Romerna i Sverige del 2: ett diskriminerat folk?

26 mars 2014

Förstasidan, Inrikes, Reportage

Romer i Sverige. Illustration: Emma Lundström

Hur ser diskrimineringen av romerna ut idag i Sverige? Vad görs för att komma till rätta med problemen? I del två av Emma Lundströms reportageserie om romernas situation i Sverige ges en bild av hur diskrimineringen uttrycks. Det visar sig att myndigheterna är bra på att utreda de problem romerna kämpar emot, men dåliga på att omsätta sina ord om integrering i praktiken.

Minoritetspolitikens mål är enligt Delegationen för romska frågors hemsida:
1. Att ge skydd för de nationella minoriteterna.
2. Att stärka deras möjligheter till inflytande.
3. Att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Med utgångspunkt i rapporten om diskriminering av romer i Sverige som lämnades till DO 2004 ser det inte särskilt ljust ut när det gäller att iscensätta de här målen. Eller snarare omvandla dem till praktik. Bland annat måste kommunerna få den där kunskapen som Delegationen menar är bristfällig när det till exempel gäller ”vilka skyldigheter de har att tillhandahålla modersmålsundervisning i romani chib”. För bara några veckor sedan rapporterade Sveriges Radio om att många kommuner inte har några hemspråkslärare för romska barn – de fråntas alltså sina mänskliga rättigheter, och historien går runt, runt, runt.
Hur stora möjligheterna till inflytande är idag, jämfört med för några år sedan då rapporten till DO skrevs, är också intressant att belysa.
Delegationen för romska frågor håller samrådsmöten med romska organisationer, så långt allt väl. På Delegationens hemsida sammanfattas det som kan tyckas självklart, men som tydligen inte är det eftersom det måste understrykas: ”Det finns flera skäl till att romerna bör ha möjlighet att påverka beslut som rör dem själva. Ett centralt skäl är att romerna själva är bäst lämpade att se den egna gruppens behov och önskemål. Därför är det väsentligt att det förs en dialog mellan myndigheter på olika nivåer och romerna då beslut fattas i frågor som rör romerna. Enligt regeringens mening är det viktigt att romerna ges möjlighet till inflytande.”
För att verkligen få ett reellt slut på romernas utanförskap och marginalisering och den accepterade antiziganism som enligt rapporterna fortfarande existerar på ett oförblommerat sätt i det svenska samhället måste man, enligt diskrimineringsrapporten till DO, arbeta fram ”en stark lagstiftning och mer kunskap.”

På Romani Studies Institutes hemsida står det: ”Resurser har satsats på kulturella initiativ och evenemang men hittills har jämförelsevis lite gjorts för att investera i forskning och kurser.” Ett tydligt exempel på att romernas eget deltagande i historieskrivningen om sitt eget folk varit i det närmaste obefintlig, är att det hela tiden har tillkommit andra att definiera, registrera och spekulera om dem.
Romerna har aldrig innehaft maktpositioner, de har aldrig inneburit ett reellt hot mot någon stat. Ändå har de konsekvent tvingats leva på flykt från plats till plats utan rättigheter ens till sin egen reproduktion; i Sverige tvingades romer under lång tid till sterilisering genom att man endast på det villkoret släppte ut – från början fullt friska människor – från sluten psykiatrisk vård och arbetsläger.
Rapporten Romer i Sverige – Tillsammans i förändring (som sammanställdes av en arbetsgrupp inom Inrikesdepartementet och lämnades till statsrådet Leif Blomberg 1997) skriver att staten har konsekvent hemfallit åt att ensidigt rikta sin uppmärksamhet på sociala problem i stället för att ”tala om bakomliggande samhällsfaktorer: arbetslöshet, missförhållanden i familje- och boendemiljö”. När det gäller den bild som ofta ges av att romer begår mer brott än andra grupper i samhället, kan man fråga sig vad den bilden grundar sig på för statistik med tanke på att det enligt rapporten till Inrikesdepartementet inte framgår av brottstatistiken om någon är rom utan endast vilket medborgarskap en individ har: ”Det kan vara möjligt att en romsk brottslighet upptäcks oftare än annan eftersom romer uppmärksammas på ett särskilt sätt eller det är lättare att få tag på en gärningsman vars utseende avviker från svenskens i allmänhet”, är en slutsats rapporten drar.
Enligt intervjuer med poliser, som gjordes för rapporten Romer i Sverige, är det allra viktigaste att ge romerna möjlighet till meningsfull sysselsättning, en uppfattning som återkommer i flera av rapporterna.Romer i Sverige. Illustration: Emma Lundström

I Romer i Sverige står det: ”Det är ett faktum att romer i Sverige som grupp är utsatt och utanför och många gånger lever under svåra omständigheter. Det handlar om bristen på representation i olika samhällsorgan, etnisk diskriminering och utanförskap och segregation som växer.”
Och när man tittar på historien är det lätt att börja undra hur det överhuvudtaget är möjligt att bygga upp ett förtroende mellan majoritetsbefolkningen, representerad av nationalstaten, och minoritetsgruppen romer som under en så lång tid varit en slags erkänd pariagrupp i Sverige. Befattningshavarna har snubblat på sina förutfattade meningar och mer eller mindre medvetna fördomar om ras, det vill säga antiziganism (den romska motsvarigheten till antisemitism) som har haft stark förankring såväl hos den svenska majoritetsbefolkningen som hos myndigheter och statsmakt, och Rapporten till DO visar att diskrimineringen lever kvar: Hälften av de intervjuade i en studie om rasism och diskriminering inom socialtjänsten är medvetna om att de har fördomar.
Rapporten beskriver också bland annat hur vd:n för det kommunala bostadsbolaget i Uppvidinge gjorde uttalanden i Smålandsposten om att romer i praktiken är portförbjudna i bolagets fastigheter men att: ”skulle vi ta det som ett formellt beslut så skulle vi bli kallade för rasister”. I Stockholm skapade polisen irritation bland romerna när de annonserade i sin tidning om ett seminarium och en utställning som skulle ge ökad förståelse och kunskap om romerna under rubriken ”Dansa med Zigenarpacket”.

Katarina Taikon, författare till Katitzi-böckerna och en romsk medborgarrättskämpe som jämförts med Martin Luther King, rasade mot romantiseringen av romerna. Bland annat hur Ivar-Lo Johansson fick expertstatus när han hävdade att romerna borde få stanna kvar i sitt ”ursprungliga tillstånd”. Katarina Taikon menade att bara för att romerna också får ta del av samma mänskliga rättigheter som övriga medborgare i det svenska samhället – skola, bostad, arbete – så behöver inte det innebära en förlust av den romska kulturen. Hon satte fingret på den dubbelmoral som finns när det gäller majoritetssamhällets inställningen till romerna. Som en liten kulturell färgklick som underhåller med sitt fria liv, sin eldighet, färgsprakande kläder och musik, kan de möjligtvis få plats i den svenska folkfloran. Men så fort det gäller rättigheter av andra slag än att utöva sin musiktradition så är det genast andra bullar.
Karl-Axel Jonsson och Ingemar Schmid skriver i Ett fördrivet folk. Antologi om förtryck och diskriminering av romer/zigenare/resande (sammanställd av Forum för levande historia, 2007): ”Det är inte bara allmänna sociala orättvisor som drabbat romerna i Sverige. Det handlar också om systematisk och långvarig kränkning av alla romers medborgerliga och mänskliga rättigheter.”
De skriver också om alla de olika former av diskriminering som romerna i Sverige utsattes för långt in på 50-talet: utan rätt till fri rörelse i landet, utan rätt till fast bosättning, utan rätt att delta i allmänna val eller kandidera till parlamentariska församlingar, utan rätt till alla sociala förmåner, utan rätt att bedriva näringsverksamhet på samma villkor som övriga medborgare.

Innan den svenska staten offentligt har bett om ursäkt för den omfattande och långvariga diskrimineringen som romerna har utsatts för kommer inte den fortgående och accepterade diskrimineringen att upphöra. I och med att romerna aldrig har fått upprättelse och aldrig har erhållit samma kompensation för det förtryck de utsatts för, visar staten att det är legitimt att inte ta minoritetspolitiken och diskrimineringslagarna på allvar. Så länge det går att väga upp rasistiska beskrivningar med romantiserande fördomar som gjordes i Illustrerad Vetenskap, som vi skrev om i förra numret av Internationalen, kan det omfattande – om än idag lite mer subtila – förtrycket fortgå.
Romerna upplevs fortfarande, efter nära tusen år som ett europeiskt folk, som främlingar, och kunskapen om dem och deras kultur och historia är i stort sett obefintlig bland människor i allmänhet. Makthavare har aldrig varit beroende av goda kontakter med romerna och rasismen mot dem, antiziganismen, har kunnat spridas ostört. Det skriver Irka Cederberg i Ett fördrivet folk, och det är en obekväm sanning. Rasism får frodas så länge motverkandet av den inte kammar hem politiska, ekonomiska eller på annat sätt maktmässiga poäng. Kan man vinna valet på att be romerna om ursäkt så kommer detta att ske, både till höger och vänster.
Det handlar, menar Irka Cederberg, i likhet med den tyske historieprofessorn Wolfgang Wippermann, om frånvaron av ett skuldmedvetande: ”Det finns inget europeiskt skuldmedvetande när det gäller romerna och det har aldrig blivit angeläget att bekämpa fördomar och antiziganism så som med antisemitism.”
Ett folk utan rättigheter, det är bilden som målas upp av romerna i de olika rapporterna. Bilden visar att vi lever i ett samhälle som har överseende med antiziganism. I nästa delen av reportageserien berättar romer själva om hur de upplever situationen idag när det gäller diskriminering och utanförskap.

Text och illustration:
Emma Lundström

Artikeln publicerades ursprungligen i Internationalen 17 april 2008.

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.