Naken på Ben Gurion

10 februari 2014

Förstasidan, Krönika

Marco picNär jag står där i kön till säkerhetskontrollen på Ben Gurionflygplatsen tänker jag att cirkeln är på väg att slutas.
Två och ett halvt år tidigare stod jag i kö på samma flygplats, men den gången för att komma in i landet. Nu är jag på väg att flytta hem till Sverige för att tillträda jobbet som chefredaktör på Internationalen. I perioden däremellan har jag inte kunnat använda mig av Tel Avivs flygplats eftersom jag valde att gifta mig med en palestinier. Kön i säkerhetskontrollen ormar sig långsamt fram, centimeter för centimeter. Jag svettas trots luftkonditioneringen. Ångest-svett. Tänk om dom tvingar mig att åka tillbaka till Västbanken och passera via Jordanien istället? På svenska konsulatet i Jerusalem hade dom rått mig att ta det säkra för det osäkra och välja den längre och betydligt dyrare rutten via Amman. Men jag chansade. Bakom mig står en vit nordamerikansk familj som av den bräkande sydstatsdialekten att döma skulle kunna komma ifrån Alabama eller Georgia. Mannen i familjen bär en T-shirt med ”C4I” tryckt på magen. Jag har sett sådana T-tröjor förut och vet att förkortningen i det här sammanhanget troligen betyder ”Christians for Israel”, och mycket riktigt när mannen vänder sig om så ser jag att han har det messianska korset med en Davidsstjärna på ryggen. Kristna sionister helt enkelt.
Framme vid den första säkerhetskontrollen står en uttråkad tjej i 20-årsåldern. Utan att se mig i ögonen frågar hon likgiltigt: ”What was your business in Israel?”
När jag svarar ”I had no business in Israel, I come from Ramallah” har jag helt plötsligt hennes totala uppmärksamhet.
Hon granskar ömsom mig och ömsom mitt pass. ”Varför då”?, undrar hon.
Jag förklarar att min fru är palestinier med Västbanks-ID, Och att jag har bott och arbetat på Västbanken under en period. Märkligt nog verkar hon slappna av när hon hör mitt svar.
Ingen är ju så dum att hen ljuger till sin egen nackdel.
När jag reste in i Israel första gången 2011, ljög jag och sa att jag skulle surfa och ragga brudar på stranden i Tel Aviv, eftersom jag visste att jag troligtvis inte skulle bli insläppt om jag sa att jag var på väg till Västbanken. Jag är dålig på att ljuga så dom fattade genast att något inte stämde. Efter två timmars förhör av fem olika officerare som frågade samma saker med ökad tonskärpa, släppte dom in mig då jag höll fast vid min historia.
Den här gången är det annorlunda. Vi vet precis var vi har varandra. Dom behöver bara kolla min frus ID-nummer för att veta exakt vem jag är.

Efter att ha studerat stämpeln ”Judea and Samaria only” i mina tidigare visum så kallar hon in en högre officerare som beslutar att jag får flyga via Ben Gurion eftersom mitt nuvarande visum faktiskt tillåter mig att resa på allt israelkontrollerat territorium. Termen ”Judea and Samaria” är bosättarhebreiska för den palestinska Västbanken.
Jag får ett klistermärke med en 5:a på baksidan av mitt pass. Det betyder att jag har säkerhetsklass fem av sex möjliga. 1 är helt ofarlig och 6 innebär att hen nekas att flyga.
Nästa stopp är bagagekontrollen. Resväskan töms och hela innehållet gås igenom för hand. Resväskans foder sprättas också upp. Allt är okej, förutom laddaren till min elektriska tandborste. Den får inte flyga, utan kastas i en bombsäker metall-låda vars innehåll kommer att transporteras bort och destrueras.
När väskan är incheckad så tror jag att säkerhetskontrollen är över.
Jag har fel.

Jag kallas in i ett av förhörsrummen och tvingas ta av mig alla kläder som förutom att skannas med metalldetektor även testas för biologiska stridsmedel.
Ni vet den där stunden när man står där naken och dom tar på sig gummihandskar och ber en luta sig framåt?
Osorterade tankar snurrar i huvudet, knäna börjar darra och magen kurra.
Men Mā shā´ Allāh, när den manliga säkerhetsvakten sticker in sin gummibeklädda hand mellan mina ben så är han mer intresserad av min pung än av min ändtarmsöppning.
Han kupar handen över pungen bakifrån, väger den lätt i handen, lyfter, tittar.
Sedan är han klar. Jag tar på mig kläderna och får mitt boardingkort i handen innan jag eskorteras hela vägen till gaten av en annan finnig tonåring i skrynklig uniform.
Nästa gång tar jag nog vägen över Jordanien istället.

 Marco Espvall

Nu tar jag över stafettpinnen!

En del av Internationalens läsare kanske känner igen mitt namn.
Som fjortonåring gick jag 1985 med i Ungsocialisterna och Socialistiska Partiet och har blivit kvar i rörelsen, om än mer passiv under perioder. Jag drev under en period bokhandeln Röda Rummet på Drottninggatan i Stockholm, och har suttit med i såväl Socialistiska Partiets ledning, som representerat den svenska sektionen på ledningsmöten inom Fjärde Internationalen.

Jag har arbetat som journalist sedan 1996 och har förutom att jobba på Internationalen mellan år 2000 och 2006, även hunnit jobba på ETC, Arbetet Nyheterna i Malmö och Svenska Dagbladet.
I september 2011 gifte jag mig med en palestinsk dokumentärfilmare och bosatte mig i Ramallah på Västbanken. Där försörjde jag mig framför allt som konsult och utbildare inom sociala medier, samt skrev frilansartiklar för svensk vänsterpress. Jag arbetade också som pressekreterare på Frihetsteatern i Jenin under en period.
Tiden i Palestina var spännande och lärorik, men nu börjar det bli dags för mig och min fru Wafa att rota oss i Sverige.
Det känns både bra och spännande att vara tillbaka på Internationalen.

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.