Staten och Kapitalet i Palestina

12 februari 2014

Fokus, Förstasidan, Utrikes

RawabiSamtidigt som de flesta palestinier kämpar för att överleva under israelisk ockupation, lever en mäktig grupp palestinska kapitalister gott, och skaffar sig ökat politiskt,
ekonomiskt och socialt inflytande. Alltför ofta betalas detta av ekonomiska
normaliseringsprojekt. Med andra ord, de behandlar israelerna som om de vore
”normala” affärspartners snarare än en ockupationsmakt som hänsynslöst har kränkt palestinska rättigheter i mer än 65 år. Den här veckan skriver den palestinska
statsvetaren Tariq Dana om vilka de palestinska kapitalisterna är och hur de utövar
sin makt. Del två kommer i nästa veckas Internationalen.

 

 

Palestinska affärsmän utövade inflytande i den politiska sfären redan innan den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) bildades. Efter PLO: s grundande har palestinska kapitalister spelat en viktig roll i den nationella befrielserörelsen. Vissa PLO fraktioner, särskilt Fatah, såg den palestinska kapitalistklassen som en ”nationell bour­geoisie” och som en oumbärlig del av den antikoloniala kampen.
De palestinska kapitalisterna som snart skaffat sig ledande positioner i PLO, höll i de politiska förhandlingarna och finansierade organisationen i mångt och mycket. Palestinska affärsmän medlade mellan PLO:s ledarskap och den jordanska regimen under Svarta september, och mellan PLO:s ledarskap och den amerikanska administrationen under 1980-talet. De stödde även välgörenhet, utbildning och socioekonomiska projekt.
Sedan Osloavtalet, och särskilt under de senaste åren, har de palestinska kapitalisternas inflytande över de ockuperade områdena ökat på ett aldrig tidigare skådat sätt. Den palestinska kapitalistklassen kan delas in i tre huvudgrupper:
•  ”Återvändande” kapitalister, som består av en palestinsk bourgeoisie som uppstod i arabländerna, särskilt Gulfstaterna, samt i Nordamerika och Europa. Många av dessa affärsmän knöt starka band till den framväxande palestinska myndigheten.
• Lokala kapitalister, som består av två undergrupper: stora markägare som historiskt sett haft betydande politiskt och socialt inflytande, och lokala entreprenörer som samlat på sig rikedom som underleverantörer till israeliska företag efter 1967 års ockupation.
• De nyrika, som förvärvat rikedom på senare tid och som särskilt gynnats av Osloprocessen.

Liksom andra palestinier, har affärsmännen lidit av att vara statslösa och längtat efter den säkerhet som en stat skulle ge, där deras företag och vinster skulle vara bättre skyddade mot regional instabilitet och hot. Därför stödde många av dem Osloavtalet, som sågs som ett viktigt steg mot att upprätta en palestinsk stat, vissa trodde till och med  att Osloprocessen skulle förvandla Västbanken och Gaza till ett Singapore i Mellanöstern.
Tecken på kapitalistiskt inflytande på den framväxande palestinska myndigheten kan ses i artikel 21 i den palestinska grundlagen, där det slås fast att ”det ekonomiska systemet i Palestina skall baseras på principerna om en fri marknadsekonomi ”(författarens kursivering). Paradoxalt nog har till och med den globala pådrivaren av fri marknadskapitalism, USA, en konstitution som är mer flexibel. Detta för att möjliggöra olika ekonomiska strategier under olika ekonomiska förhållanden. Den palestinska myndighetens nyliberalism har bidragit till att skapa en institutionell ram som gör det möjligt för ekonomiska intressegrupper att manipulera politiken för sina egna syften.
Nyliberalismen i kombination med bristande demokrati och korruption stärker och befäster vad som kan beskrivas som en palestinsk kapitalism präglad av vänskapstjänster.
Ända från början tog sig myndighetens vänskapskorruption uttryck i nära relationer mellan mäktiga affärsmän och myndighetens elit. Detta system hade naturligtvis negativa effekter på ekonomin. Genom att gynna privilegierade politiska och ekonomiska grupper har det snedvridit marknadsmekanismerna och begränsat folkmajoritetens ekonomiska möjligheter.
Under 1990-talet ledde förhållandet mellan vissa palestinska kapitalister och den härskande klicken inom den palestinska myndigheten till en centralisering av den politiska och ekonomiska makten i händerna på ett fåtal personer som snabbt lyckats förvandla det nationella projektet till ett intressepolitiskt rävspel. Ett tydligt exempel på detta är hur den palestinska myndigheten tillsammans med palestinska kapitalister i exil skapat storskaliga offentliga och privata monopol. Sådana monopol råder bland annat på mer än 25 importerade nyckelråvaror som mjöl, socker, olja, fryst kött, cigaretter, boskap, cement, byggmaterial, stål, trä, tobak och bensin.
Vidare har monopol också skapats för vissa ekonomiska aktörer som samarbetar med israeliska företag. Detta har haft en förödande effekt på den palestinska ekonomin och för Västbankens småföretag, och omvänt, gynnat den israeliska ekonomin. Ett antal tidigare israeliska politiker och militärer har efter sin pensionering blivit affärspartners till vissa palestinska kapitalister och delar av eliten i den palestinska myndigheten. I gengäld har Israel erbjudit de palestinska affärsmännen och politikerna särskilda privilegier som olika tillstånd, mer rörelsefrihet och friare handel och VIP-status.

Med utnämningen av den tidigare premiärministern Salam Fayyad och de statliga program som han infört sedan 2008, har kapitalisternas inflytande över det politiska etablissemanget ökat. Affärsmän och pro-kapitalistiska teknokrater fick ofta viktiga ministerpositioner i Fayyads regeringar.
Fayyads ”reformering” av banksektorn var nyckeln till kapitalisternas ökande politiska inflytande. Dessa reformer har gjort det möjligt för regeringen att ingå långfristiga låneavtal som enligt beräkningar uppgick till cirka 4,2 miljarder dollar 2013. Det är så mycket som 50% av BNP, med en årlig ränta på 200 miljoner dollar. För en ekonomi som till stor del är beroende av internationellt bistånd är en sådan offentlig skuldsättning alarmerande. Det är fortfarande oklart till vad pengarna används och hur den palestinska myndigheten ska kunna betala av sina skulder.
Den höga statsskulden gör att kapitalisterna kan pressa den palestinska myndigheten att anpassa sin politik i enlighet med storföretagens intressen, genom att hota med att dra tillbaka  investeringar eller frysa dessa. Naturligtvis är det folket som får betala kostnaden. Exempel på detta är när den palestinska myndigheten höjde inkomstskatten och gjorde stora offentliga nedskärningar i början av 2012.
Dessa palestinska kapitalisters roll har även stärkts på den internationella politiska arenan. De stod aktivt bakom USA: s utrikesminister John Kerrys ansträngningar att driva igenom ett fredsavtal  trots de förfärliga konsekvenser det föreslagna avtalet skulle fått för palestinska rättigheter. Dessutom förhandlades innehållet i Kerrys fredsplan fram utan medverkan från vare sig det palestinska civilsamhället eller palestinska myndigheten själv.
Detta tyder på att den lokala palestinska kapitalistklassen har blivit den verkliga förhandlingsparten i de internationella ”freds”förhandlingarna. Det är svårt att tro att någon fredsplan som denna grupp förhandlat fram skulle kunna ge det palestinska folket mer självbestämmande, frihet och rättvisa. Det är mer sannolikt att en sådan bara skulle bli ännu en lukrativ möjlighet för dem som drar nytta av status quo.

Tariq Dana
En längre version har tidigare publicerats
www.al-shabaka.org
Översättning från engelska: Marco Espvall

 

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.