Om bilderbokens universum

Sagostund. Illustration: Emma Lundström

En riktigt bra bilderbok har något nästan magiskt över sig. Den kan ställa de svåraste av frågor. Om livet och döden och tårarna som kommer när ilskan glöder i ett bultande femårshjärta. I tre år har projektet Give me five, tillsammans med barn i Västerbotten, gjort en upptäcktsresa i bilderbokens värld. Bland annat i Emblas universum.

Sitter med brorsbarnen. En på varje sida. De lyssnar. Jag läser. De funderar över bilderna. Över orden. Jag lyssnar. Vi pratar. Bilderboken ligger uppslagen i mitt knä. Vi har gått in i den. En värld som öppnar sig, bara för oss, just nu.
Det är sådana stunder jag kommer att tänka på när Sara Lundberg, som illustrerat Emblas universum, har vernissage på Bokcafé Pilgatan i Umeå i mitten av mars. Några dagar tidigare har det varit släppfest för den andra boken om Embla. Hedersgäster: femåringarna som varit med i Give me five-projektet under det senaste året. Ett projekt som vill ta barns läsande på allvar.

På bokcaféets väggar hänger bilder både från Emblaböckerna – som Sara Lundberg gjort tillsammans med Majken Pollack – och böckerna om Vita Streck och Öjvind, som hon både ritat och skrivit på egen hand.
Bilderna virvlar vind. Strålar ensamhet och närhet och vilsenhet och kärlek och nyfikenhet. Lek och lust och vilja.Sara Lundberg. Foto: Emma Lundström
Sara Lundberg sitter vid ett av caféborden och signerar böcker. Hon tog avstamp i måleri och teater innan hon började illustrera andra författares verk. Efter tio år kände hon att hon ville försöka skriva själv, om karaktären Vita, som hon burit på länge:
– Det är lätt att tänka: ”Hur svårt kan det vara att skriva en barnbok?!” Men det är det svåraste jag någonsin har gjort. Det tar väldigt mycket kraft att illustrera. Jag orkar max två böcker om året. Emblaböckerna har tagit nästan två år att göra.

Att berättelserna dessutom helst ska klämmas in på tolv uppslag tycker hon är som att få in en boll i en fyrkant. Hon har försökt förhandla till sig fler sidor, eftersom hon tycker att vissa berättelser behöver större omfång, men förlagen är strikta med formatet.
Vi funderar tillsammans över varför det är så. Varför måste barnböckerna ta slut så fort? Jag har aldrig träffat på ett barn som kräver det.

Sara Lundbergs bilder är märkliga och härliga och drömska. De bjuder en att kliva in i barndomens annorlunda gränslandskap och fantasivärldar. Hon utgår alltid från lust. Vill inte strukturera och planera för mycket:
– Jag försöker låta det undermedvetna komma fram. Sen tänker jag aldrig att jag ska göra bilder för barn. Snarare att man försöker locka fram barnet inom sig. Jag måste ha roligt. Måste känna att det bubblar inombords.
Hon berättar också att kroppslighet är en viktig del i bilderna, mycket på grund av att hon som tonåring ville bli dansare.

En av Emblaböckerna handlar om att ha hamnat i en känsla av ensamhet och att inte lyckas bryta den. På en av bilderna sitter Embla i sitt mörka rum och sticker ut foten i den gula ljuskäglan från dörren som står på glänt. Att titta på den är som att sugas rakt in i känslan av att vara liten och uppleva att allting blivit så stort och svårt. Sara Lundberg beskriver processen bakom:
– När jag läser en text som jag ska illustrera så försöker jag alltid hitta den mest dramatiska punkten, som också säger symboliskt vad det är som pågår. Just den bilden i Embla berättar nästan hela historien. Hon är i mörkret och vill till ljuset. Men hon har inte förmågan att ta sig dit själv, för hon är inne i någon slags mörk, existentiell grubbleribubbla.
Som ju både många barn och vuxna är, och behöver prata om.

Just nu håller Sara Lundberg på med ännu en bok om Vita Streck. Och om några månader kommer en barnbok som hon har gjort tillsammans med poeten och författaren Joar Tiberg: Vi springer. Emblaböckerna ska få vila ett tag, nu ska hon sitta med eget material tills hon tröttnar på det.

Majken Pollack. Foto: Emma LundströmEmblaböckernas författare, Majken Pollack, är också närvarande på Pilgatan. Jag frågar om böckernas ensamhetstema och hon berättar om hur hon i ett nära samarbete med illustratör och förläggare har vänt och vridit på de stora frågorna, försökt komprimera:
– Det har varit en lång process. Vi har funderat kring hur man ser på kontakt och kontaktlöshet. Hur man fångar det i bild. Hur man märker det i fåordig text, i rytmen när man läser. Det har gett en massa olika perspektiv på läsandet. Bara en sådan sak som vilken betydelse det får att vända blad på ett visst ställe i berättelsen. Det universumet hade jag inte innan jag började jobba med barnböcker. Ju färre ord man använder desto svårare är det att hitta rätt ord. Det hade jag heller ingen aning om. Det har verkligen varit en resa.
Hon tycker att projektet Give me five är viktigt eftersom det tar barns läsande på större allvar och tar vara på att ett möte med en bok kan bli ett universum i sig.

En bit därifrån, i en soffa, sitter Gunilla Brinck. Hon har jobbat länge som barnbibliotekarie men är nu bibliotekskonsulent på länsbiblioteket i Västerbotten. Hon är en av initiativtagarna till Give me five – som ägt rum i tolv av Västerbottens femton kommuner, och som nu är inne på sitt tredje och avslutande år.
Hon förklarar att syftet är att barnen ska möta bilderböcker och bli sugna på den världen, bli sugna på att läsa. Att de ska få möta olika konstformer och få använda sin fantasi. Få utlopp för sitt behov av berättelser:
– Vi har velat lyfta böcker som inte är riktigt färdigtuggade. Som är lite konstnärligt och innehållsligt utmanande. Det handlar om att våga lyssna på barnen, på deras frågor. Vad det väcker för tankar när man läser sådana här böcker. Våga ta de existentiella frågorna på allvar.

Hon tycker att det finns ett olyckligt stråk i den pågående debatten om läsning:
– Det pratas om att läsningen ska börja i skolan, men läsning börjar nästan på mödravårdscentralen. Redan när barnet ligger i magen. Behovet av rim och ramsor, ljud, sånger. Man kan börja berätta och läsa för ett nyfött barn.
En annan sak som gör henne olycklig är att det pratas i så hög grad om prestation och tvång, inte om lust och glädje:
– Det är så lätt att en metod blir allenarådande. Man måste se att barn är olika, att man lär sig och tar till sig på olika sätt. Barn vill ju lära, men alla barn är inte tävlingsmänniskorGunilla Brinck. Foto: Emma Lundström

När akademiledamoten Sara Danius – som under Umeås litteraturfestival, Littfest, pratade om vikten av krav och lästävlingar i skolan – ställde frågan: ”Hur väcker man läslust?” reagerade Gunilla Brinck:
– Det satt en massa barnbibliotekarier därinne som skulle kunna räcka upp handen och säga: ”Vi vet. Vi har jobbat med de små barnen.” Det handlar om att låta dem möta högkvalitativ litteratur och ge dem tid. Man behöver inte alls vräka över dem böcker. I Give me five har vi jobbat med en bok. Det finns hur många ingångar som helst och barn älskar ju att höra samma berättelse om och om igen.
Hon tycker att det är belysande att både Torgny Lindgren och Kristina Lugn – i samma panelsamtal som Sara Danius – sade att det som hade gjort dem till läsare var att någon vuxen tagit sig tid att samtala med dem om böckerna.

Gunilla Brinck vill lyfta barnbibliotekariernas kompetens när det gäller böcker. Hon tycker inte att vi ska begära att lärarna ska ha koll på barnboksutgivningen också, menar att de har nog på sitt bord. Jag frågar om det inte blir allt svårare för barnen att nå böckerna. Med tanke på att skolbibliotek och folkbiblioteksfilialer läggs ned. Gunilla Brinck tror det:
– I ett bibliotek förväntar man sig att ungarna ska hitta allting själva. Men du släpper ju inte in dem på läkarexpeditionen att slå i FASS själva.
Jag går tillbaka till bilden där Embla sticker foten i det varma gula ljuset. Tänker på att jag såg bilderböckerna som vänner när jag var liten. Hyllorna med barnböcker på biblioteket var en ovärderlig skatt. Ett fantastiskt universum. Skratt och tårar och fundersamheter.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.