Förändringens tid är nu

Panelsamtalet Uppror pågår, Kvinnodagen 2014. Foto: Emma Lundström

Ett av de absolut viktigaste samtalen under årets åttonde mars skedde när dagens uppsjö av seminarier, brandtal och workshops nästan var till ända. Medan solen sakta sjönk över Hötorgsskraporna diskuterades situationen för de kvinnor som inte kommer till tals i debatten. På Ekoteket, Kulturhuset, Stockholm. Rubrik: Uppror pågår.

Johanna Palmström, en av den feministiska tidskriften Bangs chefredaktörer, förklarar samtalsrubriken:
– Vi har sett hur fler och fler har börjat protestera. Sjuksköterskor och barnmorskor, anställda inom hemtjänsten och socialtjänsten, människor som går samman i bostadsområden.
Sedan presenterar hon panelen.

Soheyla Yazdanpanah. Foto: Emma LundströmSoheyla Yazdanpanah forskar om ojämlikhet i arbete och ekonomi vid Södertörns högskola. Hon har bland annat skrivit en text till antologin Feministiska utmaningar med rubriken Den ojämlika jämställdheten. Nu beskriver hon samhällsutvecklingen. Hur arbetsvillkoren för de anställda på arbetsmarknaden har försämrats radikalt sedan 80-talets slut. Hur de ökade klassklyftorna har lett till ökad ojämställdhet. Arbetarkvinnors kraftigt försämrade villkor, utsatthet och risk för skada på jobbet.
– Faktum är att vi har försämrade materiella villkor för arbetarkvinnor och kvinnor i lägre tjänstemannayrken. Vi har också en feministisk debatt som allt mindre tar hänsyn till eller visar intresse för arbetarkvinnornas villkor.
Enligt en ny rapport från tankesmedjan Katalys har var fjärde arbetarkvinna en tidsbegränsad anställning, över hälften arbetar deltid, 65 procent arbetar andra tider än mellan 06.00 och 18.00. Soheyla Yazdanpanah vill gärna diskutera varför det är så, och vad som kan göras åt det. Hon menar att det är oerhört viktigt att se att det handlar om ett system, om en förhärskande ideologi.
Just nu forskar hon kring äldreomsorgen där det finns en bild av att invandrare själva vill ta hand om sina äldre. Att det ligger i deras kultur.Jo Söder. Foto: Emma Lundström

Jo Söder arbetar som timanställd på ett hemtjänstföretag i Stockholmsområdet. Hon är en del av det nystartade Hemtjänstupproret:
– Det har på sista tiden kommit många vetenskapliga rapporter som visar att på arbetsplatser där det finns en hög arbetsbelastning och där man har lite kontroll över sina arbetsuppgifter så ökar den psykiska ohälsan. Det här har vi vetat inom hemtjänsten i flera decennier. Men det är bra att det börjar pratas om det.
Hon berättar om den faktiska situationen. Vad försämringarna har lett till. Både för de anställda och för dem som behöver vården. Om tidspressen. Om hur samtalen på lunchrasten i allt högre grad kommit att handla om hur dåligt alla mår på grund av den stadigt ökande stressen:
– Hur våra scheman ser ut är något man skämtar om för att det är så absurt, men också något man blir ledsen och sjukskriven av.
Inom kort kommer det dessutom ett nytt tidsregistreringssystem i Stockholm. Det går ut på att alla inom hemtjänsten ska använda sig av ”smarta telefoner” och logga in och ut hos varje brukare. På Jo Söders arbetsplats finns ingen avsatt tid för det. Det ska bara göras:
– I vår arbetsverklighet är det bara ett till stressmoment.

Roya Hakimnia. Foto: Emma LundströmRoya Hakimnia, läkare och aktiv i Socialistiska läkare beskriver läget inom vården. Å ena sidan de olika upproren som varit på sista tiden. En politisering som hon är väldigt glad för. Å andra sidan de ”vackra orden” som Alliansen använder för att skönmåla försämringarna inom vården. Ord som ”effektivitet”.
– Det kan låta som mer vård men det betyder bland annat kortare läkarbesök, att vårdcentralerna bokar in fler patienter för att det är så man får pengar. Både den privata och den offentliga sfären bedrivs som företag, säger hon och beskriver hur New Public Management-idéer gör offentlig sektor mer som privata företag:
– Effektivitet i praktiken innebär att saker och ting mäts i pengar och att kostnader går före patienters hälsa. Det krockar med hälso- och sjukvårdslagen som säger att det är behov som ska gå först.
Roya Hakimnia berättar också att privata försäkringar ökar lavinartat inom sjukvården, att klassklyftorna syns väldigt tydligt. Nu kommer även vårdval inom specialistvården. Olika avdelningar ska konkurrera med varandra. Det innebär i praktiken att de stora vårdföretagen kan göra vårdkedjor och tjäna mer pengar. Ett medlemskap i det privata barnsjukhuset Martina i Stockholm kostar 900 kronor per månad.Emma Dominguez. Foto: Emma Lundström

Från Megafonen och Alby är inte till salu kommer Emma Dominguez:
– Vi har länge fått uppleva effekterna av de här nedskärningarna. Det är därför vi har organiserat oss.
Hennes eget engagemang började i samband med utförsäljningen av de allmännyttiga hyresrätterna i Stockholmsförorten Alby. I erfarenheten att politikernas ord om delaktighet och dialog är tomma och innehållslösa. Hon känner också igen beskrivningen av situationen i hemtjänsten. Hennes mormor har Alzheimer och är sängliggande. Två hemtjänstkvinnor, som har tjugo minuter avsatta för mormodern, har berättat att deras nästa patient bor en och en halv timmas restid bort. Där ska de vara i femton minuter. Restiden är obetald.
De största frågorna för Megafonen är nedrustningen av vissa förortsområden. Emma Dominguez berättar om hur bankomater stängs ned, vårdcentraler, fritidsgårdar, skolor:
– Man rustar ned våra områden istället för att rusta upp dem. Situationen blir bara värre och värre. Framförallt i skolorna. Och när det blir oroligt, trycker man in fler poliser. Som nu senast, en tredubblad satsning på poliser i Hjulsta och Tensta. Som svar på vad? Att vi har reagerat?

Susanna Alakoski. Foto: Emma LundströmFörfattaren Susanna Alakoskis har genom hela sitt författarskap studerat sociala frågor, livsvillkor och klassfrågor, med böcker som
Svinalängorna, Håpas du trifs bra i fengelset och Oktober i fattigsverige. Hon blir spontant helt bedrövad av den bild som målas upp:
– Jag har märkt att suget efter att tala om sociala frågor är helt otroligt. Det har gått för långt, inte bara i bostadsområden och på arbetsmarknaden. Jag har en känsla av att vi skjuter en social tickande bomb framför oss.

Johanna Palmström sammanfattar diskussionen så långt: Det saknas ett helhetsperspektiv. Det är inte behov som står i centrum. Och nedskärningarnas konsekvenser drabbar redan utsatta grupper, inte minst arbetarkvinnor.
Hon påpekar att det är valår, inte minst till riksdag, kommuner och landsting:
– Det är åttonde mars. Vi är här för att vi vill förändring. Vad tror ni att de pågående protesterna kommer leda till? Vilka borde agera?
Roya Hakimnia är glad över alla uppror. Har räknat till tio bara inom vård och omsorg. Men hon tror att det är väldigt viktigt att se vilka ekonomiska krafter som ligger bakom utvecklingen, inte bara de ideologiska: ”Som om hela Sverige helt plötsligt har blivit jätteförtjusta i att några få riskkapitalister ska tjäna jättemycket pengar”.
– Det finns ingen stark ideologisk kraft för privatiseringar. De flesta undersökningar visar att en majoritet vill begränsa vinster inom välfärden. Det här är en kamp som kapitalet och kapitalismen för. Jag tror att vi behöver prata om det för att veta vad vi kämpar emot, säger hon och tar upp idén att kapitalismen har gått in i en fas där miljön och råvarorna är sönderexploaterade, där klimathotet är överhängande, och där nya marknader måste hittas för vinster:
– Det är därför man har gjort hela välfärden till en vara. Det är därför man mer och mer fokuserar på bytesvärdet istället för bruksvärdet. Vad vård kostar, omsorg och välfärd kostar. Det här är en naturlig fas i kapitalismens kriser.

– När det är makten som granskas så handlar det om transparens, men när det är vi som granskas av makten så är det övervakning. Det är så många upplever det här nya tidsregistreringssystemet, där vi ska ha en GPS som följer oss hela dagen, säger Jo Söder och berättar att Hemtjänstupproret kräver att systemet slopas. Upproret kräver också kisspauser, andrum:
– Nu har vi uppmanats att gå på toa på offentliga toaletter eller hemma hos brukare. Jag har hört historier om hemtjänstarbetare som byter binda i hissen.
De vill också få mer att säga till om på arbetsplatsen. Som det är, har sådan planeringstid tagits bort. Jo Söder anser att lönearbetet måste bli en politisk och feministisk fråga:
– Man bör prata om avskaffandet av arbetslinjen. Vi alla måste börja politisera vårt eget lönearbete. Börja prata skit om våra chefer under organiserade former. Prata om arbetsmiljön och hur vi ska förändra den. Att stress håller på att normaliseras inom hemtjänsten, det är också en konsekvens av att det normaliseras på alla arbetsplatser. Arbetsintervjufrågan ”är du stresstålig?”, vad betyder den? Jo, är du tålig för arbetsmiljöproblem. Men stress handlar inte om individer, det är en samhällsstruktur.

Bangs panelsamtal Uppror pågår. Kvinnodagen 2014. Foto: Emma LundströmSoheyla Yazdanpanah vill att facket vaknar. Vill ha mobilisering:
– Det är inte många kvinnor på de här arbetsplatserna som litar på facket, för de är inte där när det behövs. Även om jag vet att det skulle se mycket värre ut om vi inte hade facket.
Trots alla tunga ord säger Susanna Alakoski att hon sitter mitt i alltihop och blir glad. För att hon tycker att det händer positiva saker.
Hon vill slå ett slag för den ensamstående mammans roll i historien. Menar att hennes egna barndomsproblem egentligen startade med att hennes mormor blev ensamstående:
– Jag har svårt för det här med att pressa kvinnor som redan har det tufft och tungt med att de måste organisera sig. Jag vill att alla som har det bra slåss för dem som inte har det lika bra. Att medelklassen engagerar sig i arbetarkvinnornas och de ensamstående kvinnornas situation. Solidariteten mellan olika områden i livet. Jag har själv fått hjälp. Till exempel av dem som kämpade för att ta fram studielånen i Sverige, så att jag kunde gå i skolan fast jag inte hade pengar. Det var väldigt viktigt. Alla vet att det går bakåt och vi ska vara noga med att tala om att många är väldigt nöjda med att det har gjort det. Men mycket handlar om att ge hopp. Och jag ser så mycket kraft hela tiden. Bara bland er som sitter här.Johanna Palmström. Foto: Emma Lundström

Utanför Kulturhusets stora glasfönster har skuggorna blivit långa. Johanna Palmström tackar panelen och avrundar:
– Jag ser fram emot att fortsätta diskutera vinster i välfärden, jag vill höra folk prata skit om sina chefer i organiserad form, jag vill se ännu mer organisering, jag vill ha rimliga arbetsvillkor och diskussioner kring det, en socialpolitisk debatt, och ensamstående mammor i fokus.
De deprimerande bilderna av nuläget hindrar inte att det är en försiktig men ändå groende hoppfullhet som följer med när samtalet är över. Det händer saker. Och det är tillräckligt många som inte har gett upp för att en förändringens vårflod ska kunna välla fram.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.