Sametinget om gruvboomen: ”Vår själ finns i markerna”

05 februari 2014

Fokus, Förstasidan, Inrikes, På plats

Sametingets ordförande, Håkan Jonsson. Foto: Emma Lundström

Det råder gruvboom i Sverige. De styrande har gett fritt fram för internationella bolag att prospektera i princip varhelst de vill. Såväl i privata trädgårdar som i områden som borde vara skyddade för allas vår skull. Runt om i Sverige kämpar folk lokalt för hotade platser. Så också i norr. I somras hamnade Kallak i världens blickfång. Inte bara för den hotade miljön, utan också för att en gruva där skulle slå ut rennäringen. Ett urfolks rättigheter trampades på. Så som de har trampats på genom historien. Och att trampa på ett folk får konsekvenser.

När gruvindustrin höll konferens sista veckan i januari fanns ett helt nytt seminarium med i programmet: ”Markanvädningsfrågan.” Ett tydligt tecken på att det växande gruvmotståndet i Sverige gjort avtryck i samhällsdebatten. Industri och politiker kan inte längre blunda och hålla för öronen, de är tvungna att åtminstone låtsas som att de bryr sig om vad motståndet har att säga.
Trots detta började markanvändningsseminariet med att en man från Tahtlanfolket i Kanada – i en slags extrem uppgivenhet – enbart fokuserade på att Tahtlanfolket i alla fall har lyckats se till så att de får del av de ekonomiska vinningarna när deras marker exploateras. Att mark och vatten förstörs snuddade han inte ens vid. Framtiden fanns inte.

Samma uppgivenhet märktes hos ordföranden för Malå sameby, Jan Rannerud. Han menade att gruvnäringen i Malåtrakten – i guldrike – förekommit så länge att samerna inte längre tror på att något annat är möjligt. Den nuvarande exploatören, Boliden, vill i alla fall ha dialog med samerna, påpekade han. Något som Bolidens Anders Forsgren intygade. Forsgren talade om att ”bygga förtroende”. Men budskapet som båda gav, var att det egentligen inte rörde sig om någon dialog. Snarare lyssnar Boliden, och gör sedan ändå precis som de vill.

Karl Larsson från Gärde Wesslau Advokatbyrå – som representerar samebyar i gruvprocesser – menade att renskötarnas kunskap måste vara avgörande vid bedömningar av gruvnäringens påverkan på rennäringen. I verkligheten lyssnar varken företag eller rättsinstanser på samerna när det verkligen gäller, förklarade han.
Och journalisten Arne Müller, författare till boken Smutsiga miljarder: den svenska gruvboomens baksida, beskrev oerhört väl de oöverskådliga och långsiktiga miljökonsekvenser som de alltmer storskaliga gruvprojekten kan innebära, och har inneburit. Att det allt oftare handlar om stora områden med öppna dagbrott där mineralhalterna är låga, vilket ger enorma avfallsmängder, väldigt stor energiförbrukning, och utsläpp av växthusgaser som suddar ut alla klimatmål.
Ett exempel är den planerade gruvan i Rönnbäck, Tärnaby, där FN har satt tillfälligt stopp för att utreda om Sverige brutit mot samernas rättigheter. Där är det tänkt att 30 miljoner ton ska utvinnas på ett par år. Lika mycket som bröts i Falu koppargruva från 1500-talet och fram till att den lades ned i mitten av 1970-talet. På en yta lika stor som Stockholms innerstad, Södermalm och Bromma.

Men den starkaste bilden från seminariet var den som Sametinget ordförande, Håkan Jonsson, gav av samernas situation när det gäller gruvor.
Först och främst beskrev han innebörden i rubriken på sitt tal: ”Förlorad samisk näring och kultur går inte att ersätta med pengar.” Att näring och kultur inte går att separera när det gäller det samiska samhällslivet, att de är så tätt sammanflätade. Rennäring, slöjd, jakt, fiske och turism.
– Jag vill att rubriken ska trummas in så att det är den ni kommer ihåg när ni går härifrån. Det västerländska synsättet är ju att allt går att ersätta med pengar. Så är det inte, sade han och menade att den samiska kulturen har utarmats så otroligt sedan 1500-talet och fram till idag. att det lilla som fortfarande existerar är så oerhört viktig. Att det är därför exploateringen är ett sådant hot.

Sametinget håller på att utarbeta en gruv- och mineralstrategi som de hoppas kunna ta beslut om i februari. En strategi som, enligt Håkan Jonsson, inte stämmer överens med den som regeringen presenterade förra året. Händelserna kring Kallak/Gállok utanför Jokkmokk i somras, fick många samer att känna att det fick vara nog, att gränsen var nådd.
För gruvnäring är inte något nytt för Sveriges samiska befolkning. Redan på 1600-talet fanns det gruvor långt upp i Lappmarken. Håkan Jonsson nämnde specifikt Nasafjälls silvergruva där samerna fick utföra malmtransporterna under slavlika förhållanden.
För att ge ett helhetsperspektiv på dagens markanvändningssituation berättade han om de lappskatteland som fanns på den tiden. Avgränsade områden där samiska familjer bodde och bedrev jakt och fiske, hade renar. Men samerna fick aldrig rätten till den mark de brukade. Staten insåg tidigt markernas värde: först mineralerna, sedan skogen, vattenkraften och vindkraften.

I slutet av 1800-talet stiftades den första så kallade ”renbeteslagen”. Staten skärpte sin kontroll över de samiska markerna:
– I princip gjordes samernas äganderätt om till nyttjanderätt. I våra gamla handlingar syns det hur ”lappskatteland” ändrades till ”lappskatterenbetesland”. Det blev bara en rätt för renbete från och med 1886, förklarade Håkan Jonsson och pekade på vikten av det historiska perspektivet när det talas om vilken rätt samerna ska ha i beslutsprocessen. Han menade att nyttjanderätten borde gälla som äganderätt. I dagens lagstiftning är det bara renskötselrätten som gäller. Vilket är väldigt begränsande, enligt honom:
– Det innebär att man måste vara sameby för att få bedriva renskötsel. Man har gjort om folkrätten till en näringsrätt. Jag är otroligt fascinerad över hur man under lång tid från svenska statens håll successivt har jobbat på att det ska bli en nyttjanderätt istället för en äganderätt, och att det bara ska vara en liten begränsad skara människor som kan nyttja den rätten.

Sverige har ratificerat konventioner som ska säkerställa urfolkens rättigheter. Att säga att vi följer dem är att säga för mycket. Bland annat har FN:s rasdiskrimineringskommitté tittat på hur Sverige hanterar den samiska frågan när det gäller markanvändning, och kommit fram till att samerna bör ha beslutsrätt, samt att Sverige snarast måste ratificera Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention 169 om urfolk och stamfolk i självstyrande länder.
Håkan Jonsson visade en bild på ett fantastiskt vackert fjällandskap med en flat sten i förgrunden, en Seit, en samisk helig plats.
– Det kan tyckas som att det är långt mellan gruvorna. Men man måste se de kumulativa effekterna av exploateringen. Man måste titta på gruvnäringen, skogsbruk, vindkraftverk, vattenkraft, turism, bebyggelse, vägar och annan infrastruktur som drabbar både renskötseln och all annan samisk kultur. Därför att samerna har levt i de här markerna under tusentals år. Man har använt varenda kvadratmeter till någonting. Till renbete, till att samla skohö, jaga och fiska. Det är kopplat till vad som är samisk kultur och urfolkstraditioner, nämligen att det är det som är vår själ; att ha den här kunskapen, att ha den här kännedomen om markerna. För det här, sade han och visade på bilden av fjällandskapet, det är ungefär som era vardagsrum. Allting har en plats och allting har en historia.

I somras, i Kallak/Gállok, gjorde Sametinget ett uttalande kring gruvexploateringen. Då ställdes bland annat krav på att Sametinget och alla berörda samer måste få vara med från början i varje process – innan exploatörerna har fått tillstånd att börja borra, och att lagstiftningen måste ändras så att samernas rätt stärks gentemot internationella exploatörers intressen.
Det är det uttalandet som samernas nya mineralstrategi bygger på, berättade Håkan Jonsson under seminariet, och visade återigen på bilden av Seiten:
– Det är helt ofattbart att utländska bolag kan komma och sätta igång en gruva på marker som den här. En väldigt religiös, helig plats, kanske också viktig för renbete, eller i något annat samiskt sammanhang. Där kan man sätta igång och borra och gräva utan att samerna kan säga varken ja eller nej. Ni kan ju tänka er vilket liv det skulle bli om man gjorde detsamma på en kyrkogård i Sverige.

I uttalandet från Sametinget klargörs att en hållbar livsmiljö och långsiktigt nyttjande är viktigare än kortsiktigt vinstintresse. Perspektivet måste sträcka sig många generationer framåt i tiden.
Det finns ett uttryck som gör Håkan Jonsson väldigt orolig: ”hållbar exploatering.”
– Jag var på en konferens om Arktis för någon månad sedan och då pratade man mycket om det. För mig är det ingenting annat än exploatering, menade han och tog upp en annan väldigt viktig del när det gäller det samiska folket och gruvorna: de psykosociala aspekterna:
– Många samer mår väldigt dåligt. Man har bland annat forskat på det bland de som arbetar med renskötsel och där kan man se att självmordsfrekvensen är betydligt högre än genomsnittet. Självklart skär det i hjärtat när man ser att det börjar rivas i mark som under flera hundra år kanske har varit en helig plats.

Trots den mörka bilden sade Håkan Jonsson att gruvnäringen behövs. Men inte under de omständigheter och i den omfattning som sker idag:
– Ser man hur det ser ut med prognoserna när det gäller gruvnäringen så ska den ju öka med 150 procent på tio år, medan den bara har ökat med 25 procent under de senaste tjugo åren. Det är väldigt oroande.
Seminariets moderator, Sverker Olofsson, undrade om Håkan Jonsson ser gruvfrågan främst som en ekonomisk dragkamp eller som en diskrimineringsfråga.
– Helst vill vi inte se några pengar överhuvudtaget. Vi vill se orörda marker. Men blir det en exploatering så måste vi ersättas för de ingrepp som görs, både näringsmässiga, kulturella och psykosociala, svarade Sametingets ordförande som ändå tyckte att det var ett stort steg i rätt riktning att samerna bjudits in till konferensen:
– Det krävs kunskap och förståelse från bägge håll. Vi behöver mer information om hur gruvnäringen ser på saken så att vi kan mötas och få en samförståndslösning. Jag tror aldrig att vi kommer att bli överens, men hoppas att vi åtminstone får bättre lösningar i framtiden.

Det avslutande panelsamtalet handlade till stor del om Kallak. Om att det som skedde där i somras var skamligt. Det blev i viss mån för svenska samer vad Altakonflikten var för samerna i Norge. Håkan Jonsson påpekade att det inte enbart går att skylla händelsen på exploatörerna:
– Minerallagstiftningen är katastrofal. Den möjliggör att sådant här kan ske.
Sverker Olofsson undrade vad panelen hade att säga om den infekterade situationen i Jokkmokk. Arne Müller förstod de starka känslorna: Jokkmokk är en kommun som tappat mer än hälften av sina invånare på fyrtio år. Jobben har försvunnit. Nya jobb blir ett starkt argument för en gruva. En man i publiken talade om ”utarmningskolonialiseringen” av Norrland.
Riksintressen diskuterades också. Håkan Jonsson tog återigen upp det samiska folkrättsperspektivet:
– Renskötseln kan aldrig konkurrera med gruvnäringen. Fortsätter det så här så förlorar samerna hela tiden. Vissa samebyar för ersättning, men exploateringen fortgår.
Regeringen vill att samerna ska ha dialog med gruvföreträdare, men dagens minerallagstiftning gör dialog helt ointressant, enligt Håkan Jonsson:
– Får vi inte en dialog med politikerna om minerallagstiftningen, då sätter vi oss inte i dialog med gruvnäringen.

Arne Müller gav en avslutande bild: Umbyns sameby – som skulle påverkas av transporterna från Rönnbäckgruvan – har också Sveriges största landbaserade vindkraftpark lite längre ned vid Umeälven, nedanför den planeras för en fluoridgruva, fyra mil längre ned kan det komma att bli en guldgruva, samt ännu fler vindkraftparker.
Så länge det, som exemplet visar, är fritt fram för exploatering hotar de så kallade ”kumulativa effekterna” att slå ut hela områdens livsförutsättningar och miljö.

Text och foto:
Emma Lundström

 

Tidigare i Internationalen:

Om gruvboomens smutsiga baksida

Maud Olofsson om gruvmotståndet: “Folk kan inte skilja på miljoner och miljarder”

Farligt att blunda för framtiden

Det nya året kan blomstra ur det gamlas grogrund

Lönnmordet på landsbygden

Länsstyrelsen sågar Kallakgruva

FN sätter stopp för gruva i Rönnbäck

“Vad väger en framtid?”

Henrik Blind om sommarens kamp: “Det är så mycket större än Kallak”

Socialistiskt Forum Umeå 2013: “Så länge tillväxt är ordet, är vi körda”

Kallak och tystnaden

Kallak: allt skarpare läge

Kallak: kampen om framtiden

Provbrytningen uppskjuten i Kallak

Blockad pågår i Kallak

Glädjebeskedet i Ojnareskogen – en milstolpe i miljökampen

En glimt av glädje från Ojnareskogen

Ödestimmar från Ojnareskogen

Klockan 08.45 ska jag vara i Ojnareskogen

Dags att skydda Jokkmokk

Ringarna på vattnet…

Att stjäla mineral från Afrika

Nu gäller det för Ojnareskogen

På vem lyssnar rätten? Folket eller bolaget?

Protestdag mot gruvboom och asylpolitik: ”Det är vi som är folket!”

Till sosseledningen: byt fokus nu!

Dem vi skyldiga äro

Ojnareaktivist inför rätta

Ojnare: på kort eller lång sikt?

När kakan är äten är den borta

Ojnarerörelsen fortsätter

Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: ”Slaget ska inte gå förlorat”

Vad sker i Cajamarca?

Bädda inte för miljökatastrofer

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.