Marx spöke går igen

MarxReza Chitsaz läser en ny inledning till sjätte upplagan av “Kapitalets” första bok, och frågar sig vari består Marx’ aktualitet idag? Svaret hittar han på oväntat håll:

 I oktober förra året publicerade arkivförlag sjätte upplagan av Karl Marx’ Magnum Opus ”das Kapital”, första bandet på svenska. Bland annat eftersom man valt att inte göra en nyöversättning, publicerade förlaget en kort inledning av Mats Lindberg (f.d. Dahlqvist) som en separat bok. Syftet med inledningen är att dels kritisera en ideologisk läsning av Marx och att dels diskutera Marx eventuella aktualitet. Som jag försöker visa här misslyckas Lindberg med båda uppgifterna.

I samband med publiceringen blev Mats Lindberg bland annat intervjuad i ”God morgon världen” P1 (27 sept.) där han beskriver svårigheterna med att skriva en inledning till kapitalet.

”(…) Har det här verket någon aktualitet idag? Finns det någon anledning att läsa kapitalet? Det var ju den första frågan. (…) Det är ju så politiskt laddat. (…) Det var nästan som att någon hade bett mig skriva en introduktion till koranen och man liksom väntade på att det ska dyka upp ett och annat kommando (…) eller man ska få en fatwa på sig.”

Påståendet ovan är ett skolexempel på en falsk generalisering och visar på ett demonstrativt sätt professor Lindbergs okunnighet när det gäller islams historia och olika muslimska traditioner och skolor och deras förhållningssätt till en rationell, sekulär och kontextuell läsning av koranen. Men det riktigt allvarliga i citatet är att det visar hur djupt Sverigedemokraternas rasistiska språkbruk sjunkit i det allmänna medvetandet när en professor i statskunskap och en av Sveriges ledande marxologer utan någon reflektion kan använda sig av muslimer som metaforen för det förnuftsvidriga och fanatiska, där de närmast genetiskt är oförmögna till ett kritiskt samtal.

Även om man bortser från demoniseringen av muslimer är citatet problematiskt.

I över fyra decennier har arbetarrörelsen varit utsatt för ett öppet klasskrig. I land efter land har välfärden brutalt monterats ned. Högern har i Sverige vunnit två raka segrar genom att utpeka de mest utsatta medborgarna som överflödiga och parasiter. Sverige som en gång i tiden sågs som symbolen för välfärden, tävlar idag med Pinochets diktatur om första plats när det gäller utplundringen av det allmänna via privatiseringar. Nazister demonstrerar på självaste 75 årsdagen av ”Kristallnatten” i hjärtat av Stockholm. För första gången i modern svensk historia har vi ett öppet arbetarefientligt, sexistiskt och rasistiskt parti framsprunget ur det nynazistiska träsket, i riksdagen. Samtidigt är Mats Lindberg rädd för militanta marxister. Om han är uppriktig i sin rädsla har han allvarliga perceptionssvårigheter.

Lindberg menar att Marx aktualitet är att han är en av de stora inom samhällsvetenskapen och därför tycker han att ”Kapitalet med behållning skulle kunna läsas även av borgerliga ekonomer, om de på allvar intresserar sig för kapitalismens väsen”. (kulturtidskrifter.se 9 okt.) Men detta är att ställa Marx på huvudet. Som Ellen Meiksins Wood anmärker är den materialistiska historieuppfattningen ett försök att förstå verkligheten för att förändra den. Den klassiska politiska ekonomin, som Marx ser det, kunde aldrig tränga bortom kapitalismens framträdelseform, eftersom dess begreppsapparat tar för givet det kapitalistiska systemets logik. Det är därför klassiska ekonomerna enligt Marx var ideologer, även när de inte agerade som rena apologeter.

När Marx så småningom bosätter sig i London, fanns det inget hinder för att han skulle söka sig till en forskartjänst inom akademin. Lindberg skriver med rätta i ”Inledningen” att ”Marx’ idéer skulle knappast ens ha blivit ens en fotnot i idéhistorien om det inte hade varit för Första internationalen.”

Marx’ teorier och praktiska verksamhet utgör en totalitet och är agentcentrerad. Det innebär att det viktigaste för Marx är det historiska subjektet. Arbetarklassens centralitet i Marx’ analyser grundar sig på frågan, vem ska genomföra en transformation av samhället? Utan arbetarklassen kollapsar hela Marx’ teoretiska verk, även om man anser att kapitalet framstår ”som ett högt beläget fyrtorn på vänstra stranden”.

 Det mest märkliga är att Lindbergs slutsatser står i direkt kontrast mot hans egen empiri. Han skriver: ”Aldrig tidigare har så många människor varit industriarbetare (…) löneanställda tjänstemän inom industri, handel, bankväsen och servicenäringar.” Att lyfta fram arbetarklassens roll som det historiska subjektet vore därför det mest naturliga. Ack! Så stark är den ideologiska läsningens makt.

 Låt oss se problemet från ett annat perspektiv. År 2004 utlyste BBC4 en tävling där lyssnarna skulle ur en lista på 20 framstående filosofer välja den mest signifikanta filosofen genom tiderna. Redan från början leder Marx tävlingen med David Hume på andra plats. The Economist skriver då en artikel och uppmanar sina läsare att aktivt rösta för att Hume ska vinna. När tävlingen så småningom är avslutad och Marx vinner överlägset över Hume, skriver The Economist ytterligare en artikel och underkänner hela tävlingen, eftersom man menar att vänstern blockröstat.

Man kan göra ett par iakttagelser här. För det första renderar tävlingen ingalunda Marx en plats som den mest signifikanta, eller ens en intressant filosof. Denna fråga är av empirisk art. Men det intressanta i sammanhanget är The Economists reaktion. Det viktiga för The Economist var att Marx inte skulle vinna. Varför bryr sig The Economist, kapitalets Grand Old Guardian om denna fråga, om Marx’ aktualitet ligger i att han är ”en vanlig, dödlig samhällsforskare”?

Jag tror att The Economist med rätta ser Marx som motpolen till allt det som den nyliberala ordningen står för. Om nyliberalismen, ideologiskt försöker få människor att acceptera Maggie Thechers slogan ”There Is No alternative!”, är Marx symbolen för att en annan värld är möjlig.

Så frågan är; vari består Marx’ aktualitet idag? Svaret tror jag vi får söka på oväntat håll. Will Durant, den amerikanska filosofen som inte var vidare förtjust i Marx har ofrivilligt lyckats beskriva Marx aktualitet närmast poetiskt. I sin bok ”The Pleasures of Philosophy” finns det ett avsnitt där olika filosofer, enligt den sokratiska metoden diskuterar olika filosofiska spörsmål. Vid ett tillfälle när Marx lägger sig i debatten, frågar en märkbart irriterad Voltaire: ”Vem är den där skäggige herren?” och Anatole France svarar: ”Det är karl Marx. Han är de blodiga gatuskyttegravarnas profet.”

 Så länge ”de blodiga gatuskyttegravarna” finns i världen- och de finns där, även om en professor i statskunskap av förståeliga skäl inte kan se dem- kommer Marx att vara aktuell som symbolen för att jordens fördömda tillsammans kan förändra sin framtid. Och samtidigt kommer Marx också att finnas som spöket som får varenda liberal i världen att darra av skräck och tvingas kolla sin garderob två gånger extra innan hon lägger sig för natten.

 

Reza Chitsaz

 

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.