre vetande och ta vara på de kunskaper som de sitter inne med.
– Jag skulle se fram emot att man tog minoritetsfrågorna på allvar och började överlämna frågorna till målgruppen det handlar om.

Eva Rosengren är grundare av Internationella Kvinnoföreningen för Romni som har sin bas i Linköping. Hon har drivit föreningen i fem år och betonar vikten av de romska kvinnornas situation.
– Jag startade den här föreningen för att jag tycker att de romska männen använder sig av kvinnan som ett verktyg. De är ofta är bortskämda och belastar kvinnorna.
Samtidigt säger hon att utanförskapet när det gäller både romska kvinnor och män i gruppen resande, som hon tillhör, fortfarande är stort.
– Jag kan se ut som en kommunalarbetare med kjol och blus och kavaj. Jag är mörkhårig och brunögd, men det är ju många. När jag sitter i ett kommunmöte kan det gå en timme av diskussioner och sedan frågar kanske någon: är du rom? Efter det blir jag inte hörd på samma vis som innan. Jag vill få respekt för att jag är kvinna och medborgare.
Samtidigt säger Eva Rosengren att det är de som utmärker sig mest genom sin klädsel som råkar ut för den värsta diskrimineringen. Hon berättar att det är många som försöker dölja sin identitet för att slippa bli diskriminerade. Men det finns också de som genom att dölja sin identitet har lyckats ta sig uppåt på samhällsstegen.
– Vi vet läkare, advokater, musiker och även höjdare inom politiken som inte säger att de är romer. Men när man möter dem helt privat så är de som vi.
– Identiteten sitter inte i klädseln, den sitter i hjärtat, i familjen, menar hon.Romerna i Sverige. Illustration: Emma Lundström

Under hela sin uppväxt gömde Eva Rosengren sin identitet och ”spelade Svensson”. Det var hela tiden farligt när man var ute i samhället, man fick inte råka prata romani till exempel, eller bete sig på ett ”osvenskt” sätt. För henne är den allra viktigaste frågan att romerna måste få tillbaka sitt värde, att det måste finnas en känsla av att man är lika mycket värd som resten av befolkningen. Den känslan försöker hon ge till sina barnbarn och hon tror att för att ändra på samhället i stort så krävs det kunskap.
– Det behövs mer information i skolorna, mer romska mammor och pappor som hjälper till med läxläsning och som stödlärare. De måste anställa romer så att barnen får förebilder, säger Eva Rosengren och poängterar vikten av att satsa på de små barnen istället för att behandla vuxna hela tiden.
Än idag finns det ingen lärobok som beskriver hur romerna behandlats av myndighetssverige, och Eva Rosengren menar att en sådan bok måste till för att barnen ska förstå sin historia och också förstå att det inte är dem det är fel på.

En sak som Eva Rosengren, i likhet med Mikael Lindgren, återkommer till är hur romerna hela tiden får arbeta gratis i arbetsgrupper och referensgrupper trots att det rör deras egna sakfrågor. För ett tag sedan tillsattes en ny utredning på DO som skulle ha ett kvinnoperspektiv. Men när romerna återigen bara skulle sitta med i arbetsgruppen obetalda så sade de romska kvinnorna ifrån och menade att de borde få betalt för det arbete de gör. Då lades projektet ner.
– Man är trött på att bli utnyttjad. På papper är vi med, som arbetsgrupper, och när de redovisar projekten i EU så ser det bra ut, säger Eva Rosengren.

Hon berättar att många av de kvinnor hon kommer i kontakt med genom sin förening har en oerhört stor misstro mot myndigheterna. Har man erfarenhet av att ens mamma tvingades sterilisera sig och av att barn omhändertogs på lösa grunder är det svårt att få tillit.
Det behövs romska kvinnojourer, menar Eva Rosengren. Tio procent av kvinnojourerna i Sverige tar inte emot romska kvinnor i nuläget av olika anledningar, de kanske har släppt in sin man på jouren eller något liknande, säger Eva Rosengren. Kvinnorna vill ofta inte heller gå till gajé (icke-romer) eftersom de inte förstår deras situation och återigen också för att de är rädda för vad som kan hända om de talar om hur de har det.
– Jag har haft kvinnor boende hemma hos mig för att de blivit misshandlade. De är jätterädda för att bli registrerade för då tror de att myndigheterna kommer att ta barnen.
Eva Rosengren har rest runt och informerat om romsk kultur och romska traditioner på kvinnojourer för att de ska få en förståelse för att man inte kan gå till väga på samma sätt som med svenska kvinnor.
– De romska kvinnorna får först stryk av karln, sedan av släkten för att hon lämnade karln, och sedan av samhället som kanske tar barnen ifrån henne. Ni måste förstå kulturen. Att familjen är allt hon har och om hon lämnar mannen så är hon INGEN. Vi resande har kommit in så bra i samhället att vi kan hjälpa de nya som kommer. Det är många som lever fruktansvärda liv, idag, i Sverige.
– Jag försöker få dem att känna att de har ett liv även utan familjen.

De upplevelser som både Mikael Lindgren och Eva Rosengren ger uttryck för bekräftas av mailsvar från Gregor Kwiek, ordförande i föreningen Romano Paso, och Stefano Kuzhicov från Riksförbundet Romer i Europa. Gregor Kwiek skriver att diskrimineringsfrågan är tredelad: för det första finns känslan av att vara diskriminerad därför att det är vad man förväntar sig, för det andra finns oavsiktlig diskriminering, och så finns den öppna och medvetna diskrimineringen.
Romano Paso anser att utbildning är vital för att förbättra romernas situation, skriver Gregor Kwiek vidare. Han menar att det måste skapas studiematerial på romani och att man måste motivera de unga romerna att studera vidare.
Stefano Kuzhicov skriver att vardagsdiskrimineringen är stor men han poängterar också att både den strukturella och institutionella diskrimineringen finns där: ”Särskilt stor är diskrimineringen inom bostadsmarknaden. Medvetenheten att anmäla diskrimineringen har på de senaste 2-3 åren blivit bättre, men det är långt ifrån alla som orkar anmäla och driva ett ärende”.
Kuzhicov menar att massmedia måste bli bättre på att följa upp olika beslut och insatser från kommun och stat. Man borde också fråga vilka områden romerna vill satsa på och om de får hjälp och stöd från kommunerna i detta.

Text och illustration:
Emma Lundström

Artikeln publicerades ursprungligen i Internationalen 24 april 2008.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.