Ömheten sveper över ytan

01 februari 2014

Film, Förstasidan, Kultur

Ömheten räcker inte ända fram. Regissören Sofia Norlins långfilmsdebut om ett antal ungdomar i Kiruna vann nyligen en guldbagge för bästa foto, men en film som i princip bara handlar om foto måste vara betydligt mer makalös än Ömheten för att sätta spår.
Det är sant att det är vackert. Men det är vackert kring Kiruna. Och gruvan är också fotogenisk som det dånande helvetesgap den är.
Det är bara det att det hela mest bara känns som en antydning till ett försök att skildra något, som verkligen behöver skildras – hur det är att växa upp iÖmheten_poster ett samhälle som kommer att slukas av underjorden. Om inte annat hade vi kunnat få lära känna staden. Få en riktig känsla för den. En känsla för vad det är som kommer att försvinna.

Filmen snuddar bara vid de berättelser den skulle ha kunnat berätta. Gör det enkelt för sig. Hoppar över dialog och riktning. Hänfaller åt romantik och mystik. Åt mytbilden av Norrbotten som befolkat av tysta människor. Personerna i den blir aldrig annat än skisser. Staden aldrig mer än en fond.
Den skulle ha kunnat vara som en dikt, men väcker istället irritation.

Vi är positivt inställda från början. Sitter i biomörkret på lilla Folkets Bio i Umeå och önskar ingenting annat än att ryckas med, att få en känsla, att känna smärtan, känna kärleken, känna vemodet. Men det händer inte. Intrycket är att regissören har gjort det enkelt för sig.
Filmrecensenten Fredrik Sahlin har kallat det poetisk realism, att filmen ”lutar sig mot stämningar och tillstånd”. Och visst, det gör den, men med tanke på att det är den första filmen som sprungit ur Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium för kvinnliga regissörer, och det således måste ha funnits både tid och pengar till att ge det som skildras ett verkligt djup, inte bara en vacker yta, så räcker det inte.
Kiruna står kvar, oupptäckt.

Emma Lundström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.