Ett besök hos Sonja Åkesson

08 mars 2014

Förstasidan, Kultur

Sonja Åkesson. Illustration: Emma Lundström

Somliga platser läggs det mycket pengar på att bevara. Andra inte. Somliga människor läggs det mycket energi på att vi ska minnas. Inte riktigt lika mycket på andra. Även om de har satt avtryck. Det handlar ofta om vem som har makten att bestämma vad som är viktigt i historien. Kungar eller vanligt folk. Män eller kvinnor. I Buttle på Gotland står poeten, dramatikern och bildkonstnären Sonja Åkessons barndomshem och förfaller. Hon skrev om vardagen, kvinnans vardag.

Det står nio skrotbilar på Sonja Åkessons barndomsgård. Nio. Fjolårsgräset gömmer däcken halvt om halvt.
Gamla järnvägsstationen i Buttle socken. Mitt på Gotland. Det sägs att här gäller en annan tid. Lite annorlunda mot den vanliga. När det är varmt är här varmast. När det är kallt, kallast. Nu är det kallt. Den fuktiga luften tränger igenom kläderna. Det är dimma på gång.

Vi har parkerat uppe vid landsvägen. Hade fått för oss att det kanske skulle vara museum här. Över en poet och en förlorad järnväg. Men det ser inte så ut.
En äldre kvinna går med rullator över ängen mot grannhuset till. Vi ställer en fråga. Hon ropar att hon har svårt för att höra. Så vi möts halvvägs.
Kvinnan tycker att det är tråkigt att platsen inte bevaras. Berättar att den nuvarande ägaren sällan är här. Och att han använder tomten som skrotupplag för sina bilar:
– Vi är oroliga att de ska läcka och förgifta grundvattnet, säger hon och undrar om det verkligen är lagligt.
Det är det inte. Det är inte tillåtet att ha skrotupplag på sin egen gård. Framförallt inte bilar.

Kvinnans man kommer gående. Han är barnfödd i granngården. Förklarar att den byggdes samma år som stationen. 1878. Ger oss ett vidlyftigare historiskt tidsspann. Beskriver de många järnåldersbosättningar som en gång fanns här. Beskriver romerska mynt, dinarer, som han funnit i samband med dikesgrävning. Beskriver gravfält och blinda bildstenar – stenar där betydelsen har vittrat bort. Markerna sjuder av historia. Och här står Sonja Åkessons barndomsgård och tappar stadga. Det finns ingen liten skylt som talar om att hon föddes här 1926. Att hon bodde här till sitt femte år. Att det var här hon formades. Lärde sig skratta, gå, tala.

På skogsvägarna i Buttle flyger om sommaren allsköns fjärilar. Det doftar solvarm tall. Men Sonja Åkesson skrev mest om det hårda livet. Skrev om det med en slags ömhet i tonen. Hennes verklighet, den hon skrev, var brutal och mjuk på samma gång. Flygande och hopplös. Skyddslös. Med humor. Och kärlek. Och en värkande rotlöshet.
Född i april. Pappa. Stins. Mamma. Hemmafru?
April. Då kommer starurarna till Gotland. Vårstormarna. Det måste till sju stycken för att det ska kunna bli riktig vår.
Berg- och dalbaneväder.
Berg- och dalbanebarn?

Vi har tagit adjö av det gamla paret. Bjudna att komma in på en kopp kaffe en annan gång. Dimman kryper närmare, småfåglarna har tystnat. Vi kliver upp på perrongen. Den är övervuxen men syns fortfarande. Här stannade tågen. Här fanns post. Livet pågick. Människor passerade. Fem år här och sedan flyttade familjen till stationen i Havdhem på södra Gotland. Ekonomin var dålig. Sonja Åkesson fick avbryta skolgången tidigt. Arbetade som servitris, affärsbiträde och telefonist. Gifte sig. Fick barn. Flydde till Stockholm. Fick ännu ett barn. Som dog. Började en studiecirkel i modern lyrik 1954. Livet öppnade sig. Hon tyckte sig ha fått nycklar. Träffade folk. Författare och konstnärer. Det ena ledde till det andra. Relationer och fler barn. Men också till debuten 1957, med Situationer. Sex år senare kom genombrottet med diktsamlingen Husfrid.

Pumpen på gården flagar grön färg. Vi tittar in genom ett fönster. Det står fortfarande en kamin i det gamla väntrummet. Träbänken för väntande löper utmed väggarna. En femåring skulle dingla med benen. Ta in intryck på intryck. Lagra dem. För senare bruk.
Sonja Åkesson har kallats för folkhemspoet. Men hon skrev inte för att stryka medhårs. Hennes texter dröp av samhällskritik. Gestaltade de utsatta. Smickrade ingen.
Husfrid handlade om hur det samtida samhället formade kvinnan. Med humor som vapen satte hon ord på den falska veckotidningsromantiken som låg som en kvävande filt över femtio- och sextiotalen.
Inledningsfrasen i dikten Äktenskapsfrågan från genombrottssamlingen går igång i huvudet när vi vänder oss bort från huset och ögonen hamnar på de nio skrotbilarna som – både tyst och larmande på samma gång – står uppradade dolda bakom ett magasin.
Vara vit mans slav…

Hon blev en del av kvinnorörelsen. Hon läste sina dikter på bibliotek. På fängelser. På skolor. Skrev låttexter och började arbeta med bildkonst. Texterna är många. Samhällskritiken blir allt starkare. Misströstan och galghumor. Hon tål inte nutidens press på människor.
Och hela tiden måste det ha funnits en kamp med det inre. Med rotlösheten och utsattheten och ångesten. En kamp där det mörka alltmer tog överhanden. Ledde till vårdinrättningar och piller. Ändå slutade orden inte att strömma. Depressionens stora tystnad fick inte riktigt grepp. Inte ens på slutet när levercancern trängdes med ångesten.
Sonja Åkesson dog 1977. Hon blev 51 år gammal. Diktsamlingen Hästens öga kom ut postumt, blev hennes sista ord.

Det är nog meningen att det gamla stationshuset i Buttle ska vara kulturminnesmärkt. Det är en sådan byggnad. Den har något att berätta. Det var ofta rallare som blev stationsföreståndare. Kanske hade Sonja Åkessons pappa varit rallare innan han blev stins. Arbetarhistorien står inte ofta i skolböckerna. Det gamla paret upplyste oss om att den förre ägaren fick pengar av kommunen för att rusta upp huset. Istället sålde han det vidare. Upprustningen blev det inget av.
Dimman tätnar. Det börjar bli rejält kallt.
Vi står en stund och ser på huset som tyst ser tillbaka med sin vänliga snickarglädje, låter oss ana det förgångna. Tar adjö.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.