Romerna i Sverige del 1: ett folk utan rättigheter?

26 mars 2014

Förstasidan, Inrikes, Reportage

Romer i Sverige. Illustration: Emma Lundström

De romska grupperna som levt i Sverige har i olika perioder förföljts och fördrivits på ett sätt som för tankarna till Nazityskland. Idag har romerna status som minoritetsfolk i Sverige, men har det blivit bättre? Hur ser situationen ut för de romska grupperna när det handlar om diskriminering och marginalisering? Emma Lundström kommer i en reportageserie i fyra delar att belysa situationen idag genom att titta tillbaka på historien och genom intervjuer med romer om hur de själva uppfattar sin situation.

De flesta källor anger att romerna drevs på flykt från Indien kring 1000-talet. Sedan vandrade de enligt flertalet forskare vidare genom Persien, Armenien och Bysantinska riket till Europa, dit de beräknas ha kommit runt år 1300. Beteckningen romer kan sägas vara en paraplybenämning för en stor mängd olika grupper med skiftande dialekter av ett språk som är besläktat med sanskrit och som har samlingsbeteckningen Romanés eller é Romani chib.
I Ett fördrivet folk. Antologi om förtryck och diskriminering av romer/zigenare/resande, som sammanställdes av Forum för levande historia 2007, beskrivs hur romerna genom historien har hållits som slavar, jagats som djur, hur brott riktade mot romerna har belönats och hur de har fördrivits från plats till plats. Både journalisten och debattören Irka Cederberg och författaren och lingvisten Ian Hancock skriver i antologin att nomadlivet inte i första hand varit självvalt och att myten om att ha ”vandringen i blodet” är befängd – vandringen har berott på omständigheterna. Det är ett fördrivet folk det handlar om.

1512 finns den första nedteckningen om romer i Sverige. Det dröjde inte länge innan förföljelserna påbörjades och många av de första romerna fördrevs till Finland som då var en del av Sverige. De romer som idag kallas finska romer, eller kalé, är ättlingar till dessa.
Gruppen svenska romer härstammar från ett antal familjer som kom hit från Ryssland kring förra sekelskiftet och blev kvar här när Sveriges gränser stängdes för romer år 1914. De resande, som ibland också kallar sig resande romer eller sinti, är en tredje grupp som uppskattas vara 25 000 till antalet. Vissa menar att denna grupp är ättlingar till de första romerna, andra att de härstammar från franska och tyska soldater som kom till Sverige på 1600-talet. Dessutom finns de utomnordiska romerna som kom hit efter att Sveriges gränser öppnats igen år 1954, många av dessa romer har upplevt nazisternas koncentrationsläger och har, i likhet med en fjärde grupp romer – de nyanlända som flydde från forna Jugoslavien och Kosovo under kriget där – stora trauman med sig. Det är viktigt att observera att det här är en indelning gjord utifrån, av myndigheterna, inte av romerna själva.
Trots att det rör sig om många olika grupper med stor språklig spännvidd och olika sätt att leva är det ändå viktigt att komma ihåg att det inte handlar om olika folk. Som det står i rapporten Romer i Sverige – tillsammans i förändring, som lämnades till Inrikesdepartementet 1997: ”Trots variationerna är det viktigt att understryka att romerna är och känner sig som ett folk och att det som är gemensamt för de olika grupperna är av stor betydelse och förenar dem i den romska identiteten.”
1999 erkändes romerna som en av Sveriges fem nationella minoriteter och romani chib som ett nationellt minoritetsspråk.Romer i Sverige. Illustration: Emma Lundström

Rasbiologi och antiziganism
Rasbiologin växte fram i Sverige som en ”spetsvetenskap” redan innan den började få fäste på allvar i Tyskland. Vi hade här vårt eget rasbiologiska institut under ledning av Herman Lundborg som bland annat legitimerade samhällets behandling av romerna. De framställdes som ohyra, en skadlig ras som måste registreras och steriliseras, det vill säga förintas. Som det står i en rapport överlämnad till Diskrimineringsombudsmannen (DO) 2004: ”Jämsides med de statliga åtgärdernas och lagstiftningens historia har tankemönster vuxit fram inom majoritetssamhället med antiziganistiskt innehåll.”
I rapporten beskrivs ett tvåårigt projekt som haft till uppgift att fördjupa sig i romernas situation och belysa diskriminering och förtryck. I rapporten står bland annat att läsa följande viktiga konstaterande: ”Antiziganismen har aldrig, till skillnad från antisemitismen, ifrågasatts. Den fortlever.”
Att Sverige höll sina gränser stängda för romerna från 1914 till 1954 är bara toppen på ett isberg av systematisk diskriminering, tvångsassimilering, registrering och förtryck. Hur många vet till exempel om att det i Sverige upprättades samma slags ”Z-register” som nationalsocialisterna gjorde i Tyskland? Register som i nazisternas händer användes för att utrota omkring 500 000 romer, och som i Sverige använts av statliga tjänstemän ända in på 70-talet när dessa ville kolla upp romska familjer som sökte bostad, arbete eller vård.
De ovan nämnda siffrorna på hur många romer som utrotades under nazismen är inte helt tillförlitliga enligt Hans Caldaras, samordnare och föreståndare för Romskt Kulturcentrum (som startades i Gubbängen i Stockholm 2004), han skriver på Romskt Kulturcentrums hemsida: ”Den officiella siffran på mördade romer under förintelsen är ca 500.000. Men Dr Mark Munzel vid Frankfurt Etnologische Museum utesluter inte att antalet utrotade romer under Hitlers herrevälde kan vara så högt som omkring 4.000.000. Varför en så hög siffra? De flesta romer var statslösa, ej bokförda eller mantalsskriva och kunde därför försvinna obemärkt.”

Delegationen för romska frågor har demokratiambassadör Maria Leissner som ordförande och ska enligt hemsidan arbeta i dialog med romska företrädare. Delegationen ska bland annat belysa: ”Situationen kring romernas rättigheter i fråga om utbildning. Många kommuner känner exempelvis inte till vilka skyldigheter de har att tillhandahålla modersmålsundervisning i de olika varieteterna av romani chib.”
Att inte ens ha tillgång till undervisning i sitt eget modersmål, är ett tydligt bevis på att romerna fortfarande inte har de självklara rättigheter som borde komma varje individ till del i en demokrati.
En procent av de romska ungdomarna gick ut grundskolan med fullständiga betyg så sent som år 1996 och fortfarande idag är det få romer som läser vidare. Det borde inte ses som ett tecken på att fördomar besannats, utan som ett tecken på att skola och lärare inte tagit till sig den relativt (historiskt sett) nya minoritetspolitiken. Det förekommer också strukturell diskriminering av romska barn inom skolan eftersom det ofta inte finns hemspråkslärare och barnen förväntas anpassa sig och agera ”svenskt”. Trots den ändrade diskrimineringslagen från 2003 som innebär starkare stöd i diskrimineringsärenden, är det inte många som anmäler diskrimineringen, eftersom man anser att det inte tjänar någonting till.
Delegationen för romska frågors hemsida konstaterar: ”Romer som grupp är särskilt utsatta för diskriminering; det råder ojämlikhet mellan romer och den övriga befolkningen inom så gott som alla livets centrala områden, såsom i skolan, inom yrkeslivet, på fritiden och på bostadsmarknaden. […] Under århundraden har romernas tillvaro i Sverige präglats av utanförskap. Övergrepp mot romer i form av fördrivning, tvångsförflyttning, näringsförbud, invandringsförbud, tvångssterilisering och tvångsassimilering har förekommit. Detta har inneburit att det än idag finns en misstro mot myndigheter bland många romer.”

Ett exempel på hur fördomar fortlever är att tidskriften Illustrerad Vetenskap undslipper åtal från justitiekanslern (JK) trots att de publicerar en artikel i nr 13/2001 där romerna beskrivs på ett sätt som påminner om Heinrich Himmlers sätt att tala om ”zigenarna” – förintelsens huvudarkitekt såg dem som rasorena men exotiska och gästfria, och artikeln i Illustrerad Vetenskap befäster just den typen av fördomar blandat med omdömen som: ”Zigenarna har alltid slingrat sig och beroende på vad situationen krävt omväxlande förnekat, underdrivit eller överdrivit sin roll som romer”. Denna typ av oreflekterade fördomar skapar en marginalisering och ett utanförskap och påverkar identitetsskapande och självuppfattning hos de 40 till 60 000 romer som är bosatta i Sverige (att siffran inte är exakt beror på att den grundar sig på vilka som definierar sig som romer idag). Med tanke på att DO:s rapport visar att mer än 50 procent av de tillfrågade romerna i en enkätundersökning uppger att de döljer sin identitet vid kontakt med skola och arbetsförmedling för att undvika särbehandling är de oprecisa siffrorna inte så konstiga. Soraya Post, som idag är ordförande i International Roma Women Network och också viceordförande i European Roma and Travellers Forum (ERTF), berättar i den tidigare nämnda antologin om hur hon som barn upplevde att hon måste dölja sin identitet när hon var i skolan – även om alla egentligen visste vad hon var: ”Känslan av att bli diskriminerad sitter som gjuten i ryggmärgen. Vi är väldigt fingertoppskänsliga när det gäller utanförskap.”

Text och illustration:
Emma Lundström

Artikeln publicerades ursprungligen i Internationalen 10 april 2008.

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.