Arbetarkvinnorna – sämst villkor och minst makt

Ulrika Vedin och Joa Bergold. Foto: Emma Lundström

Arbetarkvinnor har sämst villkor i Sverige. Både på arbetsmarknaden och i hemmet. Vi lever i ett ojämlikt land och strukturerna måste brytas genom radikala åtgärder. Det var huvudbudskapet när LO idag presenterade sin första Jämställdhetsbarometer.
Medan en blek vårvintersol lyste över LO-borgen i Stockholm, förklarade LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, att utredningen är tänkt att bli den första av minst tio stycken, vars främsta syfte är att över tid jämföra situationen på arbetsmarknaden – med huvudfokus på arbetarkvinnor – och komma med förslag på problemlösningar. LO vill lyfta frågorna om klass och kön i debatten. Årets barometer har den talande rubriken: Tid, makt och pengar.

Enligt utredarna, Ulrika Vedin och Joa Bergold, är det två begrepp som mer än andra har präglat jämställdhetsdebatten under 2000-talet: ”livspusslet” och ”det gränslösa arbetet”. De tycker att begreppen både fångar och döljer dagens arbetsliv. Det förstnämnda handlar bland annat om att vissa har råd att köpa sig tid med pengar, med hjälp av rutavdraget. Det andra berör till exempel alla dem som arbetar deltid men måste vara tillgängliga alla veckans timmar, i fall det skulle ringa.
Men de två begreppen räckte inte riktigt till, utredarna ville vidga perspektivet, se hela verkligheten, de ville se hur tid, makt och pengar samspelar. Gå bortom ett maktbegrepp som de anser är individualiserat. Joa Bergold berättar att vad de såg var att de ojämlika strukturerna inte har förändrats i grunden:
– Vi kan inte längre ha ett maktbegrepp som är så individualiserat. Det handlar inte om att informera sig fram till rätt val. Du kan vara hur informerad som helst om att deltidstjänster i äldreomsorgen ger dig en ganska kass pension, men valet kan inte vara att inte arbeta med det du är utbildad för. Vi behöver kompetenta, välutbildade och välavlönade anställda inom vården. Det stora problemet är egentligen inte tid, utan jakten på försörjning och bristen på makt.

Jämförelserna i Jämställdhetsbarometern görs mellan män och kvinnor i arbetaryrken och tjänstemannayrken. Den bygger på omfattande statistik och tar avstamp bland annat i villkoren i arbetslivet, i familj och hem, ekonomiska villkor och hälsovillkor. Det hela avslutas med ett erkännande om behovet av fördelning.
– Vi vill återinföra klassperspektivet. Jämställdhetsanalysen är för grund idag, säger Ulrika Vedin och talar vidare om hur könsskillnader och klasskillnader återskapas i dagens samhällsstrukturer.

När det gäller villkoren i arbetslivet, har de tittat på tidsbegränsade anställningar, deltiderna, arbetstidens förläggning och inflytandet över den. Ulrika Vedin ger en övergripande bild:
– Det är uppenbart så att på punkt efter punkt så är det arbetarkvinnor som har de absolut sämsta villkoren. De har högst grad av tidsbegränsade anställningar. Över femtio procent arbetar deltid. Och de har litet inflytande över när, var, hur och i vilken takt olika arbetsuppgifter ska utföras. Men det är de som servar alla andra i det här 24-timmarssamhället. De jobbar mest obekväma arbetstider och har minst makt.
Samma sak gäller de fysiska och psykiska kraven i arbetet, och utsattheten för hot och våld. Arbetarkvinnorna ligger sämst till där också, menar Ulrika Vedin:
– Vår enkla slutsats är att arbetslivet måste göras betydligt mer närvarande när man diskuterar förutsättningar för jämlikhet.

Med villkoren i hem och familj är det så att den som har lite makt och pengar får ta mesta ansvaret för barnen. Enligt utredningen tar kvinnor ut 76 procent av ersättningsdagarna för föräldraledigheten. Är i snitt borta 15 månader per barn. Mannens snitt är fyra månader per barn:
– Det är kvinnors föräldraskap och mäns arbete som är i fokus när föräldraledigheten delas, berättar Joa Bergold och förtydligar: mäns arbete värderas högre än kvinnors.
Statistiken visar tydliga könsskillnader kopplade till yrkesverksamhet och bransch. Arbetarkvinnor jobbar oftast deltid både innan och efter föräldraledigheten. Joa Bergold anser att vi måste titta närmare på orsakerna till deltidsarbete:
– Den största anledningen till att man arbetar deltid är bristen på heltidsarbete, det måste förändras. Men samtidigt finns det en risk med att vi får det att låta som att all annan deltid är frivillig. Den formas av andra orsaker. Bland annat omsorg om barn och äldre, eller att arbetet är tungt.
Utredarna menar att det måste byggas upp en infrastruktur som motverkar både det ofrivilliga och det ”frivilliga” deltidsarbetet. De vill avskaffa den gamla devisen: ”Heltid en rättighet, deltid en möjlighet”:
– Vi måste börja prata om ”Heltid en rättighet, deltid en rimlighet”. Vad krävs för att vi ska kunna arbeta heltid, i form av välfärdstjänster, arbetsorganisation, möjligheten till inflytande?

Med Jämställdhetsbarometern införs ett nytt lönemått: faktisk månadslön. Ett sätt att räkna som speglar det utbredda deltidsarbetet bland kvinnor. Ulrika Vedin och Joa Bergold tycker att de gamla måtten är missvisande. Med det nya lönemåttet framkommer att det är en skillnad på 20 000 kronor i faktisk månadslön mellan kvinnor i arbetaryrken och män i tjänstemannayrken. En LO-man får i snitt 7000 mer i lön än en LO-kvinna. En tjänstemannakvinna har 9 300 kronor mindre i månadslön än en tjänstemannaman.
Ekonomin påverkar livsvillkor. Påverkar hälsa.
– Den röda tråden är att kvinnor i arbetaryrken har de i särklass sämsta villkoren. Både i jobbet, i hem och familj. De har de minsta ekonomiska resurserna och det sämsta hälsotillståndet, säger Ulrika Vedin och fortsätter:
– Det är inte en särskilt rolig bild som vi har fått måla upp men den är absolut nödvändig att ta fram, diskutera och förändra.

De avslutande förslagen som ska stärka kvinnors ställning i arbetslivet är bland annat att arbetsmarknadslagstiftningen ska stödja rätten till heltid och trygga anställningar. Att föräldraförsäkringen ska ses över och delas mer lika mellan föräldrarna – utredarna anser att regeringen ska initiera en översyn av föräldraförsäkringens effekter på omsorg, arbete och försörjning ur ett klass- och könsperspektiv. De tar också upp de generella välfärdslösningarna.
– Vi ser att de individuellt viktigare lösningarna som har präglat de politiska förslagen under ganska många år, är otillräckliga. De kommer oerhört få kvinnor och män till del. Fokus måste ligga på generella lösningar för att individer ska ha bättre förutsättningar till att arbeta, i synnerhet för kvinnor. Man kan inte nog betona hur viktig en stark välfärdsstat är för kvinnors individuella frihet, säger Ulrika Vedin.

Ett starkare arbetsmiljöarbete. Konkreta handlingsplaner. Politiken och arbetsgivarna måste ta större ansvar. Särskilda satsningar på små arbetsplatser och kvinnodominerade sektorer komma till stånd. Anställningstryggheten stärkas. Tidspressen minskas. Allt enligt Jämställdhetsbarometern. Joa Bergold påpekar att det måste ges frihet att göra ett gott jobb. Ulrika Bergold sammanfattar:
– Fackliga och politiska strategier måste gå hand i hand och omsättas i konkret handling för att vi ska nå resultat och förändra hur det ser ut.
Etnicitetsperspektivet saknas helt i samtalet kring rapporten; det faktum att dagens arbetarkvinnor ofta har invandrarbakgrund och upplever ojämställdhet på fler plan än i arbetslivet.

Slutsatsen måste vara att det har hänt väldigt lite under alltför lång tid i form av förbättringar när det gäller kvinnor i arbetaryrken. Att det snarast är en backlash i och med Alliansens arbetslinje, som ju bland annat innebär att alltfler kvinnor jobbar alltmer deltid och går en framtid som fattigpensionärer till mötes.
Oavsett vilken regering som sitter till hösten måste kraftiga åtgärder vidtas. Välfärden byggas upp igen. Jämställdheten bli verklighet.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.