Bibliotek åt folket!

Bokdjuret. Illustration: Emma Lundström

Allt färre skolbibliotek. Folkbibliotek satta på undantag. Stadigt minskande antal läsande barn och ungdomar. De skönlitterära böckernas betydelse, för varje enskild människa och som samhällsförändrande kraft, gick som ett stråk genom hela årets upplaga av Littfest, Umeås alltjämnt växande litteraturfestival.

Vi hade ett litet skolbibliotek i sockenskolan när jag var barn. Vi hade också tillgång till bokbussen som då och då svängde in och parkerade på grusplanen invid den gula byggnaden men sin enda korridor, en korridor i universum, och sina trista klockor ovanför klassrumsdörrarna. Klockorna som mätte ut tiden och gjorde den långsam. Därför försökte jag in i det längsta hålla emot. Vägrade helt enkelt att lära mig klockan. För att jag hade på känn att den tidlösa, eviga barndomen då skulle vara obönhörligt slut. Detta tills jag fick ett armbandsur av min mormor och gav upp. Helt annat var förhållandet till läsning.
Kvällssessionerna med bland annat Sagan om ringen och Narnia, med Maria Gripe, Tove Jansson, Barbro Lindgren och Selma Lagerlöf, gjorde att jag kämpade hårt för att förstå de svarta krumelurerna som föräldrarna kunde göra till berättelser.
Innan förståelsen infunnit sig låtsades jag att jag kunde. Bland annat fick omgivningen lyssna på min egen version av Sagan om ringen som lästes högt ur en liten bok med perfekt ålderdomlig patina och många tunna, tunna sidor, som jag senare besviket kunde konstatera bara var ett spansk-ryskt lexikon. Läsandet var något jag ville tillägna mig. När jag väl kunde gick det inte att sluta.

Läsandet som en bot mot historielösheten. Läsandet som en väg ut, bort. Läsandet som karaktärsdanande, någonting som gör oss till bättre människor. Böcker som vänner som kan berätta för oss saker som vi inte vet, förmedla stämningar som spelar på strängar i själen som kanske domnat, somnat, inte får tillräckligt med näring av dagens alla snabba vägar till underhållning, det som kallas tidsfördriv.
Läsning är inte att fördriva tiden, det är att tänja på den, att ges möjligheten att kliva in i en annan människas tankevärld. Att få kunskap som vi annars inte själva skulle komma åt.
Berättelserna sätter gärna igång hjärnans och hjärtats kugghjul. Det är inte för inte som böcker har brunnit genom historien. Och idag, när det återigen känns som att vi är i någon slags historisk brytningspunkt, brinner de igen.

Under Littfest talade Kerstin Ekman om det långsamma läsandet. Att det måste få ta tid. Om att ligga vid en skogstjärn och bli alldeles hög på att läsa Nietzsches Så talade Zarathustra.
Men för att hamna just där, med den boken, måste det ha funnits en ingång till läsandet. Det måste ha funnits möjlighet till läsning. Ofta handlar det om att någon har tagit sig tid till att väcka läslusten. Genom att läsa högt för barnet och samtala kring det lästa. Läsande är en process som någonstans måste ta sin början.
Om just detta blev det ganska mycket sagt när tre av Svenska akademins ledamöter, Kristina Lugn, Torgny Lindgren och Sara Danius, samtalade på Littfest under ledning av Odd Zscheidrich. Temat var Vår tids behov av litteratur och bildning.Kristina Lugn. Foto: Emma Lundström

Kristina Lugn minns den första bok hon grät av. Misse Murr. Pappan fick läsa den om och om igen så att hon skulle få gråta. Hon vill minnas att hon rev bort sidan där katten blev räddad, för att slippa bli glad. Mamman var småskolelärare och av den åsikten att barn som lärde sig läsa innan de började skolan blev arroganta och odrägliga, så Kristina Lugn lärde sig läsa i hemlighet, lärde sig koden, höll det hemligt i två år:
– Det gjorde att jag tidigt kom i kontakt med vad frihet är. Jag visste ju en massa saker som ingen visste att jag visste. Det tror jag är det som gör att alfabetiseringen är en mänsklig rätighet, den är en förutsättning för frihet.

Sara Danius bodde under en period på den egyptiska landsbygden som barn. Hennes första stora läsupplevelse var när hon som elvaåring förstod de arabiska bokstäverna. ”När strecken förvandlades till innebörd”.
Bilderna i Dorés bibel var Torgny Lindgrens första bokliga upplevelse. Han var tre-fyra år och glömde aldrig de dramatiska och fruktansvärda illustrationerna. Sjuttio år senare skrev han en bok med samma namn. Läsa tror han att han lärde sig på porslinsburkarna i köket hemma: mjöl, kaffe, socker, ingefära och kanel.

Frågan kommer upp om litteraturen har ett egenvärde i sig. Kristina Lugn anser det:
– Så länge det finns ett samhälle där fortfarande medborgarna går med på att se till att vi röstar fram bara sådana lösningar som medger fria bibliotekslån, så har man en sorts garanti mot det yttersta vansinnet som ju uppstår i isolering. Den närvaro som man får genom en bok, den ger en sorts kontakt som kommunikatören inte lägger sig i. Det är ett sätt att aldrig behöva bli totalt överlämnad åt mig själv.
Torgny Lindgren ogillar dock tal om läsningens ”karaktärsdanande betydelse”:
– Jag har hållit på i sjuttio år och läst och läst, och jag har inte blivit en bättre människa.
Han påpekar att både Hitler och Stalin läste mycket. En läsande människa är inte, per definition, god.

Samtalet hamnar i larmrapporterna om skolan. Sara Danius vill ge ett positivt exempel. Berättar om en engagerad lärare i sonens skola, som hon förklarar är helt vanlig, ingenting märkvärdigt. Läraren hade, i mellanstadiet, ett minimum antal sidor som eleverna skulle läsa varje vecka och lämna in en rapport, och lästävlingar över sommaren. Prestation alltså. Inte lust.
Kristina Lugn tror inte att Sara Danius sons skola är helt vanlig, inte om den har bibliotek. Hon tror att en viktig orsak till det minskade läsandet är de många borttagna skolbibliotekarietjänsterna.
Alla barn har inte föräldrar som läser för dem, eller har möjlighet att läsa för dem. Det kan vara svårt att hitta in i böckernas värld då.

Odd Zscheidrich vill prata om litteraturen som kunskapsförmedlare och återigen sparkar Torgny Lindgren bakut:
– Man ska inte överskatta litteraturens roll som förmedlare av sanningar. Minst lika viktig är litteraturens roll som förmedlare av lögner.
Kristina Lugn tycker att han slår huvudet på spiken:
– Det är ju det som är litteraturens storhet. Att den förmedlar oss till varandra. Döda människor. Människor som levde på 400-talet före Kristus. Vad de ljög om, vad vi ljuger om. Det finns ingen annan än konsten som kan göra det.

Läsning. Att få koden och komma över tröskeln. Men vilka får koden? Vilka får möjlighet att komma över tröskeln? Jag började läsa för att jag hade förstått att böckerna bar berättelser inom sig, gömda i de svarta tecknen. Det handlade om lust, lust att förstå. Och om alla de samtal som kom ut av böckerna. Den gemensamma och underbart mystiska värld vi fick genom alla höglästa böcker.
Jag nickar igenkännande när Kristina Lugn säger att hon inte längre hinner läsa nya böcker, eftersom hon vill läsa om böcker hon läst tidigare, innan hon dör:
– Det är en slags självbiografisk akt att läsa om en bok som man läste när man var ung. Plötsligt kommer jag ihåg en oerhörd massa saker. Minnen som finns inkapslade i de här helt andra människornas skrifter.

I mitt bakhuvud gör sig några meningar påminda. Något vänsterledaren Jonas Sjöstedt sade under Littfestinspelningen av Aftonbladets podcast Flumskolan: ”Det mest socialistiska jag kan tänka mig, det är ett bibliotek. Alla betalar. Allt är gratis. Alla får komma. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Mer Marx än så blir det ju inte.”
Jag minns doften på biblioteket i närmaste samhälle. En trappa upp i ett mycket gammalt hus. Det sades att det spökade i ett av rummen. Målningar på väggarna. Den torra luften. Något sötaktigt stråk. Papper. Ett tag hade föräldrarna sommarantikvariat i samma byggnad. Och kanske hittar jag på att vi en gång hade inne ett exemplar av Dorés bibel. Att också jag förfasades över Torgny Lindgren och Sara Danius. Foto: Emma Lundströmbilderna.
Torgny Lindgren berättar att hans första bibliotekarie inte var bibliotekarie, utan mejerist:
– Han skötte biblioteket på sin fritid. Han var fantastisk. Det var han som fick mig att mycket tidigt börja läsa Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman.
Mejeristen satte också Dostojevskij i händerna på Torgny Lindgren, som knappt var tonåring, och förklarade varför han borde läsa böckerna, varför de var bra:
– När jag kom för att återställa dem samtalade han med mig om böckerna, låtsades att jag var vuxen. Han hade ingen bibliotekarieutbildning men han var en lidelsefull människa, det räcker långt.

Kristina Lugn berättar en historia om vännen, skådespelaren Allan Edwall.
Han växte upp i en bokfattig familj i Krokom. Men han hade en morbror som var folkbibliotekarie. När Allan Edwall var elva år fick han två böcker under ett samtal med morbrodern. Den ena var Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Trots sin ringa ålder blev han alldeles tagen av boken.
När morbrodern dog i början av 80-talet hittades i hans kvarlåtenskap ett returnerat brev. Brevet hade Allan Edwall skrivit till Dostojevskij och skickat till förlaget i tron att författaren fortfarande var i livet. Kristina Lugn har brevet hemma hos sig. Där står det med blyerts: ”Bäste herr Dostojevskij, ni får inte ge upp. Jag vet att det finns ett hopp, också för er.”

Läsandet börjar med bilderböckerna. Börjar med godnattsagorna. Börjar med att det finns tid att samtala om det lästa. Tid att umgås med barnen och se vad de ser, lyssna på deras tankar. Lusten, att leka och att lära, finns hos barnet. Det gäller bara att blåsa luft under dess vingar. Och om det inte finns någon alls som kan blåsa luft, så är det ännu mer livsavgörande med fungerande folkbibliotek. Eftersom ordet har en sådan otrolig kraft.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.