Ett tack till Barbro Lindgren

25 mars 2014

Böcker, Förstasidan, Kultur

Jag tjoar och skuttar omkring. Radion har precis talat om att Barbro Lindgren har fått Almapriset. Priset till Astrid Lindgrens minne. Ära och en massa pengar.
Jag älskar Barbro Lindgren. Jag har alltid älskat Barbro Lindgren. Alltså hennes sätt att skriva barnböcker.
Hon är så in i norden genial.
Så helt fri i tanken. Besinningslös, på ett positivt sätt.
Så kärv och så vänlig på samma gång.Vems lilla mössa flyger. Barbro Lindgren och Eva Eriksson.

På radion talas det mycket om Maxböckerna. Men jag vill helst tala om den högväxande skogen och de finska pinnarna, kattorna och sorgsenheten i Nils Pantaloni Penell.
Jag vill också tala om att otåligt knuffa en pappa i sidan när han läser om Loranga, Masarin och Dartanjang och inte kan hålla sig från förtjusta skrattattacker som gör att vi inte hör vad han säger.
Och jag vill tala om lyckan i att läsa Vems lilla mössa flyger. Börjar nästan gråta när jag tänker på hur sanslöst bra den är. För att Barbro Lindgren får med allt som behövs. Vemodet vävs samman med humorn så honungslent och frimodigt och ögonglimtande. ”Stilla klagar en ensam rått”, mumlar jag för mig själv. Längre kommer aldrig den plågsamt melankoliska Bisamråttan med sin dikt. Hunden Röden försöker helt misslyckat hålla hundskola för den lilla Nöken som tragiskt nog inte har några tassar att gräva ned ben med. Sågspånet rinner ur elefanten Ellen i en långsam död, medan Farbrornallen självgott spelar Nallbeethoven och Stenkulan hopplöst rullar omkring, kär och fruktansvärt jobbig.
När boken blev en lysande föreställning på Orionteatern i Stockholm, höll jag på att bli överkörd av den intensiva gummiapan Mack, som ju har en alldeles eminent och väldigt medlemsselektiv Fartdåre Förening.

Jag skulle också vilja tala om den självbiografiska trilogin Hemligheter. Om hur Barbro Lindgren har absolut gehör för det absoluta allvaret i att vara barn. För mörkret som kan svepa in i själen och göra kroppen tyngre än allt. Men Hemligheter står för sig. Den går nästan inte att skriva om. Så sorglig och så strålande.

Nyckeln till min barndom står i min bokhylla. I den har Barbro Lindgren samlat berättelser och bilder som varit viktiga för henne. En så himla bra idé. För barnets läsupplevelse är något heligt. Och de berättelser som fastnade i författaren kan ge oss andra ett hum om vad hon tog avstamp i. Innan det blev som det blev med alla hennes egna böcker.
Jag struntar egentligen i priser. Men är ändå nöjd. För Barbro Lindgren är en stjärna.
Hoppas att hon njuter, alldeles just nu.
Och tack.

Emma Lundström

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.