Kapitalisterna som hindrar den palestinska kampen

21 februari 2014

Analys, Fokus, Förstasidan, Utrikes

Bank Of Palestine - RamallahI denna andra del analyserar den palestinska statsvetaren Tariq Dana hur de palestinska kapitalisterna utövar social kontroll genom att få det civila samhället att tjäna sina syften. Han menar att de palestinska kapitalisternas normaliseringsprojekt är ett strukturellt hinder för den  antikoloniala kampen.

Första delen hittar du här

Det nyliberala systemet i Palestina har använt sig av olika typer av social kontroll för att normalisera ockupationen och lugna och avradikalisera grupper som försökt göra motstånd. Den sociala kontrollen i Palestina har varit särskilt destruktiv eftersom den varit så sammanflätad med ockupationsmaktens koloniala kontrollstrukturer.
Vänskapskapitalisterna i Palestina, som bygger sin framgång i affärer på nära relationer med den palestinska myndigheten, har försökt utöva social kontroll genom att få civilsamhället att tjäna kapitalets intresse. Ett sätt har varit genom upprättandet av stora icke-statliga organisationer, så kallade NGO:s, som förstör samhällets sociala band genom att främja nyliberala idéer designade av internationella finansiella institut och utvecklingsinstitut. Dessa NGO:ers värderingar förväntas sippra ner till andra organisationer i lokalsamhället genom kapacitetsuppbyggnad och andra projekt.

Ett annat sätt att utöva social kontroll har varit att underlätta privata lån. Detta har skapat en konsumtionskultur som drivit många människor in i skuldfällan. Enligt den palestinska valutafonden uppgick de individuella lånen till ungefär en miljard dollar 2013, från cirka 494 miljoner dollar 2009. Det beräknas att 75 procent av den offentliga sektorns anställda (94.000 av 153.000) är i skuld. De privata skulderna har i första hand använts för att finansiera konsumtion (bolån, bilar, giftermål och el-varor) och har sällan investerats i produktiv verksamhet.
Detta tillstånd av privat skuldsättning har stora sociala konsekvenser eftersom det främjar en känsla av individualism och gynnar egenintresset, och systematiskt driver människor att överge viktiga nationella frågor. Det främjar politisk apati och undergräver kritiskt tänkande och motstånd mot ett förtryckande system.

Ytterligare en metod för social kontroll är utnyttjandet av arbetskraften i fabriker som ägs av lokala kapitalister, där arbetarna betalas mycket mindre än regeringens nyligen aviserade minimilön på 1.450 NIS (2700 svenska kronor) per månad för den privata sektorn. Utsugningen av arbetarna ökas på grund av bristen på effektiva fackföreningar, som har underminerats av såväl den palestinska myndigheten som av kapitalisterna.
Det finns farhågor om att den systematiska exploateringen av arbetskraften kommer att utvidgas och institutionaliseras genom planerade industrizoner som är avsedda att förena palestinskt-israeliskt regionalt kapital i utnyttjandet av billig palestinsk arbetskraft. Mycket tyder på att industrizonerna vare sig kommer att tillämpa palestinsk eller israelisk arbetsrätt och att rätten att bilda fackförening kommer att begränsas.

Ekonomisk normalisering institutionaliseras redan i ett brett spektrum av gemensamma aktiviteter såsom gemensamma industrizoner, israelisk-palestinska affärsforum, palestinska investeringar i Israel och dess bosättningar, och gemensam förvaltning av vattenresurser. Detta är den mest omfattande normaliseringen någonsin i Palestinas historia.
Grupper som arbetar för palestinskt självbestämmande och mänskliga rättigheter har öppet fördömt några av de palestinska vänskapskapitalisterna. Kapitalisterna kontrar med att hävda att de bara försöker tjäna den palestinska ekonomin och folket. Men faktum är att de gemensamma palestinska-israeliska projekten representerar normaliseringens fulaste ansikte på grund av projektens omfattning och storlek och, viktigast av allt, eftersom dessa ökar ockupationsmaktens profit och hjälper den att ytterligare bygga upp sina strukturer i det ockuperade området.
Några exempel på större normaliseringsprojekt kommer här:

Rawabi
Denna stad i planeringsstadiet är ett av de största privata investeringsprojekten på Västbanken och kanske det mest kontroversiella.
Genom att acceptera och plantera omkring 3.000 träd donerade år 2009 från Jewish National Fund (som senare drogs upp med rötterna efter kritik ), och genom att  kontraktera ett tiotal israeliska företag som leverantörer, är Rawabi ett exempel på hur profit för privata företag och ekonomisk normalisering kan marknadsföras under parollen ”nationellt projekt”.

Industrizonerna
Industrizonerna på den ockuperade Västbanken drivs av samma logik som frihandelszonerna Qualifying Industrial Zone (QIZ) i Jordanien och Egypten. De ger liv åt Shimon Peres ambition om ett ”nytt Mellanöstern” där Israel ses som det hegemoniska ekonomiska centrumet i regionen.
Industrizonerna är också problematiska eftersom palestinskt-israeliskt regionalt kapital möts i ett obevekligt maskineri som utnyttjar billig arbetskraft – palestinsk såväl som utlandsimporterad arbetskraft. Även om de gynnar delar av den lokala affärseliten, så stärker de samtidigt den israeliska kontrollen och permanentar ockupationen.

Palestinska investeringar i Israel och i bosättningarna
Enligt en uppmärksammad forskningsstudie investeras det palestinska kapitalet i Israel och de olagliga bosättningarna i betydligt större skala än i Västbanken. Enligt beräkningar någonstans mellan 2,5 miljarder dollar och 5,8 miljarder dollari Israel och bosättningarna jämfört med endast 1,5 miljarder dollar på Västbanken. Det palestinska ekonomiministeriet har anklagat studien för bristande precision och objektivitet , medan vissa ekonomer har sagt att den lider av allvarliga metodologiska problem. Men studiens främsta budskap är fortfarande anmärkningsvärt. En anställd vid ekonomiministeriet sade: ”Många palestinska affärsmän investerar i industriella bosättningar, till exempel Barkan, Ma’ale Adumim och andra lantbruksindustriparker i Jordandalen.”
En annan studie visade att många palestinska företag är inblandade i ”produkt-tvätt” i Jordandalen. Bosättarnas jordbruksprodukter säljs under falsk flagg som palestinska och sedan exporteras dessa till internationella marknader och kringgår på så sätt de bojkottskampanjer som pågår i vissa europeiska länder.

Kontrakt med israeliska säkerhets­företag
En färsk rapport visar att viktiga palestinska företag (Ramallah Mövenpick hotel, Bank of Jordan, Jordan Ahli Bank, Cairo Amman Bank, Pal-Safe) är registrerade som kunder hos Netacs Ltd. Detta israeliska säkerhetsföretag ägs av reservgeneralmajor Danny Rothschild, som fört befäl över israeliska ockupationsstyrkor på Västbanken och i södra Libanon och arbetat inom den israeliska militära underrättelsetjänsten.

Palestinsk-israeliska partnerskap i högteknologi
Flera palestinska företagare samarbetar med israeliska högteknologiska företag . Ett exempel är det Ramallah-baserade SADARA Ventures. Det bildades av Saed Nashef och Yadin Kaufmann och drivs av ett team av israeliska och palestinska experter inom teknisk innovation och internettjänster.
I augusti 2013 körde Forbes magazine ett långt reportage som belyste den roll som den israeliska grenen av Cisco Systems spelade i att sammanföra israeliska högteknologiska experter och palestinska entreprenörer, för att hjälpa till att förvandla den palestinska ekonomin i linje med Israels framgångsrika ”Startup Nation” koncept. Reportaget visar också att flera unga palestinier  med högteknologisk spetskompetens i hemlighet bjuds in för att träffa och arbeta med sina israeliska motsvarigheter.

Det politiska och sociala inflytandet från palestinska vänskaps-kapitalister och deras pågående ekonomiska normalisering av Israels ockupation borde bekymra alla som bryr sig om den palestinska saken. Genom att jaga vinster utan hänsyn till palestinska rättigheter och nationella strävanden, har dessa kapitalister gått för långt. De är ett strukturellt hinder för den antikoloniala kampen och underminerar den palestinska kampen för rättvisa.

Tariq Dana

En längre version med noter och källhänvisningar har tidigare publicerats på
www.al-shabaka.org
Översättning och bearbetning: Marco Espvall

 

 

<H2>Vad bör göras?</H2>

Flera åtgärder kan och bör vidtas, bland annat:

 * Lokala affärsmän och investerare måste stå emot israeliska försök att involvera palestinskt kapital i normaliseringsprojekt. Samarbeten mellan palestinskt kapital och israeliska företag kan aldrig bidra till palestinsk utveckling och självständighet.

 * Om inte den palestinska myndigheten vill vara medskyldig, måste den reglera hur palestinskt kapital investeras, och noggrant övervaka detta för att säkerställa att det tjänar den palestinska saken.

 * Det civila samhället och de akademiska institutionerna har spelat en viktig roll genom de studier som de har genomförts och genom att uppmärksamma frågan. Men mer måste göras för att hålla de palestinska kapitalister ansvariga, vilket BDS rörelsen (Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner) har lyckats med ibland. Det krävs fortsatta kampanjer för att göra dessa kapitalisters ställning ohållbar.

 * Investerare och affärsutvecklare måste ta hänsyn till palestinska mänskliga rättigheter ,och gradvis minska beroendet av internationellt bistånd och av den israeliska ekonomin, för att skapa förutsättningar för olika former av kamp och motstånd. Mer specifikt finns det ett behov av att skapa en modell för utveckling byggd på idén om en ekonomi baserad på självförsörjning, en rättvis omfördelning av nationella rikedomar och en byråkrati som tjänar folket..

 Dessa förändring kräver en ny typ av politik.. Framför allt behöver palestinierna ett ledarskap som är fast beslutet att stå emot ockupationen och arbeta för palestinskt självbestämmande, frigörelse, rättvisa och jämlikhet.

Tariq Dana

 

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.