Det här är vårt land (och det är vi som måste göra någonting åt det)

Tillsammans mot hatet. Illustration: Emma Lundström

Är mitt i läsningen av Kristian Lundbergs rasande, brinnande nya roman Det här är inte mitt land när rapporterna om det nazistiska våldsdådet mot feminister och antirasister i Malmö når fram som ett slag i magen. Fyra människor. Knivskurna.

Tystnaden från statsministern.
Nyhetsmedierna som – i sin galopperande rädsla för att uppfattas som partiska – kallar det bråk mellan vänster- och högerextremister.
”Nu är det måndag och ingenting skall tas ifrån oss som vi inte själva valt att lägga undan”, läser jag hos Kristian Lundberg, och jag tänker på Showan där i Malmö. För några år sedan startade han en fotbollssupporterklubb mot homofobi. Nu ligger han på sjukhus, efter nazisternas våld.
Tänker på livet, det bultande hjärtat. Det sköra. Det heliga. Det som ingen annan borde kunna ta ifrån oss.
Det är lite för mycket just nu. Alla döda i Syrien. De senaste dagarnas uppblossande våldsamheter i Egypten. Den kvävda välfärden. Alliansens låtsaslekar. Ett plan som störtat och inte går att hitta. En skjuten radioreporter. Våld, våld, våld. Och svenska nazister som åker till Ukraina för utbildning.
Det sistnämnda ett faktum som har förminskats i samma utsträckning som många, även inom vänstern, har varit snabba att avfärda att det skulle vara något särskilt farligt med att det nu sitter nazister i den ukrainska regeringen eftersom det finns ett starkt behov av att se revolutionen som vänster och för folkets bästa. Men om det som skett i Ukraina hade varit en vänsterrevolution så skulle det ha suttit en vänsterregering i parlamentet. Det gör det inte.

Men det är inte det jag ska skriva om. Jag ska skriva om Kristian Lundbergs bok. Det är bara det att tankebanorna stoppas upp av allt detta. Detta hemska. Nästan skrivparalyserande. Om det inte vore för att skrivandet ibland känns som enda sättet att få ut all skit som lagras inombords, som värker. All bitter information som slåss om utrymmet. Säger: formulera mig.
För Kristian Lundberg är det en radikal handling, detta att skriva. Han ser litteraturen som motståndszon.
Och det kliar i fingrarna när jag läser hans bok. Läser om konsekvenserna av vad han kallar för ett ideologiskt systemskifte som skett utan att vi fått vara med i beslutsprocessen.
Hans utgångspunkt är hemorten. Är Malmö. Malmö som just nu smakar blod och stål. Smakar att det är så mycket vi behöver göra för att få ett annat samhälle. Smakar sorg. Vass som knivseggar.

Kristian Lundberg har samlat och omarbetat reportage och texter från de senaste åren. Han skriver om privatiseringsivern och den ökande fattigdomen. Om bostadsrätter istället för hyresrätter. Om en skev arbetsmarknad och privata skolor som delar ut godkänt till sina ”kunder”, eleverna. Han skriver om synen på flyktingar. Om verkligheten bakom de ökande deportationerna. Om förvaren. Som inte är annat än fängelser för människor som flytt, för sina liv, för en framtid, för möjligheten att få drömma.
Jag läser om grymheten. Om polisens övervåld, hur gränspolisen i Malmö bemöter barn. Om myndigheternas systematiska ondska. Om utsattheten. Ångesten och paniken. Om de som syr igen sina munnar. Försöker ta sina liv.
Han skriver om rätten att få vara människa. Om att förvägras en önskan om att få finnas till. Om REVA. De ”inre utlänningskontrollerna”. Den inbyggda rättsosäkerheten. Och migrationsminister Tobias Billströms ord om volymer istället för människor.
Denna avhumanisering.
Människor är inte gods, skriver Kristian Lundberg.
Och papperslösa barn är barn. Och helt, helt skyddslösa.

Boken är gul och blå. Beslagtagna färger. Också dem ska vi ta tillbaka. Liksom natten. Liksom Möllevångstorget. Liksom allas rätt till liv.
Kristian Lundberg ser sig omkring i sin samtid. I sin stad. Skriver om likgiltigheten. En dödssynd. Menar att de som inte motverkar det som sker, accepterar det.
Men han skriver också om de som gör något. Som inte gömmer sig bakom ursäkter. Inte ”bara gjorde sitt jobb”. Om piloter som vägrar lyfta från Kastrup när det finns tvångsutvisade människor ombord. Och om alla de som offrar sin egen bekvämlighet för andras trygghet, som kämpar i närverk som Aktion mot deportation och Ingen människa är illegal.

Boken ställer den viktiga frågan: Vem äger berättelsen? Vem definierar verkligheten?
Kristian Lundberg tar upp Moderaternas nyspråk och lögner om sin egen historia. Menar att deras syn på bistånd ligger väldigt nära Sverigedemokraternas. Menar att solidariteten, både den nationella och den internationella, mest är ett minne: ”Vi tycks inte se att vi genom exempelvis en skattepolitik kan uttrycka vår solidaritet. Vi har blivit förhindrade att vara så goda som vi verkligen är eftersom vi hela tiden måste se efter vår egen grundtrygghet”.
Själv växte han upp fattig. Vet hur ett fattigt barn blir, inombords. Vet fattigdomens kränkande natur. Vet de långtgående konsekvenserna av att stänga en biblioteksfilial i en förort. Vet allt det som finns inbäddat i ett lånekort: Kunskapen. Hoppet. Framtiden. En väg ut. Att bli sedd. Skriver att det är ett krig som förs. Att klassgränserna är knivskarpa.
Han känner till utanförskapets villkor. Kan sätta ord på klasshatet. Vet vem som äger tolkningsföreträde.
Hans ilska är verbal och poetisk. Han rasar över passiviteten: ”Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat.” Rasar vidare över detta att barn vräks. Att risken för fattigdom har ökat i Sverige. Att många äter sig mätta på skolmaten för att klara dagen: ”Framtiden är historielös och vi går ut i ett moln av glömska och finner barn i samma ekonomiska vanmakt som präglade min farfars uppväxt. Fattigsverige. Skamsverige.”

Och så är det hatet mot kvinnorna. Mäns hat. De patriarkala strukturerna som möjliggör detta hat. Kristian Lundberg anger siffror som visar på våldet, misshandeln. Siffror som gör ont. Som slåss i sig.
Hans vrede är glödgad när han skriver om hur kvinnan som blir slagen bestraffas också utifrån, om alla nedlagda anmälningar: ”Våld mot kvinnor är inte en enskild man som slår en kvinna. Det är ett samhällsproblem där vi alla är skyldiga genom vår flathet.”
Strukturer. Strukturer. Strukturer.
Fördomar och begränsningar.
Vad vi väljer att tala om.
Vad som tigs ihjäl.
Kristian Lundberg menar att han var en ”volym” i sin barndom. Med en psykotisk mor och statarsläkt var han ingenting värd. En moderat rektor i högstadiet sade att utbildningspengarna var bortslösade på honom.
Han skriver att makt föder rädsla.
Den som har makt slår nedåt i tron att det är enda sättet att behålla kontrollen.

Malmö i tankarna igen. Skotten 2010. Skräcken. Peter Mangs vansinne. I lördagsnatt gick nazister ut beväpnade i samma stad. I december attackerades den antirasistiska manifestationen i Kärrtorp i Stockholm. I somras kom ett gäng nazister till Umeå. Det händer på fler platser. Det finns ett mönster.
Ett samhälle som monterar ned sin välfärd, som blir alltmer individualistiskt, där hotet om utslagning är överhängande, och skyddsnäten trasiga. I ett sådant samhälle får hatet lättare fotfäste. Hatet som bygger på rädsla.
Kristian Lundberg skriver om beräkningarna och marknadsekvationerna bakom arbetslinjen. Om den bortförhandlade arbetsrätten. Om sänkta skatter och ökade kapitalinkomster. De bemanningsanställdas ickeexisterande värde och att Malmö stad ”löser” bostadslösheten med offentlig upphandling.
De inkomstklyftor som finansminister Anders Borg kallar ”besvärande”, kallar han förnedrande. Han tål inte tidningsartiklar där innehållet inte är det väsentliga, utan antalet klick som kan genereras, klick som leder till annonsintäkter. Menar att marknaden har blivit till en egen person: ”en främmande makt som fattar avgörande beslut om vår framtid.” Att de nyliberala krafterna som säljer ut vår samtid och framtid blivit så starka för att de ges plats överallt, i själva samhällsgrunden. I skolan. I omsorgen.

Socialism är svaret på frågan om hur vi ska agera och reagera på det som är, enligt Kristian Lundberg. Han efterlyser arbetarförfattare som sätter ihop delarna. Som tar oss bort från historielösheten. Vill ha hemtjänstens roman, städarens, de papperslösas. Vill ha bildningsförbund och ser på Socialdemokratin som en klassresenär som skäms över sitt namn, som avslöjar en historia som den inte längre riktigt känns vid, eller känner igen sig i: ”Det var inte väljarna som svek. Det var partiet”, skriver han, och tillägger att det även var, och är, de som har förmånen att få ta utrymme i den offentliga debatten och i att skriva den kollektiva berättelsen om vår samtid.
Bland dem kan inräknas de som i dagarna beskrivit det nazistiska våldsdådet i Malmö som ett bråk mellan vänster- och högerextremister.
Jag lägger ned Kristian Lundbergs bok. Mår illa. Vill inte riktigt slå på datorn. Ta in flödet. Gör det ändå. Försöker skapa mig en övergripande bild. Se sammanhangen. Dra parallellerna.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , , , , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.