Stuart Hall – en bekant främling

15 februari 2014

Förstasidan, Kultur

Stuart Hall. Illustration: Emma Lundström

Att den svenska jazzsångerskan Alice Babs, och den amerikanska Hollywoodstjärnan Shirley Temple gått bort, det har det sagts mycket om i medierna. Mindre har det sagts om Stuart Hall, ett av de stora namnen bakom den tvärvetenskapliga forskningsinriktningen cultural studies.
Född i Kingston, Jamaica, 1932. Fadern var den första icke-vita personen att få en chefsposition i det koloniala Jamaica. Modern hade vita förfäder och identifierade sig med ett föreställt Storbritannien. Stuart Hall fick en klassisk engelsk utbildning samtidigt som han anslöt sig till kampen mot det koloniala styret. 1951 kom han till brittiska Oxforduniversitetet genom ett stipendium.

Hall kände sig alltid som en ”familiar stranger”, en ”bekant främling” i Storbritannien. Ju längre tid han tillbringade i landet, desto mer identifierade han sig utifrån sin hudfärg.
För att stå ut i Oxford solidariserade han sig med samhällets migranter. I samband med de politiska omvälvningarna 1956 – invasionen av Egypten och Sovjets hårda nedslag på den Ungerska revolutionen – blev han en del av den nya vänstern. Där fick han en politisk hemvist. Han kom bland annat att bli tidskriften the New Left Reviews förste chefredaktör. Sin fru träffade han när de båda deltog i kärnvapenmotståndets stora marsch från Aldermaston till London 1964.

Samma år grundade författaren och akademikern Richard Hoggart Centre for Contemporary Cultural Studies vid Birminghamuniversitetet. Han bjöd in Stuart Hall som blev centrets första forskare, senare dess föreståndare. Hall ska ha varit en trollbindande talare och en inflytelserik lärare. Själv såg han sig aldrig som akademiker, trots sitt världsomspännande rykte.
Poängen med cultural studies är att populärkultur med låg status tas på allvar. Att kopplingar görs mellan kultur, makt och politik. Stuart Hall spelade en väldigt viktig roll i att vidareutveckla perspektivet. Han fördjupade dess fokus på kultur i vid mening – folkets kultur – och bidrog i hög utsträckning till intresset för subkulturer, ungdomskulturer och etniska minoriteters kultur. Han bidrog också till synen på mediernas påverkan på politiken.
Det finns inte ett enda verk med bara honom själv som författare. Men det finns en oerhörd mängd kollektivt skrivna essäer och journalistiska texter, liksom politiska tal, och texter till radio- och TV-framträdanden. Han underströk alltid vikten av det kollektiva arbetet.

Stuart Hall var snabb på att se sin samtids nyckelfrågor, och väldigt kritisk mot enkla svar. I likhet med Antonio Gramsci – en av hans inspirationskällor – var han inte bara akademiker utan också aktivist.
I hopp om att nå dem som fallit mellan stolarna i det konventionella utbildningssystemet, blev han professor i sociologi vid the Open University, 1979. Samtidigt blev Margaret Thatcher vald till landets premiärminister. Strax före valet myntade Hall begreppet Thatcherism i en legendarisk artikel i Marxism Today.
Hall ansåg att vänstern delvis hade ansvar för Thatcherismens vinningar, genom att inte vara tillräckligt populistisk. Något som väckte många kritiska röster.
Han förutspådde också tidigt att Thatcherismen skulle komma att influera politiken långt efter det att Thatcher själv försvunnit.

Ju äldre han blev, desto större fokus kom Stuart Hall att lägga på ras och postkolonialism. När han trappade ned på sitt akademiska arbete kom han istället att – tillsammans med unga konstnärer och filmskapare – engagera sig i rörelsen för ”Black art”.
Trots en allt klenare hälsa fortsatte han mot slutet att ta emot en aldrig sinande ström av besökare i sitt hem för att diskutera den samtida politiken. New Labours urholkande av det offentliga gjorde honom rasande. Men den ekonomiska krisen 2008 gjorde honom på ett vis lycklig: att kapitalismen föll på sitt eget grepp. Så sent som förra året bidrog han till ett manifest för en postnyliberal politik.
Stuart Hall älskade Miles Davis musik och kallade det för ”ljudet av det som inte kan vara”. Han förblev marxist till sin död.

Text och illustration:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.